"Måla med ljus"
The Leica M8 is still my favorite “Pro” camera
Writing articles and taking photos are a essential part of my job. And I also work as a freelance photojournalist and reporter every now and then. I use many different cameras when I work but there's one camera that I prefer to use. A camera that has become a natural extension of what my eye sees.
During the last years I have used my Leica M8 as my main professional camera. I have used it on assignments in Egypt and Sweden. The camera performed well in the Sinai desert as well as in the challenging light conditions of a fast paced concert.
When I use my Leica M8 I often get the following question by fellow photographers:
- Why do you still use a nearly 10 year old digital camera when there's newer and better alternatives around?
My answer is always:
- It's old but it's still good, everytime I choose to bring another camera I miss my good old M8. It's hard to explain but the Leica M8 together with the Summicron-C 40mm gives my pictures a certain mojo that I prefer. It's like shooting with film without the boring job of developing and digitalising the images.
I prefer to shoot Black and white but most of my customers prefer color and thats the main reason why I don´t go for a M Monocrome. The M8 is the next best alternative for Black and White and it also gives me the opportunity to deliver color images to customers.
I don´t like using Canon and Nikons oversized cameras and lenses. I have tested Leica M9 and M 240 and I own a Fuji X100s and a Sony A7. It's definetly good cameras, but I prefer the picture quality of my M8. I will definitely stick with my M8 as long as it works.
Opre Roma - Roman har rest sig från trottoaren
Opre Roma är romanés och betyder res er romer. I många städer och samhällen i Götaland har romer från Bulgarien och Rumänien rest sig från gator och trottoarer för att istället sälja Götalands gatutidning Faktum till förbipasserande. En av Faktumförsäljarna är Roman Sorin som kommer från byn Valea Seaca i den nordöstra delen av Rumänien.
Jag träffar Roman som är 25 år i snålblåsten utanför snabbköpet i Huskvarna. Han står och vaggar av och an i ett desperat försök att undfly kylan och få lite extra värme.
- Det är väldigt kallt idag säger Roman och burrar ihop sig.
Han berättar att han har varit i Sverige i 4 månader. Han har inte någon plats på något härbärge och nätterna tillbringar han i sin bil på olika parkeringsplatser.
- Min fru och mina tre barn i åldrarna 4, 2 och 6 månader är kvar hemma i Valea Seaca, säger han med mycket saknad i blicken.
Roman kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete så att han kunde försörja sin familj hemma i Rumänien. Att få tag på ett arbete visade sig vara omöjligt och han pantade flaskor eller tiggde för att få ihop lite pengar till sin familj.
- Jag fick bara ihop 50-100 kronor per dag och det räckte inte så långt, säger han med besvikelse i rösten.
För ett par veckor sedan fick han ett erbjudande om att bli Faktumförsäljare och han tackade genast ja till erbjudandet. Tidningen kostar 50 kronor och han tjänar 25 kronor för varje nummer som han säljer.
- En bra dag kan jag sälja 15 tidningar, säger Roman och ett litet leende sprider sig över hans ansikte.
Förutom att han kan skicka betydligt mer pengar till sin familj än tidigare har han rest sig upp och fått en yrkestitel och en yrkesstolthet. Roman är inte längre en tiggare utan en rakryggad Faktumförsäljare.
Jag berättar för Roman att jag arbetar på organisationen Hjärta till Hjärta och att vi har planer på att starta sociala företag i Valea Seaca och Cuvova tillsammans med Rumänien Cucova-hjälpen från Gnosjö och en rumänsk organisation. När han hör det blir han glad och säger:
- Om jag får tag på ett arbete i Rumänien kommer jag inte att åka till Sverige.
Innan jag går köper jag en tidning av honom, strax efter att jag köpt tidningen kommer ännu en glad Huskvarnabo förbi och köper en tidning av Roman.
- Man måste hjälpa sina medmänniskor i nöd säger han innan han går till sin bil
Text och foto: Mikael Good
EU-migranterna som fick en ny look
När vi vill unna oss en stunds avkoppling och uppleva den sköna känslan av att bli ompysslad av någon annan går vi till frisören. Vi börjar oftast att gå till frisören ifrån det att vi är små. I många länder är frisörsalongen en social mötesplats där allt mellan skvaller och politik avhandlas. Att gå till frisören är billigt och det är bara de allra fattigaste som inte har råd att gå dit.
Tillsammans med EU-migranterna Valentin och Cornel från Rumänien och tolken Luiza välkomnas jag av Karwan som äger salongen New Look i Linköping och hans medarbetare Natalie. När Karwan åkte till och från arbetet på salongen mötte han EU-migranterna som kurade ihop sig i kylan under järnvägsbron i Linköping. När han såg dem fylldes han av medlidande och påmindes om den bitande vinterkylan i flyktinglägret i Turkiet vintern 1991, där hans mor och han befann sig efter att ha flytt från hemlandet Kurdistan för att undvika den irakiske diktatorn Saddam Husseins attacker. 1999 återförenades de med Karwans far i Sverige där han hade fått uppehållstillstånd. Han flydde till Sverige några år tidigare sedan han hotats till livet i Kurdistan.
- Jag ville göra lite mer för dem som tigger än att bara lägga en slant i deras muggar. Natalie och jag diskuterade vad vi kunde göra för tiggarna och då kom Natalie på att vi skulle kunna erbjuda dem gratis klippning, säger Karwan.
- För oss är det en självklarhet att gå och klippa oss regelbundet, men för dem är kanske inte så vanligt, säger Natalie.
- Natalie och jag har bestämt att 4 EU-migranter per vecka ska erbjudas gratis klippning på New Look, säger Karwan
Valentin bjuds att sätta sig i Karwans frisörstol. Han är 19 år och har bara varit hos frisören en gång tidigare. Vanligtvis är det en av hans släktingar som klipper honom.
- Att gå till frisören i Rumänien är mycket dyrt säger Valentin.
När jag frågar honom hur mycket det kostar svarar han att det kostar 20 kronor att gå till frisören. Cornel som är 21 år slår sig ned i frisörstolen bredvid Valentin. Med hjälp av tolken Luiza förklarar han för Natalie hur han vill att hon ska klippa honom. Han har aldrig tidigare varit inne på en frisörsalong men känner sig ändå ganska så hemtam efter en stund och njuter av klippningen.
Det plingar till i dörren och in kommer Florin som är lite försenad. Jag har träffat Florin tidigare i hans hemby i Rumänien och han hälsar glatt igenkännande på mig. Han slår sig ned i soffan medan han väntar på sin tur. Han får en varm kopp kaffe av Luiza att värma upp sin frusna kropp med. Florin har inte varit på en frisörsalong tidigare och han tittar nyfiket på när hans systerson Cornel och hans kompis Valentin blir klippta av Karwan och Natalie.
- Jag är överraskad av det kalla vädret, jag trodde faktiskt inte att de skulle vara så kallt i Sverige säger Florin och tar en klunk varmt kaffe.
När Cornel är färdig tar Florin plats i Natalies stol.
- Det här känns jättespännande säger han och ler med hela kroppen.
Trots att han är 40 år har han aldrig tidigare varit på en frisörsalong och han ser fram emot upplevelsen. Florin berättar för Natalie att han har 5 barn. Han har kommit till Sverige med en förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar till bromsmediciner till sin 19-åriga dotter som har hepatit-c. Hon fick sjukdomen som litet barn.
Cornel och Valentin som är färdigklippta tittar på sig själva i spegeln och säger glatt:
- Nu är vi skitsnygga!
- Jag känner mig lättare, snyggare och bättre, säger Cornel med ett leende och stryker handen genom det nyklippta håret.
Cornel och Valentin är nyfikna på hur mycket det kostar att gå till frisören i Sverige och när de får reda på att de har blivit bjudna på en klippning för 290 kronor hämtar de andan. Cornel säger:
- Så mycket pengar får jag inte ens ihop på en vecka. Jag skulle nog behöva lägga undan pengar i ett helt år för att kunna ha råd att gå till frisören i Sverige.
Trots att de inte är mer än 19 och 21 år är de gifta sedan flera år. Valentin och hans fru har en liten flicka. Cornel och hans fru har inte några barn. Även Florin gifte sig som tonåring. Karwan berättar att tidigare var tonårsäktenskap vanliga i Kurdistan men att de flesta numera väntar med att gifta sig tills de har passerat 20 år.
- Med facit i hand, skulle ni ha gift er lika tidigt idag, undrar Karwan
Valentin och Cornel vet inte riktigt hur de ska svara, men till sist säger de att de nog också skulle väntat.
När Florin är färdigklippt tar de på sig sina ytterkläder och gör sig redo för att gå. Innan de går tackar Cornel, Valentin och Florin, Karwan och Natalie så mycket för klippningen.
- Glöm inte att ta på er mössorna. När det är kallt måste man ha en mössa säger Karwan omsorgsfullt till Valentin, Cornel och Florin innan de går ut i vinterkylan för att sätta sig och tigga ihop några små slantar till sina familjer hemma I Rumänien.
Text och foto: Mikael Good
Det känns som om jag fötts på nytt
Trebarnsmamman Ioana Ghita åkte från Rumänien till Sverige i början av förra året i ett desperat försök att tjäna ihop pengar som behövdes för barnens skolgång. Under tiden i Sverige blev Ioana akut sjuk och blev tvungen att uppsöka läkare.
Ioana besökte en läkare på ett sjukhus i Stockholm och efter undersökningen fick hon beskedet att hon led av hepatit c och hade en långt gången skrumplever. Han gav henne ett eller två år att leva om hon inte lyckades få en levertransplantation. Läkaren skrev ut mediciner till Ioana och rådde henne att åka hem till sin familj och spendera sin sista tid i livet tillsammans med dem.
Precis som i Sverige är sjukvården fri i Rumänien. Men sjukvården i landet har problem med korruption och för att få vård behöver man i de flesta fall antingen ha kontakter eller ge mutor. De som inte har några kontakter eller pengar får välja på dålig vård eller ingen vård alls. Ioana och hennes man Vasile hade inte pengarna som behövdes för att få mediciner eller en levertransplantation och hennes framtidsutsikter såg dystra ut.
Efter att ett reportage om Ioana Ghita visats på SVT i början av förra året engagerade sig många svenskar i hennes svåra situation och en insamling till förmån för hennes mediciner och levertransplantation startades. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta tillfrågades om de kunde tänka sig att ställa upp och förmedla pengar till Ioana via sitt 90-konto. De ställde upp och förmedlade pengarna som kommit in till Ioana utan att ta ut någon administrativ avgift.
När jag träffade Ioana i hennes lilla hus i Malu Vanat ett par mil från Pitesti i september förra året sa hon med mycket darr på stämman:
– Jag vill leva så länge att jag kan få se mina barn växa upp och bli stora. Min mamma dog när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp utan sin mamma.
Nu ser det ut som om Ioanas dröm kan gå i uppfyllelse. Den massmediala uppmärksamheten i Sverige ledde till att Ioana fick genomgå en levertransplantation den 4 november på ett sjukhus i Bukarest utan att behöva betala några mutor. Det har inte tillstött några komplikationer efter operationen och den 27 november efter en dryg månads konvalescens på kliniken var Ioana tillräckligt frisk för att flytta hem till sin man Vasile och deras tre barn Bianca, Adrian och Sebastian.
Ioana mår förhållandevis bra efter levertransplantationen. Så här sa Ioana till Hjärta till Hjärtas rumänska medarbetare Aurora Popescu när hon pratade med henne i mitten av januari.
– Om det inte hade funnits så många godhjärtade människor i Sverige hade jag kanske varit död idag. Det känns som om jag har fötts på nytt sedan jag fick en ny lever.
– Jag är mycket tacksam till er alla som har hjälpt och stöttat mig och som har varit med och gett mig ett nytt liv.
I början av februari fick Aurora ett tackbrev från Ioana Ghita. Tackbrevet har översatts från rumänska till svenska och du kan ta läsa det här:
Ioana kommer att behöva mediciner, specialkost och besöka läkaren i Bukarest regelbundet. Hon har inte råd med de kostnader som det medför. Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta från Linköping kommer därför att ge Ioana ett extra tillskott på 2000 kronor per månad under ett års tid.
Text och foto: Mikael Good
Pauleasca Das Dorf, das nicht existiert
Folgen Sie bitte mir zu drei kleinen rumänischen Dörfern in der Pauleasca Bereich, von wo viele der EU-Migranten, die auf den Straßen von Salzburg bittet kommen. Pauleasca besteht aus den Dörfern, Troislav, Tinca und Tufanu und etwa 4000 Personen leben im der Bereich.
Die Menschen in Pauleasca wurden Land gegeben, um auf durch das kommunistische Regime in der Ende der 1940er Jahre zu leben. Aber nach der rumänischen Revolution Ende 1989 die meisten der alten Dokumente aus der Zeit des Kommunismus war nicht mehr gültig, und die überwiegende Mehrheit der Häuser in der Gegend wurde als illegalen Siedlungen sein. Heute Pauleasca noch nicht einmal auf der offiziellen rumänischen Karten existieren. Sie sind nicht mehr erlaubt, auf Landstraßen mit Pferd und Wagen aufgrund staatlicher Beschränkungen reisen. Sie sind nicht mehr erlaubt, Zweigen der Weide und Birke holen In ihrer nahe gelegenen Wald, um traditionelles Handwerk wie Körbe und Besen, die sie auf dem lokalen Markt verkaufen können, zu machen. Seit 2012 ist Betteln illegal in Rumänien.
Alle diese neuen Einschränkungen, gepaart mit einer Arbeitslosenrate von fast 80 Prozent hat einen verzweifelten Arbeitsmigration in reichere Länder in den nördlichen Teilen der Europäischen Union erstellt. Die meisten der Rudari und romani, die keinen keine Arbeit finden und am Ende betteln um Geld auf den Straßen in der neuen Länder zu migrieren, um ihre Familien zu Hause zu unterstützen. Die Migration von Bereichen wie Pauleasca ist kein kosmopolitischen Streben nach neuen Horizonten, es von einem verzweifelten Überlebenskampf für eine Minderheit, die für die Gleichgültigkeit, Diskriminierung, Feindseligkeit und Rassismus aus den Staats- und ethnische Rumänen für Jahre und Jahre unterzogen wurde, entspringt.
Die Menschen in den Bildern gehören zur Rudari Minderheit. Selbst wenn sie in Europa leben, ihre Lebensbedingungen sind auf dem gleichen Niveau wie die Armut lebenden Menschen in der Dritten Welt. Sie haben Substandard-Wohnungen. Ihre Lebenserwartung ist 15 Jahre kürzer als die durchschnittliche Rumänisch. Es fehlt ihnen an fließendes Wasser, richtige Küche, Bad und WC. Viele der Erwachsenen sind Analphabeten, aber die meisten Kinder sind jetzt in der Schule der Klassenstufen 1-4. Ihre Nahrung ist mangelhaft und viele Kinder leiden an Unterernährung. Auch wenn die Zukunft für die Menschen in der Region scheint in dunklen Farben gestrichen werden Ich glaube, ein Wechsel ist gonna kommen.
Die schwedische NGO Hjärta till Hjärta (Herz zu Herz) Arbeit zusammen mit ihren Kooperationspartner Somebody Cares Rumänien in der Pauleasca Bereich. Somebody Cares wurde im Pauleasca Bereich seit 2002 arbeitet und kennt die Menschen und ihre Bedürfnisse. Das Team Roma-Projekt wird sich auf die folgenden Bereiche konzentrieren, um eine langfristige Änderung liefern: Bildung, Gesundheitswesen, Selbstmanagement und strukturelle Anstrengungen. Ich glaube, dass das Projekt in der Lage, Chancen, die erforderlich sind, um die Lebensbedingungen für die Menschen in Pauleasca in einer langfristigen Perspektive zu ändern erstellen.
Text und Foto: Mikael Good