Electric Banana Band 40 år

Bandet bildades av Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer i samband med nyinspelningen av Trazan och Banarne 1980. Det blev succé från start och den första självbetitlade skivan Electric Banana Band som kom 1981 sålde snabbt guld. Tanken var att bandet skulle firat sitt 40-års jubileum med spelningar runt om i landet, samt med premiär för familjemusikalen Trazan & Banarne i oktober. Men precis som med så mycket annat kul satte corona-viruset stopp för deras planerna.



Text och foto: Mikael Good

Ultron 35mm f/1.7 LTM ett smultron i objektivdjungeln

Jag tycker om att återanvända gamla objektiv och ge dem nytt liv med hjälp av adaptrar. Men allting har sin gräns, jag vill helst inte kompromissa för mycket med kvalitet eller betala överpris på begagnatbörserna för små rara gluggar som nötts ut av tidens tand och som är hopplöst förbisprungna av ny potentare objektiv.



Det finns många trevliga små ljusstarka 35mm objektiv med LTM-fattning att välja på. Tyvärr lider de flesta äldre varianterna av dålig antireflexbehandling, fungus, glapp i bländare, och skärpering, putsmärken och besvärande oskärpa på de största bländaröppningarna. Några av felen går att åtgärda men tyvärr inte alla. Men det finns moderna botemedel på problemet! Leica har ett Summicron-M 35mm/f2.0 ASPH med LTM-fattning. De tog fram objektivet till användare som gärna jobbar med sina gamla skruvleicor och som efterfrågat ett modernt objektiv med bra antireflexbehandling. Objektivet är ganska ovanligt och det betyder att det är eftertraktat av samlare vilket drivit upp priset ganska så rejält.

Som tur är finns det ett objektiv till att välja på för oss som inte har så tjock plånbok, nämligen Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM. Det kostar bara en dryg tiondel av Leicaobjektivet begagnat. Om du kör med LTM-kameror är Ultronet det mest prisvärda 35mm objektiv som du kan hitta. Motljusegenskaperna är riktigt bra, det är knivskarpt i mitten och i kanten på i stort sett alla bländare, men tappar lite i ytterkant. Kör du med film spelar det inte så stor roll, men om du använder objektivet med adapter på en digitalkamera med småbildssensor märks det desto mer. Objektivet gör inte bort sig men det trivs bäst på en digital halvformatare eller en kamera med APS-H sensor a la Leica M8.

Jag har kört objektivet på min Sony A7rII och när jag beskurit bilderna till APS-H blir bildresultatet riktigt bra från kant till kant. Nu har jag inte testat det på en äldre analog Leica eller Canon med LTM-fattning men däremot på en Voigtländer Bessa-R och på den kameran fungerade det riktigt bra och det levererade bilder med hög kvalitet. Ett tag funderade jag på att sälja objektivet men jag har bestämt mig för att behålla det då man aldrig riktigt vet vad framtiden för med sig. Jag har även testat det mot den nyare varianten med M-fattning. Men i mitt tycke är LTM-varianten aningen bättre, trots att det är mindre och smidigare.

För min del är det viktigt att ett ljusstarkt objektiv är användbart på den största bländaröppningen och inte blir bra först efter några stegs nerbländning. De flesta bilderna i inlägget har jag tagit på full glugg med ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 med en Techart PRO-adapter som jag monterat på en Sony A6500.  Som du säkert sett är antireflexbehandlingen riktigt bra. Ett vintageobjektiv hade tyvärr inte kunna leverera samma bildkvalitet i motljussituationer. Fördelen med ett riktigt välkorrigerat objektiv är bilderna blir bra rakt ut ur kameran. Bilderna i den här artikeln är minimalt korrigerade i ACR och några av dem är JPG direkt ut ur kameran i bästa Dogma 07-anda.



Om du är på jakt efter en riktigt bra och billigt 35mm med LTM-fattning är Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM ett riktigt bra val. Det går även att köra det med LTM-M adapter på Leica M, och det kopplar perfekt med mätsökaren i min M9:a. 

Text och foto: Mikael Good

Kameror ska användas och inte samlas på

Läste precis i en Leicarelaterad tråd på Facebook att mörkgråa Leica M9:or i fint skick har börjat bli mer och mer eftertraktad bland samlare. Jag hade egentligen tänkt sälja min ”pimpade” mörkgrå M9:a men jag kanske ska behålla den ett tag till. Givetvis kommer jag att använda den under tiden, kameror ska användas och inte samlas på!

Objektivet som sitter på kameran är ett Voigtländer Ultron 35mm f/1.7 ASPH LTM som jag kör på Leica med en M-adapter och på Sony med en Techart Pro-adapter. Det är ett av de mest prisvärda 35mm objektiven som man kan köpa till Leica. Ultronet är väl i klass med det betydligt dyrare Zeiss ZM 35mm f/2.0! Och hade det inte varit för den dåliga kantskärpan hade det stått sig väl mot Leica Summicron-M 35mm f/2.0 ASPH.

Text och foto: Mikael Good

Går det att sätta skärpan rätt med ett 50mm f/0.95 ASPH

Leica gör utmärkta arbetsredskap för dokumentär- och reportagefotografer som behöver stabila kameror och högpresterande objektiv. De senaste åren har ljusstarka objektiv blivit populära bland Leicafotografer. Men går det egentligen att sätta skärpan rätt med en mätsökare på bländare 0.95?






Jag bestämde mig för att göra ett försök och packade ned min Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH i min Billighamväska och begav mig till ett övergivet gjuteri ett par kilometer från mitt hus. För många är Leica ett lyxmärke för rika och framgångsrika. För dem räcker det inte med att ha en Leica. Det är viktigt att ha rätt objektiv. Leica Noctilux 50mm f/0.95 ASPH är ett högstatus objektiv som det som det ofta är lång väntetid på. Det beror inte enbart på stor efterfrågan, objektivets tillverkningsprocess är lång och enbart det bästa glaset används i tillverkningen. Trots ett pris på 120 000 kronor är det ett ganska vanligt "kit-objektiv" till Leica M-kameror. Förutom att Noctiluxet är exceptionellt bra är det hög status att ha det monterat på sin Leica.





Jag tillhör dem som gärna skulle vilja ha ett Noctilux för kreativ och experimentell fotografering på stora bländaröppningar, framförallt för att få ett riktigt kort skärpedjup och ett skärpesläpp som man annars bara kan få med mellan- och storformat. Men samtidigt vill jag inte lägga 120 000 kronor på ett objektiv oavsett hur bra det är. Därför valde jag att köpa ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH som bara kostade 2,5 procent av vad ett nytt Noctilux kostar. Jag testade nyligen objektivet med adapter på min Sony A7r II och nu var det dags att sätta det på min Leica M 240. Framförallt ville jag se hur väl det lirade med mätsökaren på den största bländaröppningen.




När jag testar ett objektiv går jag inte runt och fotar tegelväggar och sitter och pixelpeepar framför skärmen i 100 procent. Nej jag fotar i den miljö som jag tänkt använda objektivet i och tar bilder som jag ändå skulle ha tagit. I och med att jag är intresserad av Urban Exploring blev gjuteriet valet för "objektivtestet". Det var ett tag sedan jag senast besökte ett objekt. Astman har tyvärr blivit värre efter coronana. Mina luftrör har mått bäst av att andas in frisk utomhusluft och inte mögelberikad bergrumsluft. Men i och med att gjuteriet är ordentligt syresatt kunde jag röra mig där utan att få problem med andningen. När jag gick runt inne i det övergivna gjuteriet tänkte jag att det skulle vara en perfekt plats för att göra ett välreggisserat prank al la Owlman. 




Det såg verkligen ut som om det gamla gjuteriet drabbats av en färgexplosion. Stadens alla grafittimålare hade hittat dit, och det fanns knappt en kvadratmeter som inte var täckt med ett par lager av sprayfärg. Jag hade inga problem att hitta motiv. Främst använde jag objektivet på bländare 0.95 – 1.4, och tiderna pendlade mellan 1/15 – 1/125-del. Men trots att objektivet är kalibrerat var det omöjligt att sätta skärpan rätt med mätsökaren i dunklet, och efter ett tag använde jag bara den elektroniska sökaren EVF2 och 10 gångers förstoring för att skärpan skulle sitta rätt. Ingen av bilderna som jag tog med mätsökaren på bländare 0.95 blev riktigt skarp, och ingen av dem finns heller med bland de här bilderna.

På bilderna ser det ganska ljust och trevligt ut, men faktum är att det var ganska dunkelt och kamerans inställningar hamnade allt som oftast på 3200 ISO,  1/30 sekund och bländare 0.95. På stora bländaröppningar blir bilderna levande och pulserande vilket tillför en extra dimension till urbex-bilder. Men det gick att övervinna mörkret. Tidigare har jag använt blixt när jag fotat urbex, men det verktyget har som bekant en förmåga att slå sönder stämningen och göra bilderna platta och intetsägande. Idag finns det mobilappar som simulerar ett liknande skärpesläpp, men om man skärskådar bilderna ser man ganska snabbt att övergångarna ser konstlade ut och inte är lika mjuka och trevliga som med ett ljusstarkt objektiv på en småbildskamera eller mellanformatare.




Mätsökarkameror och objektiv med riktigt stor bländaröppning är helt enkelt ingen bra kombo. Mätsökarkameror trivs bäst med små kompakta vidvinkelobjektiv som inte skymmer sikten. I ärlighetens namn kommer jag nog inte att använda mitt TTArtisan 50mm på min Leica så speciellt ofta. Objektivet funkar bäst på min A7r II och A9. De kamerorna har högupplösta sökare som gör det enkelt att sätta skärpan rätt även när det är dunkelt. Jag har även en autofokusadapter som ger full autofokus, men den jagar lite om det blir för mörkt. A9:an har stabilisering med alla objektiv och går att använda upp till 12 800 ASA med gott resultat Men kantskärpan är något bättre på Leica än på Sony. Objektivet är fortfarande soft ut mot kanterna men det presterar aningen bättre på Leica än vad det gjorde på Sony.






A9:an är en givetvis en betydligt nyare kamera med en bättre sensor, men M240 står sig gott mot andra kameror som tillverkades 2012. Den nya Leica M10-R lär vara betydligt bättre på höga ASA och den kanske skulle ge A9:an en match. M10-R kameran har även en mer högupplöst EVF som det är lättare att sätta skärpan rätt med. Nästa gång som jag fotar urbex med mitt TTArtisan kommer det att sitta på min Sony A9. Även om bilderna blev bra med M240 är jag övertygad om att de kommer att bli ännu bättre med A9:an. Leican kommer jag primärt att använda med 21 och 35mm objektiv som den fungerar bäst med och som det är roligare att fota med.





Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH samt en elektronisk sökare EVF2. De är varsamt framkallade i Photoshop och håller sig inom ramarna för Dogma 07

Text och foto: Mikael Good

Kalibrerad och redo att fånga nattens ljus på bländare 0.95

Det sägs att fotografer sällan hamnar på bild men det stämmer inte riktigt. Förr tog många fotografer självporträtt framför spegeln för att göra av med de sista rutorna på filmen för att kunna framkalla den. Så gjorde även jag och jag har en hel del självporträtt framför spegeln bland mina negativ.

Nu för tiden tar jag inte så många självporträtt, mycket beror på att jag tycker att hela selfietrenden är ganska så tramsig och att jag hellre sätter andra personer än mig själv framför kameran. Men när jag ska utröna om ett objektiv ska kalibreras eller inte är det en annan femma. Då kan det vara bra att ta en och annan bild framför spegeln för att se om objektivet behöver kalibreras eller inte.

För att utröna om mitt 50mm f/0.95 ASPH behövde kalibreras testade jag att ställa skärpan på min Leica M9:a på full glugg. Även om det är svårt att sätta skärpan rätt på 0.95 med en mätsökarkamera satt skärpan där den skulle och jag behöver inte plocka fram verktygen för att kalibrera objektivet. Bilden är inte 100 procentig, jag glömde för en stund bort att Leica M9 inte har någon bildstabilisator och 1/30 är lite för lång tid för ett 50mm.

I och med att objektivet fungerar som det ska på mina digitala Leicor har jag funderat på att lyxa till det och köra en T-Max 3200 i min M4 när vintermörkret kommer, och det är inte omöjligt att den sista rutan blir ett självporträtt framför spegeln. Men innan dess ska jag  sätta objektivet på min M240 och bege mig ut på lite urban exploring. Det finns en övergiven fabrik i mitt närområde som behöver  dokumenteras och för den uppgiften är ett ljusstarkt objektiv lämpligt.

 
Text och foto: Mikael Good