Flodbädden fick bli deras väg

När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good

Guvernören beordrade lastbilen att backa på den smala vägen

Du har kanske också sett de populära filmerna på Youtube där bussar och bilar tar sig fram på riktigt smala och svindlande vägar, där det är bergvägg på ena sidan och ett rejält stup på den andra. När jag var i Kina på reportageresa tillsammans med min fru i december 2004 färdades vi på en sådan väg med jeep. Vi skulle besöka ett par avlägsna skolor som låg långt upp i bergen tillsammans med guvenören i Qinghai och hans följe.

Chauffören i vår jeep var bra på att köra och visste precis var han hade vägen. Därför oroade jag mig inte över det hundra meter djupa stupet en dryg meter från min dörr, och passade på att ta en tupplur. Men jag vaknade med ett ryck av att chauffören och den framförvarande jeepen tutade febrilt åt en mindre mötande lastbil. Ett möte på den smala vägen var helt uteslutet. En säkerhetspolis hoppade ut ur den framförvarande bilen där guvernören färdades och gick med myndiga steg fram till lastbilschauffören, han pekade med hela handen och sa till honom att guvenören satt i bilen och beordrade honom att backa. Lastbilschauffören backade snällt ett par kilometer på den smala vägen tills han kom fram till en plats där fordonen kunde mötas och vi körde förbi lastbilen med ett par decimeter till godo.

Under den följande resan mötte vi inte några bilar, men det låg ett par rostiga bil- och lastbilsvrak långt nere i den djupa ravinen. Med hjälp av tolken berättade chauffören att det var ovanligt att möta större fordon på vägen. De flesta som färdades på den åkte moped, cyklade eller reste med lokaltrafiken. När vi kom fram till den första av byarna som vi skulle besöka mötte vi en av "lokalbussarna" som precis hade börjat sin färd mot ett grannsamhälle. Bussen var i princip bara en motor med flak. Men den fyllde sin funktion och med den kunde människorna i den avlägsna byn ta sig till större samhällen för att handla eller arbeta.

Text och foto: Mikael Good

Strax innan festen startade

Pojken på bilden ska strax vara med om sin första julfest. Han och hans kamrater går på en skola som finns i en Indisk stad nära gränsen till Buthan. Dagen innan hade hans mamma och pappa som jobbar på ett teplantage i närheten bjudits på fest. Jag rapporterade om de båda festerna för en svensk tidning.

Text och foto: Mikael Good

Konsten att trä en symaskin

När man skall trä en symaskin gäller det att veta vad man gör och hur den maskin som man ska använda fungerar. Tjejen på bilden som gick på en yrkesskola i Ryssland, visste precis vad hon skulle göra, och hon trädde maskinen med van och stadig hand.

Text och foto: Mikael Good

Nu har arbetet med min fotobok startat

De senaste tio åren är det en del som har tjatat på mig att göra en fotobok, och under lika många år har jag funderat på bilder, utformning och utseende. Men först nu har jag tänkt färdigt och börjat plocka fram bilder och så sakteliga börjat bygga en bok i Indesign.

Under våra, sommaren och den tidiga hösten har jag valt ut och framkallat bilder till den kommande boken. Nu har nästa skede inletts att välja storlek och tryck. Jag arbetar efter principen: ”Ska man göra något ska det göras ordentligt!”. Därför kommer jag göra en fotobok i storlek 330 x 280 mm med hårdpärm. Jag har inte funderat klart på hur många sidor det kommer att vara, men jag börjar med 48 och arbetar mig uppåt från det.

Titeln till boken och omslaget är i princip klart. Jag har också bestämt mig för att ha minimalt med text i boken, bilderna ska få tala fritt utan att behöva kvävas av ledande eller förklarande bildtexter. Inledningstexten kommer inte att vara på svenska, och inte heller på engelska eller tyska. Möjligtvis kommer det att finnas med en engelsk översättning, men i detta skedet har jag inte bestämt det.

Bilderna som främst föreställer människor, kommer vara i svartvitt. För mig är svart och vitt samt de tusentals nyanserna av grått däremellan dokumentärfotografins sanna färger. Tanken är att det ska vara en bild per sida, jag avskyr när bilder ligger över ett falskt uppslag med misspass som fördärvar dem. Men det äkta uppslaget som inte förvanskas kommer att gå över två sidor.

Boken kommer inte att bli klar till detta års julhandel, men jag siktar på att den ska vara klar till julen 2021! :) Jag kommer antagligen inte att trycka upp några böcker, utan det lutar åt att jag kommer att köra beställtryck (print-on-demand). Boken kommer antagligen att kosta en antal hundralappar, men jag vill inte snåla utan göra en bok som inbjuder till bläddring och som gärna kan ligga framme.

Text och foto: Mikael Good