Rockfoto - Glöm inte trummisen

Det är lätt hänt att man glömmer bort att fotografera en av de viktigaste personerna i ett band - trummisen! När jag fotar konserter försöker jag dokumentera alla i bandet. Men det är oftast svårt att fotografera trummisar då de allt som oftast glöms bort i ljussättningen, det kräver att det går att skruva upp ASA-talet ordentligt på kameran för att få med sig en vettig bild.

Bilden på Richard Tonyson som är trummis i All For the King, tog jag med en Sony A7s och ett 70-200mm på 12.800 ASA.

Text och foto: Mikael Good

HV71 svenska mästare i hockey 2017

I lördags vann HV71 elitserien i hockey efter en riktig superrysare mot Brynäs. I dag körde HV71 kortege genom Huskvarna, Vättersnäs och Jönköping och mottog folkets hyllning utmed vägen. Kortegen började vid Husqvarnafabriken klockan 13.30 och avslutades vid Knektaparken i Jönköping där 40.000 personer hade samlats för att hylla guldhjältarna.

        
        
                                      
         
        

Jag passade på att dokumentera när stadens stolthet fick mota Huskvarnabornas hyllningar. Tusentals personer i alla åldrar kantade gatorna och gav stadens hjältar den hyllning som de förtjänade.

        
        
        
        


Text och foto: Mikael Good

Rockfoto - The Incredible Hulk

Den gröne mannen på bilden är inte Hulken. Det är Ulf Christiansson från den svenska rockgruppen Jerusalem som färgats grön av en spotlight. Ulf har Sveriges bästa rockröst enligt Sweden Rock Magazine och jag är benägen att hålla med dem.

Bilden på Ulf Christiansson har jag tagit med en Canon EOS 1D MK IIn och ett 70-30mm.

Text och foto: Mikael Good

Ett drömobjekt med utsikt över stad och sjö

Många husköpare drömmer om att få köpa ett hus som ligger privat och ostört men ändå relativt centralt. Har huset en storslagen och vidsträckt utsikt över stad och sjö är det en stor bonus. 

          

Jag besökte nyligen ett sådant drömobjekt i en medelstor svensk stad. Huset borde vara riktigt hett på bostadsmarknaden. Men huset ler inte mot oss genom glassiga mäklarannonser utan är lämnat åt sitt öde och är hårt ansatt av väder och vind.

          

Huset som ligger högt upp på en kulle, blickar stolt ut över en milsvid utsikt över stad och vatten. En del säger till och med att det är den vackraste utsikten i staden. Det är inte utan att jag undrar varför huset har blivit övergivet? Jag skulle kunna få svar på mina frågor ganska så enkelt om jag frågade rätt personer men den här gången väljer jag att se mig omkring och försöka låta huset berätta sin historia.

          

Vandaler har brutit sig in i huset och slagit sönder fönsterrutor och inredning, deras framfart skvallrar om ett adrenalinfyllt okontrollerat raseri. Även om ett hus står tomt kan jag inte riktigt förstå vad som driver någon till att slå sönder en annan människas egendom? Med tanke på de omfattande skadorna i miljonklass som de åsamkat skulle de säkert få kännbara straff om de hittades och dömdes. 

          

Det knastrat av krossat glas när jag går runt i huset. Den stora glasverandan med den makalösa utsikten ligger i ruiner. Det ser nästan ut som om en plötslig explosion krossat varenda fönster på verandan. Vinden sveper in genom de öppna fönstren och de nakna persiennerna sprider ett spöklikt rasslande ljud i huset och ibland låter det nästan som fotsteg. Jag känner mig smått övervakad när jag vandrar omkring i huset. 

          

De få ledtrådarna som jag hittar skvallrar om att det fanns aktivitet i huset 2010. Jag vet också att huset har varit till salu. Om det hittade en köpare eller inte vet jag inte. Men det är sorgligt att ett charmigt hus med ett sånt fantastiskt läge bara har fått stå och förfalla. Om huset och biutrymmena varit i någorlunda bra skick skulle huset och den stora tomten kunna säljas för mångmiljonbelopp.

                    

På min flickrsida kan du se fler bilder på det gula huset på kullen: https://flic.kr/s/aHskVzqXyF

Text och foto: Mikael Good

Det brinner i den gamla ammunitionsfabriken

I helgen fick brandkåren i en medelstor svensk stad ett larmsamtal om att det brann för fullt inne i ett bergrum och att tjock rök strömmade ut ur en av portarna. I bergrummet finns en gammal ammunitionsfabrik från andra världskriget.



Några vandaler hade brutit upp en av stålportarna och kunde på så sätt ta sig in i bergrummet. Som du ser på bilderna är porten illa åtgången. Men vandalerna nöjde sig inte bara med att se sig omkring. De samlade på sig en mängd brännbara saker som de släpade in i bergrummet och satte eld på. Rökutvecklingen blev stor och oroliga grannar larmade brandkåren. När polis och brandkår kom till platsen hade vandalerna försvunnit och elden slocknat.



Kommunen har inte åtgärdat den uppbrutna dörren. Det är mycket märkligt med tanke på att bergrummet kan vara farligt att vistas i. Men fram till att den blir åtgärdad har polisen förstärkt bevakningen av området. När jag var där mötte jag en polisbil och pratade med en polis som upplyste mig om vad som hänt. Han sa bland annat att den som vågar sig in och blir påkommen kan räkna med någon form av rättsligt efterspel. Jag valde att inte gå in och nöjde mig med att ta några bilder in i anläggningen från porten. Jag hade tyvärr ingen blixt men de blev ändå rätt ok.



När den sista hyresgästen la ned verksamheten för lite mer än 10 år sedan plomberades den gamla ammunitionsfabriken. Efter det har många vandaler brutit sig in och klottrat och förstört. På bara några utsattes ett ganska välbevarat bergrum för mycket förstörelse. Bergrum är en del av vår 1900-tals historia och borde definitivt bevaras för framtiden och hållas fria från klotter och skadegörelse. Om de plomberas och hålls fria från vandaler kan de bli unika tidsdokument för framtida forskare och historiker.



Inom Urban Exploration finns en hederskodex som går ut på att man tar sig in så obemärkt som möjligt och inte stjäl eller ställer till med förstörelse eller klottrar. Om alla följde den regeln och återställde anläggningarna till samma skick som när de kom skulle många gamla miljöer kunna bevaras för framtiden.

            

Text och foto: Mikael Good