Den övergivna försvarsbunkern

Runt om i Sverige finns det mängder av övergivna bunkrar från andra världskriget. En av dem finns i en medelstor svensk stad och användes till att försvara oljedepån och hamninloppet.



När andra världskriget bröt ut var Sveriges beredskap allt annat än god och det fanns inte någon försvarplan för en fientlig invasion. Efter det att Danmark och Norge ockuperats av nazityskland började skyndsamt bunkrar att byggas runt om i landet.  De flesta byggdes utmed Skånekusten och i Dalsland där invasionshotet var som störst och försvarslinjer med bunkrar och stridsvagnshinder byggdes. I övriga landet byggdes bunkrar vid speciella objekt som var viktiga att försvara. 



En av alla de drygt 3700 bunkrar som byggdes runt om i Sverige under andra världskriget låg i utkanten av den mellansvenska staden. Den fungerade som ett försvar för den närliggande oljedepån och hamninloppet. 1961 flyttades oljedepån och bunkern förlorade sitt primära syfte. När jag besökte den för första gången i september 1992 var bunkern fortfarande i relativt gott skick. Men på våren 1993 upptäckte traktens ungdomar att den var olåst och för dem blev det en utmärkt festplats. Det ledde till klagomål från omkringboende och det bidrog till att bunkern plomberades.

    

Det har gått 24 år sedan jag senast besökte bunkern men av en tillfällighet cyklade jag förbi den häromdagen och bestämde mig för att stanna och ta ett par bilder.

Text och foto: Mikael Good

Rockfoto - Humming People och Paul Colman

Humming People är ett norska band som spelar lätt tillbakalutad musik som hämtar sin näring från den amerikanska låtskatten. Några viktiga musikaliska förebilder är Johnny Cash, The Band, Blake Mills och Bob Dylan. Humming People är ett liveband och under 2010 och 2011 gjorde bandet närmare 200 spelningar på både norska och svenska fängelser.

Några av medlemmarna i Humming People har tidigare spelat ihop med Paul Colman som är sångare, gitarrist och låtskrivare och som har haft två hitsinglar på radio i USA. Under spelningen på Gullbrannafestivalen gästade Paul Colman konserten och de framförde ett par låtar tillsammans.  

Bilden på Paul Colman (sittande) och Christer Slaaen tog jag med en Sony A7 och ett 28mm. Jag har även gjort en svartvit variant och den hittar du här: https://www.instagram.com/p/BUCtkR5go1t/?taken-by=mikaelgood

Text och foto: Mikael Good

Fyra inlägg på topplistan

Inte nog med att min blogg är den mest lästa på Fotosidan just nu. Mina inlägg ligger även 1-4 på topplistan. Det primära målet för mig är inte att få många läsare, jag skriver för att det är kul och så länge jag tycker det kommer jag fortsätta att blogga. 

Om man skulle försöka röna ut vad som ligger bakom framgången så tror jag det handlar om att skriva om olika ämnen och krydda dem med mycket bilder. Att mina inlägg om Urban Exploration når långt är inte så förvånande med tanke på det stora intresset som finns. Men jag är lite förvånad över att inläggen om historia får mer läsare än inläggen om rockfoto. För er som tycker om att läsa om historia kan jag avslöja att jag har fler inlägg på lager och jag kommer att skriva ihop dem och publicera dem när andan faller på. 

Bilden tog jag från porten till ett övergivet bergrum som ligger någonstans i Sverige.

Sist men inte minst vill jag passa på att tacka dig som brukar läsa mina inlägg! :)

Text och foto: Mikael Good

Världspremiär för All For the King i Huskvarna

Det är inte varje dag som Huskvarna kan ståta med en musikalisk världspremiär! Men lördagen 29 april spelade det nybildade hårdrocksbandet All For The King på Huskvarna Teater. Förväntningarna hos de drygt 200 i publiken var stor och bandet lyckades resa sig högt över premiärnerverna och infria dem.



En efter en kommer bandmedlemmarna in på scenen som badar i ett dunkelt blått ljus. De är unisont klädda i svarta jeans, svart skjorta och väst samt en svart slips med ett mönster av vita kronor. Vid första anblicken ser de ut som medlemmarna i ett välkammat dansband. Till sist kommer sångaren Ricard Hulteke in. Med sitt kraftiga skägg, stora kors och sin husarjacka bryter han av mot de andra.

    

Ricard greppar mikrofonen hälsar välkommen och startar konserten med den starka och tidigare opublicerade låten "I Am God". När det första tunga ackordet landar mot betonggolvet förstår jag och resten av den drygt 200 personer stora publiken att det inte är ett dansband som står framför oss utan ett välsmort band som spelar tung rock'n roll av allra bästa sort.

    

All For the King är ett av de tyngsta och bästa svenska hårdrockbanden som jag hört på år och dag. De tunga riffen, den fantastiska sången och de frimodiga texterna gör bandet.
Johan Tjernström (bas) och Richard Tonyson (trummor) ger stabilitet och tyngd åt låtarna. Den rutinerade sångaren Joel Börjesson förstärker bandet med bakgrundssång, kompgitarr och lägger ut välvävda ljudmattor med sin keyboard.

  

Erik Tilling står stabilt till höger av scenen och spelar med mycket pondus, han levererar det ena blytunga gitarriffet efter det andra som får betonggolvet att närmast vibrera. Jag kommer att tänka på riffmästaren Tony Iommi när jag hör honom spela. Men Erik plagierar inte utan har hittat sitt eget personliga uttryck och stil.

  

Trots en hög medelålder för ett debuterande band känns det inte gubbigt och mossigt utan ungt och vitalt. Med sin rutin och spelglädje kan de med lätthet spela både skjortan och slipsen av många yngre band. Ljudet och ljuset är för övrigt mycket bra men jag är inte speciellt förvånad över det i och med att det är Ljudjohan som sköter det.

  

Ricard Hulteke lever sig in i sångerna och levererar dem med hela sitt register. Han har sina rötter i soul, gospel och lovsång och är även sångare i det kritikerrosade hårdrockbandet Empire 21. Trots att Ricard började sjunga hårdrock sent i livet har han redan klivit fram som en av de bästa klassiska hårdrocksrösterna. Hans sång påminner om den i mitt tycke bäste Deep Purple sångaren Glenn Hughes. Han når inte lika högt som Glenn men Ricard har mer djup och tyngd i rösten.

    

All For the King sticker inte under stol med sin kristna tro och är frimodiga i både texter och mellansnack. Texterna handlar om Jesus och om det kristna livet. En Alphakurs är en introduktionskurs i kristen tro och på sätt och vis skulle man kunna kalla All For the Kings musik för ett slags metalalpha som riktar sig till dem som inte är så vana att gå i kyrkan men ändå har många frågor om Gud och det kristna livet.

    

Publiken gillar det den hör men är lite avvaktande till en början. Men när bandet spelar sina singlar "The Old Man", "Never Back Down" och "Rules of Love" är de med på noterna och lever sig in i musiken. Till publikens förtjusning levererar All For the King den ena välspelade rockrökaren efter den andra. I och med att bandet är såpass tajta och samspelta är det lite svårt att förstå att det bara är drygt ett år sedan Eric och Ricard träffades över en fika i Jönköping för att snacka teologi. Samtalet ledde snabbt över på musik och de bestämde sig för att starta ett hårdrocksband.



Låtskrivandet har klickat ordentligt och All For the King levererar 11 låtar av allra högsta klass. Till hösten kommer antagligen deras debut ut på vinyl. Med tanke på att de redan har 11 bra låtar och några halvfärdiga som antagligen håller samma höga klass i byrålådan kanske de skulle satsa på en klassisk dubbel LP.



All For the King avslutade konserten med en stark engelsk variant av sången S:t Patricks bön. Jag ser redan fram emot att få se bandet live på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad 8 juli. För den som gillar tyngre musik kan jag tipsa om att svenska Narnia och amerikanska War of Ages spelar på festivalen samma dag.

  

Själv är jag mycket nöjd och tacksam för att jag fick se och uppleva en konsert med tunga riff, starka melodier och klockren sång och jag gick leende hem genom natten. Som grädde på moset gick behållningen från konserten oavkortat till Erikshjälpens arbete för barn som drabbats av katastrofer.

Om du vill läsa mer om All For the King rekommenderar jag dig att du tar del av den här artikeln av Urban Thoms: "Erik Tilling startar hårdrocksbandet All For the King"



Text och foto: Mikael Good

Kameror blir bara dyrare och dyrare

Jag läste precis en recension av Sonya Alpha A9. Det verkar vara en riktigt trevlig kamera som har i princip allt det där som jag efterfrågar i en kamera. När jag såg att prislappen kommer att hamna på 52.000 kronor höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag kan inte förstå varför en kamera ska kosta så mycket?

Jag brukar vänta drygt 2 år efter att en kamera som jag vill ha kommit ut på marknaden. Då har det initialt höga priset gått ned och det går att hitta bättre begagnade och demoexemplar för rimliga priser. Men jag är osäker på om Sony A9 kommer att ha ett rimligt begagnatpris om 2 år?

Idag går det att köpa en hel del bättre begagnade kameror för riktigt bra priser. Fujifilm X-T1 och Sony Alpha 7 är riktigt prisvärda då det går att hitta fina exemplar som inte har använts allt för mycket för runt 5000 kronor. Bägge kamerorna fungerar utmärkt för professionell användning såvida du inte fotar sport.

Jag köper i princip alla kameror och objektiv begagnat. På så vis får jag pengarna att räcka längre och kan även använda det som blir över till annat som är kul. När jag byter kameror och objektiv får jag allt som oftast lika mycket som jag gav för dem.

Bilden på det tillfälliga sopberget på Oset i Huskvarna har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-55mm. I bakgrunden kan du se det världsberömda Broccoliträdet!

Text och foto: Mikael Good