Indisk sopsortering

I Indien är det inte ovanligt att ett sällskap som haft picknick lämnar skräpet efter sig. Men som tur är finns det de som städar efter dem. Först kom några hundar som slickade i sig resterna av maten från papperstallrikarna. Ett par kor fick också syn på de kvarlämnade läckerheterna, de jagade bryskt iväg hundarna och började sätta i sig både mat och papptallrikar. Plastbesticken och flaskorna lämnade kossorna kvar, de togs sedan om hand av människor som städade efter picknick-sällskapen.

Text och foto: Mikael Good

Vardagsnära dokumentärfotografi lever och frodas

Det händer att jag delar bilder i olika ”du vet om att du är från…”-grupper på Facebook. De mest uppskattade bilderna brukar vara vardagsnära dokumentärbilder som har några år på nacken och som helst föreställer människor i miljö. De brukar leda till igenkännanden, många kommentarer och glada tillrop från betraktarna.

Framförallt tycker jag att det är roligt att dela bilder bland människor som inte är intresserade av fototeknik. Då får jag sällan eller aldrig kommentarer om vilken kamera, eller objektiv som jag använt eller hur många pixlar en bild har. Bilderna brukar istället leda till intressanta kommentarer om vem eller vilka som finns med, eller om miljöer och butiker som inte längre finns kvar.

Bilderna i det här inlägget spänner över en tioårs-period. En del tog jag med intentionen att de skulle vara gatufoto, men i och med att de nödvändiga ögonblicken saknades sorterades de bort och hamnade i slaskmappen. Men över tid har många av bilderna i slaskmappen mognat till och blivit tidsdokument över en svunnen tid, och de har fått ett dokumentärt värde som tilltalar en större grupp än den initiala. På sikt kommer en del av de bilderna att ingå i en bok om de första decennierna i Huskvarna på 2000-talet.

Text och foto: Mikael Good

Ge Tian knyter kinesiska knutar

Att gå igenom bilder är ett bra sätt att fräscha upp minnet på. I och med att jag inte har kunnat åka iväg på några reportageresor i år har jag haft lite mer tid att spendera på arkivbilder. När jag nyligen gick igenom mina bilder från Kina hittade jag den här bilden på Ge Tian, och jag stannade upp en stund och mindes vårt möte.

När min fru och jag var på reportageresa i Kina 2004 besökte vi bland annat tonårstjejen Ge Tian som bodde med sin mamma i lägenhet i en stad i den norra delen av landet. Ge Tian hade en funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde ta sig till skolan varje dag. De dagarna som hon inte kunde ta sig dit fick hon stödundervisning i hemmet. Ge Tian var mycket flitig och hade toppbetyg i alla ämnen. Hon pratade utmärkt engelska, vilket inte var så vanligt i Kina 2004.

När hon mådde tillräckligt bra umgicks hon gärna med sina kompisar. Men den mesta av sin tid spenderade hon i hemmet. Men hon var inte sysslolös, hon hade lärt sig hantverket att knyta kinesiska knutar, som hennes mamma sedan sålde i sin kiosk. Att knyta knutar är en nära nog femtusenårig hantverkstradition i Kina som är djupt rotad i den kinesiska folksjälen. Innan min fru och jag lämnade Ge Tian och hennes mamma fick vi en röd lyckoamulett som hon knutit.

Text och foto: Mikael Good

Flodbädden fick bli deras väg

När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good

Fattigdomen är djup mitt i Europa

För sex år sedan var jag i Rumänien på reportageresa. Jag besökte bland annat ett par byar varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer. Trots att jag tidigare har rapporterat om fattigdom runt om i världen var jag inte riktigt beredd på den djupa fattigdom som jag mötte mitt i Europa.

Aldrig tidigare har jag mött en så extrem fattigdom och utanförskap i ett annat EU-land som i de romska byarna som ligger vid foten av de transsylvanska bergen. Med en rejäl klump i halsen gjorde jag mitt bästa för att dokumentera det jag såg med min kamera och med min penna. Min målsättningen var att sprida vidare mina bilder och artiklar till så många som möjligt för att de med egna ögon skulle få se vilka vidriga förhållanden som romer i Rumänien tvingas leva under. Redan dagen efter mitt besök fick jag möjlighet att dela mina intryck från byarna till en större grupp människor när jag blev intervjuad live från Rumänien i Sveriges Radio P4:as eftermiddagsprogram.

Men samtidigt som jag fick möta djup och omskakande fattigdom i byarna så träffade jag många glada och trevliga människor som släppte mig in på livet och glatt lät mig dokumentera deras vardag. Kvinnan på bilden kom fram till mig och frågade om jag ville fotografera henne och hennes söta lilla bebis. Självklart ville jag det och tog ett par bilder och tackade sedan glatt för att jag fick fotografera dem. När jag fotograferar människor i en utsatt situation är jag tydlig med vad jag gör, och frågar om det är ok att jag tar bilder. Att smyga omkring med teleobjektiv och försöka vara som en fluga på väggen är ingenting jag rekommenderar för seriösa bildjournalister och reportrar. 

De flesta som tigger i Sverige och andra europeiska länder skulle inte göra det om de hade ett annat arbete. Att tigga är bara en desperat lösning för att kunna försörja sig själva och familjen. Förbud mot tiggeri leder ingenstans, det kommer bara att leda till att utsatta människor blir ännu mer utsatta och diskriminerade. Det är den strukturella diskrimineringen av romer som grupp som först måste upphöra i Europa, och romerna måste ges samma rättigheter och möjligheter som övriga medborgare i den Europeiska unionen, och få samma rätt till hälsovård, utbildning och försörjning, som oss andra. När så sker är jag övertygad om att tiggeriet kommer att upphöra.

Text och foto: Mikael Good