Ett drömobjekt med utsikt över stad och sjö

Många husköpare drömmer om att få köpa ett hus som ligger privat och ostört men ändå relativt centralt. Har huset en storslagen och vidsträckt utsikt över stad och sjö är det en stor bonus. 

          

Jag besökte nyligen ett sådant drömobjekt i en medelstor svensk stad. Huset borde vara riktigt hett på bostadsmarknaden. Men huset ler inte mot oss genom glassiga mäklarannonser utan är lämnat åt sitt öde och är hårt ansatt av väder och vind.

          

Huset som ligger högt upp på en kulle, blickar stolt ut över en milsvid utsikt över stad och vatten. En del säger till och med att det är den vackraste utsikten i staden. Det är inte utan att jag undrar varför huset har blivit övergivet? Jag skulle kunna få svar på mina frågor ganska så enkelt om jag frågade rätt personer men den här gången väljer jag att se mig omkring och försöka låta huset berätta sin historia.

          

Vandaler har brutit sig in i huset och slagit sönder fönsterrutor och inredning, deras framfart skvallrar om ett adrenalinfyllt okontrollerat raseri. Även om ett hus står tomt kan jag inte riktigt förstå vad som driver någon till att slå sönder en annan människas egendom? Med tanke på de omfattande skadorna i miljonklass som de åsamkat skulle de säkert få kännbara straff om de hittades och dömdes. 

          

Det knastrat av krossat glas när jag går runt i huset. Den stora glasverandan med den makalösa utsikten ligger i ruiner. Det ser nästan ut som om en plötslig explosion krossat varenda fönster på verandan. Vinden sveper in genom de öppna fönstren och de nakna persiennerna sprider ett spöklikt rasslande ljud i huset och ibland låter det nästan som fotsteg. Jag känner mig smått övervakad när jag vandrar omkring i huset. 

          

De få ledtrådarna som jag hittar skvallrar om att det fanns aktivitet i huset 2010. Jag vet också att huset har varit till salu. Om det hittade en köpare eller inte vet jag inte. Men det är sorgligt att ett charmigt hus med ett sånt fantastiskt läge bara har fått stå och förfalla. Om huset och biutrymmena varit i någorlunda bra skick skulle huset och den stora tomten kunna säljas för mångmiljonbelopp.

                    

På min flickrsida kan du se fler bilder på det gula huset på kullen: https://flic.kr/s/aHskVzqXyF

Text och foto: Mikael Good

Det brinner i den gamla ammunitionsfabriken

I helgen fick brandkåren i en medelstor svensk stad ett larmsamtal om att det brann för fullt inne i ett bergrum och att tjock rök strömmade ut ur en av portarna. I bergrummet finns en gammal ammunitionsfabrik från andra världskriget.



Några vandaler hade brutit upp en av stålportarna och kunde på så sätt ta sig in i bergrummet. Som du ser på bilderna är porten illa åtgången. Men vandalerna nöjde sig inte bara med att se sig omkring. De samlade på sig en mängd brännbara saker som de släpade in i bergrummet och satte eld på. Rökutvecklingen blev stor och oroliga grannar larmade brandkåren. När polis och brandkår kom till platsen hade vandalerna försvunnit och elden slocknat.



Kommunen har inte åtgärdat den uppbrutna dörren. Det är mycket märkligt med tanke på att bergrummet kan vara farligt att vistas i. Men fram till att den blir åtgärdad har polisen förstärkt bevakningen av området. När jag var där mötte jag en polisbil och pratade med en polis som upplyste mig om vad som hänt. Han sa bland annat att den som vågar sig in och blir påkommen kan räkna med någon form av rättsligt efterspel. Jag valde att inte gå in och nöjde mig med att ta några bilder in i anläggningen från porten. Jag hade tyvärr ingen blixt men de blev ändå rätt ok.



När den sista hyresgästen la ned verksamheten för lite mer än 10 år sedan plomberades den gamla ammunitionsfabriken. Efter det har många vandaler brutit sig in och klottrat och förstört. På bara några utsattes ett ganska välbevarat bergrum för mycket förstörelse. Bergrum är en del av vår 1900-tals historia och borde definitivt bevaras för framtiden och hållas fria från klotter och skadegörelse. Om de plomberas och hålls fria från vandaler kan de bli unika tidsdokument för framtida forskare och historiker.



Inom Urban Exploration finns en hederskodex som går ut på att man tar sig in så obemärkt som möjligt och inte stjäl eller ställer till med förstörelse eller klottrar. Om alla följde den regeln och återställde anläggningarna till samma skick som när de kom skulle många gamla miljöer kunna bevaras för framtiden.

            

Text och foto: Mikael Good

Rockfoto - Framtida bildbehandlingsprogram räddar bilden

Jag brukar aldrig slänga bilder. Anledningen är att bildbehandlingsprogrammen bara blir bättre och bättre på att plocka fram detaljer ur omöjliga RAW-filer. Ett exempel är bild 1 och 3 i det här inlägget. Jag valde ut dem när jag gjorde en grovsortering efter en Extolkonsert i juli 2014. När det begav sig försökte jag framkalla dem i ACRn i Photoshop CS 5. Men bilderna var såpass svårhanterliga och brusiga att jag valde bort dem i den andra sorteringen.



För ett par dagar sedan gick jag igenom bilderna från Extols konsert på jakt efter en bild som jag behövde göra om. Då hittade jag de omöjliga bilderna och trots att det inte är några märkvärdiga bilder bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med dem. Jag framkallade dem i ACRn i Photoshop CC, körde dem genom Pro Contrast 4 och Analog Efex Pro 4, efter det gjorde jag nödvändiga färgjusteringar med hjälp av selektiv färgändring i Photoshop CC.



När jag tar bort brus duplicerar jag lager i Photoshop och kör Noiseless CK på det ena lagret. När brushanteringsprogrammet jobbat klart ställer jag opaciteten till 70% och kör oskarp mask på bruslagret. På så vis behåller jag en del av bildbruset och ser till så att bilderna inte ser konstlade och livlösa ut. Jag tycker att bildbrus är snyggt men jag vill inte ha för mycket av det! Den första bilden valde jag att göra svartvit i Silver Efex Pro 2 men jag sparade även en färgvariant som kanske dyker upp i ett annat sammanhang. Jag gör inte färgbilder svartvita för att "rädda" dem utan för att jag tycker att det är snyggt.




Bilderna på Extol har jag tagit med en Sony A7 med ett manuellt 17mm, bländare 5,6, 1/125 sek, 6400 ASA. När jag framkallade bilderna fick jag ställa in exponeringen på +1.5 vilket gör att den motsvarar 9600 ASA och det är några steg högre än vad kameran trivs med. Basisten Ole Vistnes fick jag lätta motsvarande +2,5 steg. Sedan ett år tillbaka fotar jag konserter med en Sony A7s. Den kameran går att använda upp till 25.600 ASA med gott resultat, i nödfall går det att använda den på 102.400 ASA men då måste jag pyssla lite med bilderna.

Text och foto: Mikael Good

 

Rockfoto - Fotar du bara okända artister?

Jag fick nyligen en fråga om jag bara fotar okända artister? Även om många av artisterna som jag fotograferar är relativt okända i Sverige så innebär det inte att de är okända internationellt. Några av dem säljer miljontals skivor och spelar för tiotusentals personer under sina konserter i Nord- och Sydamerika.

Men genom åren har jag även fotograferat en hel del artister som är kända i Sverige! En av dem är Sanna Nielsen. Även om jag inte är jätteförtjust i hennes musik är det alltid kul att fotografera artister som Sanna som bjuder på sig själva och är bra på att fånga publiken.

      


Bilderna i inlägget har jag tagit med en Sony A7 och ett 28-70mm, ett Zeiss 135mm samt en Leica M8 med 15mm.

Text och foto: Mikael Good

    

Jag mådde uselt när jag tog min bästa bild

Den här bilden på den lilla flickan från Waxi Village har jag visat tidigare och det är en av mina mest kända bilder. Fattigdomen i den tibetanska byn där flickan levde var påtaglig. Men ett par år efter mitt och min frus besök i byn rustades skolan upp med pengar från Radiohjälpen. Barnen fick en skola att gå till och möjlighet att få en ordentlig utbildning. Deras föräldrar som i de flesta fallen var analfabeter gick kvällskurser där de lärde sig att läsa och skriva. Bilden på flickan bidrog i stor grad till att förutsättningarna för människorna i byn förändrades.

När jag tog bilden mådde jag riktigt uselt, jag var ordentligt förkyld, hade hög feber och led av den höga höjden. Helst av allt hade jag legat kvar i sängen på hotellet och dragit täcket över mig. Men när jag är ute på uppdrag är jag oftast såpass taggad att inte ens sjukdom och feber kan hindra mig från att göra mitt jobb. Jag kliver in i reporterrollen och kör ända in i kaklet oavsett om jag är bra eller inte.

Text och foto: Mikael Good