En prisvärd Leica

Om du köper en ny Leica M10 och ett par ljusstarka originalobjektiv hamnar prislappen lätt på ett par hundratusen kronor. Men det finns faktiskt prisvärda alternativ för den som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror.

Ett av alternativen är Leica M9. Trots att den har tio år på nacken, och är ganska så långsam med dagens mått mätt, håller den fortfarande måttet. Med en Leica M9 är det ”slow photography” som gäller, att vänta in rätt ögonblick och trycka av i precis rätt tid, precis som man gjorde på filmtiden! Och bilderna har mycket filmkänsla över sig, de påminner en hel del om klassiska Kodachrome 64, men det är inte så konstigt då den är utrustad med en Kodak CCD.

För den som är på jakt efter en bra mätsökarkamera som inte kostar allt för mycket, är Leica M9 ett bra val. Men väljs en som har fått sensorn bytt, äldre varianter kan drabbas av korrision, och det kostar mycket att byta den. Leicas objektiv är också dyra. Om man inte har obegränsade resurser eller höga kvalitetskrav, har 7Artisans tre riktigt bra gluggar för M-kameror; 7Artisans 28/1,4, 35/2, 50/1,1. Företaget släpper även ett 75/1,25 mm i juni, och det ryktas om ett 21/1,4mm som förmodligen släpps i slutet av hösten.

7Artisans objektiven når inte riktigt upp till Leicas nivå. Men de är i partitet, och i vissa fall till och med bättre än andra ”pirater”. Deras 28/1,4 gör inte bort sig hos kräsna Leicafotografer, trots att det bara kostar 1/10 av Leicas motsvarighet, det nya 75/1,25 väntas hålla samma höga klass. En begagnad Leica M9 tillsammans med ett par  7Artisans objektiv är ett prisvärt alternativ för fotografer som föredrar att jobba med mätsökarkameror, men som inte har budget för Leicas objektiv. Har du redan några Leica M-objektiv på lager är M9:an också ett bra lågbudget val ifall du vill köra digitalt.

Bilden har tagits med en Leica M9 och ett 7Artisans 50/1,1. Bilden är inte manipulerad.

Text och foto: Mikael Good

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.

Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good

Mätsökarkameran som övervinner mörkret

För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good

Umgås fram dina bilder

Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good

"You’re The Man" – Marvin Gayes okända mästerverk släpps efter 47 år

För ett par år sedan intervjuade jag gitarristen och sångaren Leroy Emmanuel, som sedan unga år var nära vän med soullegenden Marvin Gaye. Han berättade bland annat om den av Motown tidigare outgivna Marvin Gaye skivan ”You’re The Man” från 1972 som Leroy var med och spelade gitarr och la bakgrundssång på.  

När skivan spelades in var Marvin på sin kreativa topp. Men enligt Leroy skapade Marvins politiska inriktning en konflikt med skivbolaget Motown. De ville ha en skiva som inte stötte sig med Marvins vita lyssnare. ”You’re The Man” var starkt politiskt färgad med sina sånger om hemlöshet, vietnamkriget, sociala orättvisor och diskrimineringen av afroamerikaner.

Marvin kämpade för att få skivan utgiven, men Motown stod på sig, de ville inte ha en politisk skiva, de ville ha en balladsmäktande uppföljare till mästerverket och kassasuccén ”What’s Going On”. Och de ville att den skulle sälja bra hos den köpstarka vita publiken. Marvin som var deprimerad och nedgången efter ett kraschat äktenskap orkade till sist inte kämpa emot. När skivbolaget bestämde att skivan inte skulle ges ur fick Marvin snällt rätta in sig i ledet, och börja jobba på låtar till  skivan ”Let’s Get It On” som släpptes i augusti 1973.

Titellåten från skivan släptes som singel och blev en hit trots eller tack vare sitt politiska budskap. Några av de andra låtarna från Your’e the man har släppts som singlar, eller hamnat på olika samlingsalbum. ”Your’e the man” hade säkerligen räknats som en av Marvins bästa skivor om den släppts 1972, och räknats som en värdig uppföljare till ”What’s Going On”. Men den är ändå ett välkommet tillskott från en av den amerikanska musikindustrins allra största talanger som stod på toppen av sin karriär när den spelades in. ”Your’e the man” är ett musikaliskt mästerverk. Jag är redan inne på min tredje genomlyssning och jag kommer att återkomma till den betydligt fler gånger.

Skivan "You’re The Man" finns på Spotify
På skivans titelspår ”You’re The Man” spelar och sjunger Leroy Emmanuel tillsammans med Marvin Gaye.

Text och foto: Mikael Good