Rockfoto - Mätsökarkamera när ljuset räcker till

En del förståsigpåare anser att en digital Leica är en kamera för hipsters och rika samlare och inte en kamera för seriös fotografering. Jag lyssnar inte på dem. Jag använder den utrustning som jag behöver för att fånga bilder oavsett vilka kommentarer som jag får.

Jag tycker om att fotografera konserter med min Leica tillsammans med ett 20 eller 50mm objektiv. Mätsökaren ger mig bra överblick och gör det lättare för mig att snabbt komponera och sätta en bild. Men det blir allt svårare att fota konserter med Leican på grund av att det har blivit ett par steg mörkare på inomhuskonserter  och min gamla Leica är i stort behov av ljus för att kunna leverera.

 
Bilden på Samuel Ljungblahd tog jag med en Leica M8 och ett 21mm objektiv. Publikbilden tog jag med en Leica M8 och ett 15mm objektiv.

Text och foto: Mikael Good

  

Topp nio på Instagram 2016

Det hör till att sammanställa listor i slutet eller början av året. Här kommer en lista över mina mest gillade och delade bilder på Instagram 2017.

Ni har säkert sett bilden på den vinkande lettiska pojken och hans syster tidigare. Bilden som jag tog på en reportageresa i Lettland 2009 är en av mina mest publicerade och den har varit med på flera utställningar. Jag la upp bilden på på mitt Instagramkonto i höstas och sedan dess har den fått mängder av gillamarkeringar och positiva kommentarer. Bilden toppar överlägset min topp 9 på Instagram 2016. Övriga bilder på listan har "bara" fått några tusen gilla markeringar och kommentarer var.

Jag har även skrivit ihop en nyårskrönika som jag publicerade i min andra blogg igår. Anledningen till att jag inte har lagt upp den på Fotosidan beror på att den inte riktigt håller sig inom det regelverk som finns för bloggar på Fotosidan. Om du vill kan du läsa den här: http://chasid68.blogspot.se/2016/12/slack-hatet-med-guds-karlek.html

Jag önskar dig en riktigt bra fortsättning på det nya året!

Text och foto: Mikael Good

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

Friends arena har fått en äkta Frälsare

Rubriken till det här inlägget har jag hämtat från lördagens Aftonblad. Tidningens reporter Svante Lindén hade varit på plats i Friends Arena för att bevaka det kristna eventet Awakening Europe som hölls i Solna under helgen. Hans upplevelser och tankar kryddade med bilder från händelsen publicerade på ett uppslag i tidningen .



Svante var mycket imponerad av de 10-tusentals besökarnas uppriktiga tro, kärlek, glädje och han fångades av den fantastiska stämningen som spreds via lovsång och talare inne på arenan. Till en bekant som mötte honom i vimlet och som var lite förvånad över att möta Aftonbladets reporter på ett kristet event sa Svante upprymt:
– Inte sedan Zlatan lämnade landslaget har vi haft en Frälsare på Friends Arena, inte förrän i dag!



Målsättningen med Awakening Europe är att rubba det normala (Disturb the normal) och nå 100 miljoner själar (100 million souls) i Europa med Evangelium. Troende kristna från världens alla hörn men framförallt från Sverige, Norge, Danmark och Finland samlades på Friends Arena för att tillsammans be, lovsjunga och bli entusiasmerande.



Jag var på plats på Friends Arena under fredagen och lördagen för att dokumentera den unika och historiska händelsen. Jag rörde mig mitt i folkmassorna för att fånga den stämning som fanns i arenan och försöka förmedla den till betraktaren.



I de följande albumen kan ni se några av de hundratals bilderna som jag tog under helgen:

Awakening Europe 2016 friday: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157675853376796
Awakening Europe 2016 Saturday: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157674734550320
The House (GBG) & Jake Hamilton (US) at Awakening Europe:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157672307398483



Text och foto: Mikael Good

Leica - Das Werkzeug für Kenner und Könner

The first Leica M-camera was introduced in 1954 and the first models M3 and M2 soon became the primary tool for legendary photographers who also gave the camera it's nickname Das Werkzeug which is German for The Tool. 


A Leica M is a tool that requires it's photographer. To put the camera in automatic mode and hope that the picture will be good is a little bit risky and will certainly give you photos that are unusable. To make good use a Leica M you first have to understand the relationship between aperture and shutter speed and know how to read the light. 


There's a certain amount of mythos surrounding the Leica M. And that is not surprising since the hand-made German rangefinder camera has been the first hand choice of many legendary documentary photographers. Many famous photographies has been taken with a Leica. That's because a Leica is a excellent tool that can deliver photographs of the highest class in the hands of the right photographer. Even if a brand new Leica M is quite expensive tool today it still a tool for professionals since it demands expertise and knowledge of a keen photographer to master it. 


Previously I have been working with big and bulky professional cameras from Canon and Nikon, they are also excellent tools for professional photographers. But no other camera says that I'm serious about photography like a Leica. But I didn't choose Leica because of it's mythos. I choosed it because I prefer to work with rangefinder cameras. And I also prefer cameras with a minimalistic feel that are not filled with buttons, levers and knobs that confuses me.


I have used my good old Leica M8 on many assignments, in desert conditions in Egypt, festivals with high humidity and at high risk demonstrations. I have used it as my every day camera in winter conditions and in summertime at the beach. The good old Leica always delivers good images and I know that I always can count on it. Even if there's never models around I prefer my M8 and I will make good use of it as long as it last.





Last but not least, remember that a camera is only a tool, it's your ability to see and catch the fast moving moments of times that matters. You can even use a cell-phone or a hefty Canikon for that purpose, but according to me it's far more fun to catch the moments with a good old range-finder camera.

Text and Photo: Mikael Good