Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna

En del texter bär det emot att skriva, texten om den hemlösa rumänen Gica som blev misshandlad till döds i Huskvarna av två tonårspojkar natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 är en sådan. I samtal med bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet har jag ofta haft en rejäl klump i halsen. Gica var inget helgon men ingen förtjänar att utsättas för det han utsattes för och sättet som han dödades på var både brutalt och utstuderat.

Men även om det har tagit emot att skriva artikeln är det en historia som måste berättas. Många utsatta människor har kommit till Sverige de senaste åren, de flesta behandlar dem väl men det finns tyvärr de som utsätter dem för hat, våld och till och med ond bråd död. Med tanke på det allt hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi rehumaniserar dem och visar att de också är människor av kött och blod och att deras värde är lika stort som vårt.

Genom åren har jag mött Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid ett par tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen. Men jag har försökt att lägga ihop de pusselbitarna som jag har till en artikel som förmedlar en förhållandevis rättvis bild av honom, och det som han utsattes för.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna avhumaniserade honom och kallade honom för "råttan". Jag vill rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska, men på grund av olika omständigheter i livet hamnade han utanför samhället, men han var likväl en medmänniska som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv.

I och med att artikeln inte riktigt faller inom ramen för vad som får publiceras på Fotosidan, har jag valt att lägga den i följande länk, ta dig gärna tid att läsa den: https://lnkd.in/dd8kVYn

Text och foto: Mikael Good

Minnesdagen över förintelsens romska offer

Sedan 2015 är den 2 augusti officiell minnesdag över den romska förintelsens offer. I år är det 75 år sedan SS-chefen Heinrich Himmler beordrade att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. Händelsen har i efterhand kommit att kallas för "Zigenarnatten".

I dag uppmärksammas 75-årsminnet av den romska förintelsen, som dateras till den 2 augusti 1944. Klockan 14 kommer det att hållas minnesceremonier för offren, i såväl Göteborg som Stockholm.

Fram till den 2 augusti hade romernas område i förintelselägret Auschwitz-Birkenau varit fylld med sång och dans, enligt judiska ögonvittnen. Trots alla umbäranden valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten. Men natten mellan den 2 och 3 augusti tystnade musiken i dödslägret. På order av SS-Oberstormführer Otto Moll, kommendanten för Auschwitz-Birkenau II, Josef Kramer, och lägerchefen Hans Schwarzhuber, forslades tretusen romer bort och fick möta döden i nazisternas gaskammare. De flesta av dem var äldre och sjuka, men många kvinnor och barn fanns bland offren.

Drygt 20 000 romer internerades i Auschwitz-Birkenau under andra världskriget. Deras kläder märktes upp med en brun triangel, och bokstaven Z tatuerades in på deras armar. Många av dem gasades, sköts eller slogs ihjäl, flera av dem dog av sjukdomar och en del utsattes för grymma medicinska experiment. Bara ett fåtal överlevde.

Man vet inte exakt hur många romer som mördades under kriget. Det var inte ovanligt att romer saknade identitetshandlingar, vilket gjorde att de inte fördes in på några listor. Därför kan man bara uppskatta antalet offer.
Även forskningen kring folkmordet på romer är bristfällig. Men man uppskattar att omkring en miljon romer mördades av nazisterna och deras kollaboratörer. Bland annat tvångsförflyttade Rumänien, som var Nazitysklands allierade, 30 000 romer till det ockuperade Transnistrien. 11 000 av dessa dog av umbäranden och sjukdomar.

Än i dag kränks romernas mänskliga rättigheter runt om i Europa; värst är situationen i Ungern, Rumänien och på Balkan, där romer i många fall behandlas som andra klassens medborgare och regelbundet utsätts för den övriga befolkningens fördomar, hån och förakt.
Hatbrotten mot romer har ökat även i Sverige de senaste åren, framför allt mot många av romerna från Bulgarien och Rumänien har anlänt i jakt på försörjning. Ändå tror polisen att mörkertalet är stort.

Många svenska romer är rädda för att hamna i polisens register, även när de själva är offer, och på grund av flertalet polisövergrepp i hemländerna saknar många romer från Bulgarien och Rumänien förtroende för myndigheten.

Text och Illustration: Mikael Good

Reportaget från Serbien hamnade på ettan och mittuppslaget

De som har följt min blogg under ett par år känner till att jag älskar att göra reportage i både text och bild. Jag har rest runt i Europa och Asien och gjort reportage om människor och miljöer som jag har stött på. En folkgrupp som jag ofta har återkommit till är romerna, som räknas som Europas största minoritet. Mina bilder och texter om romer har publicerats i tidningar både inom som utom landet.

I april var jag i Serbien och gjorde reportage om den väckelse som har brutit ut bland romerna i Vranje kommun i den södra delen av landet. I tidningen är antalet bilder begränsade men på webben kan du ta del av desto fler. Tyvärr är artikeln låst till premium så du kan inte läsa den, men du kan ta del av alla bilderna i följande länk: http://www.varldenidag.se/archive/rep/2019/04/23/BtqXiJoUiwwzvAv@sb8Vdw/index.xml

Text och foto: Mikael Good

Rockfoto – Längst fram i fotodiket

Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.



Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good

Reportaget från Gullbrannafestivalen hamnade på mittuppslaget

I gårdagens inlägg nämnde jag att jag skickat ett reportage i text och bild till tidningen Världen idag. Så här ser det ut i tryck. Dragarbilden är tagen med Leica M240 och Zeiss 21/2,8. Jag skriver det bara för att visa att det fortfarande finns yrkesfotografer som arbetar med Leica.

Du kan ta del av reportaget i följande länk, reportaget är premium, vilket innebär att du inte kan ta del av texten, men du kommer åt att se alla 30 bilderna: https://www.varldenidag.se/nyheter/kristen-musikfestival-slog-nytt-besoksrekord/repseA!uUxmbZhyfKajsIScYvUcxA/?fbclid=IwAR2K3LcXhFRtMCpxqEo68W9FqnRcPRWE35JBKhELGnnB0rVlp3MwiYqSNsE

Text och foto: Mikael Good