Reportaget från Serbien kom med i tidningen

Nu är mitt senaste reportage från Serbien publicerat på ettan och på uppslaget i tidningen Världen idag samt upplagt på deras hemsida. Reportaget är låst till premium men det går att läsa det inledande stycket och ta del av alla bilderna: https://www.varldenidag.se/reportage/life-mission-vill-se-vackelseeld-tandas-pa-balkan/repsjx!DOpJvvvMOFl2ofHRlLdtYQ/



Text och foto: Mikael Good

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.

Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good

Umgås fram dina bilder

Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good

När ljuset inte riktigt räcker till

Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Mer än 50 000 läsare i veckan

När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.

Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.

Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good