En teplockerska från Birpala

Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

Gott nytt år

Jag vill passa på att önska dig ett riktigt gott och välsignat nytt år! Min förhoppning är att 2021 ska bli ett betydligt bättre år än 2020. Jag väljer nu att lämna 2020 bakom mig och blickar framåt mot 2021 och längtar efter att åter få kunna åka på reportageresor.

Text och foto: Mikael Good

Picknicksäsongen i Indien – stort bildreportage

Under julledigheten passar många Indier på att träffas utomhus och ha picknick. Ett populärt picknickområde finns i det lilla samhället Dudhia som ligger vid floden Balason i distriktet Darjeeling i de norra delarna av Västbengalen i Indien.








I Sverige har vi oftast picknick under våren och sommarn, då träffas vi för att grilla vid stranden eller för att ta en fika i en soldränkt vitsippsbacke efter en stärkande promenad. I år har det dock varit lite annorlunda och nuförtiden träffas många ute och har picknick för att minimera smittrisken. Även om de flesta Indierna är Hinduer är de lediga över julen. Och när de är jullediga träffas de gärna vid en naturskön plats helst i närheten av en flod för att umgås, dansa, festa och ha kul tillsammans.








Samhället Dudhia som ligger vid vägen mellan Silliguri och Mirik har en populär "Picnic-Spot" som ligger vackert utmed floden Balason där djungeln möter bergen. Jag passade på att göra ett par besök vid ”Balason Picnic Spot” när jag var i området tillsammans med min familj i december förra året. Utmed floden hade hundratals tillresta Indier samlats i olika stora grupper där de hade picknick, lyssnade på musik, dansade och festade tillsammans. Stämningen var god och uppslupen.

Många av sällskapen kom från den intilliggande storstaden Silliguri som ligger 27 kilometer bort. Men några kom långväga ifrån, ett par av sällskapen som jag pratade med kom från New Delhi och de hade tagit sig till Dudhia med flyg. Nu bodde de på hotell i Silliguri, och åkte med privatchaufförer eller bussar till picknickområdet. Några av personer som jag träffade hade rest ända från Mumbai (Bombay) som ligger på Indiens västkust.









Min fru, mina barn och jag fick ställa upp på mängder av selfies, och jag kände mig riktigt omsvärmad ett tag. Att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig spelade säkerligen in även denna gången. Men jag ställde glatt upp på alla bilder som togs, och det finns säkerligen hundratals bilder av min familj och mig på olika indiska Instagramkonton, men det bjuder jag gärna på. Enligt mig ska en dokumentärfotograf både se och synas. De bästa bilderna får man i mötet med människor. Det där med att försöka vara som en fluga på väggen är rent och skärt trams enligt mig. 








Jag tycker om Indien, det är inte lika anonymt och stelt som i Sverige, och det är lätt att få kontakt med människor. Tro är inte heller en privatsak som man håller för sig själv. Jag tycker om att prata om tro, och i Indien är det enkelt då tro och religion är en naturlig del av livet som man är öppen med. Hitintills har jag inte stött på en enda ateist i Indien men å andra sidan är även ateismen en slags tro.

För de bofast i Dudhia betyder turismen ett extra tillskott i ekonomin. De små värdshusen, hotellen, kaféerna och butikerna utmed vägen till Mirik lever upp och ökar sin omsättning under picknicksäsongen. De tillresta sällskapen hyr sig en plats utmed floden, och i priset ingår städning, vilket ger några av byinnevånarna lite extra pengar. Även om det bitvis kunde se rätt stökigt ut, var de bra på att städa upp och röja efter picknicksällskapen.







På grund av corona-pandemin är picknicksäsongen i området mer eller mindre inställd i år och betydligt färre sällskap vågar sig till Dudhia. De bofasta har det tufft ekonomiskt, många av dem är daglönare och ahr svårt att klara sig på de få inkomsterna som de har. Jag träffade några av invånarna i byn när jag besökte den förra året tilsammans med min familj och genom en inhemsk hjälporganisation som jobbar i området har vi kunnat stötta några av dem med pengar till basvaror såsom ris, lök och matolja.








Text och foto: Mikael Good

Indisk sopsortering

I Indien är det inte ovanligt att ett sällskap som haft picknick lämnar skräpet efter sig. Men som tur är finns det de som städar efter dem. Först kom några hundar som slickade i sig resterna av maten från papperstallrikarna. Ett par kor fick också syn på de kvarlämnade läckerheterna, de jagade bryskt iväg hundarna och började sätta i sig både mat och papptallrikar. Plastbesticken och flaskorna lämnade kossorna kvar, de togs sedan om hand av människor som städade efter picknick-sällskapen.

Text och foto: Mikael Good

När New Delhi vaknade – stort bildreportage

Årets första timmar tillbringade jag i New Delhi. I gryningen bestämde jag mig för att lämna hotellet och ge mig ut på en promenad för att dokumentera staden och dess invånare när gryningens första värmande strålar väckte dem ur sin nattslummer. 





Natten hade varit "bone frezing cold" som meterologen hade utryckt det på TV dagen innan. Termometern hade letat sig ned ända till 5 minusgrader, vilket är ovanligt i New Dehli. Nattemperaturen brukar ligga på 7 grader i januari och på dagen runt 18 grader. Jag slapp frysa då klimatanläggningen på hotellet höll temperaturen på en behaglig nivå, men för alla dem som bodde på gatan eller i dåligt isolerade lägenheter var det en riktigt kall natt, och de fick kura ihop sig tätt insvepta i filtar för att hålla den envisa kylan borta.




I december 2017 var jag också i New Delhi, då var staden insvept i en tjock smog som förpestade luften och lungorna. På grund av min astma kunde jag tyvärr inte gå ut och bekanta mig med omgivningarna. Denna gången förde kylan det goda med sig att det var betydligt mindre smog än vanligt, luften var betydligt mer lättandad och solens värmande strålar kunde fritt leta sig ned och värma de frusna människorna i den köldslagna storstaden.






I takt med att staden tinade upp återgick livet till det normala, gatuförsäljarna kom cyklande med sina varor för att vara på plats när människorna började myllra på gatan. Några hade redan börjat flockas runt teförsäljarna som sålde rykande varmt te. På min vandring mötte jag Tuc Tuc- och taxichaufförer, skoputsare, torghandlare, en familj som sålde ballonger med kärleksbudskap, samt andra vuxna och barn som levde och verkade i området. Jag stannade till och pratade med en del av dem, och fick även vara med på en och annan selfie.






Hela tiden var jag öppen och ärlig med mitt fotograferande, och hälsade glatt på dem jag mötte. För mig är det viktigt att de som eventuellt vill opponera sig har en chans att göra det. Av samma anledning tackar jag i princip aldrig nej när någon vill ta en bild på mig eller tillsammans med mig. Personligen är jag ganska trött på fotografer som smyger omkring med kameran, skjuter från höften eller på annat sätt "stjäl" bilder på sina medmänniskor. Rent lagligt är det tillåtet att göra så på offentlig plats, men rent moraliskt är det fel enligt mig.






Föga visste jag då att bildreportaget från New Delhi skulle bli det enda utlandsreportaget som jag gjorde under 2020. Under våren hade jag bokat in resor till både Indien och Serbien, men de blev tyvärr inställda på grund av corona-pandemin. Men å andra sidan har jag haft tid att gå igenom äldre bilder från jordens alla hörn, en del av dem har jag delat i bloggen under året och andra har jag samlat för kommande bildreportage, publiceringar och för ett kommande bokprojekt.






När jag är ute på reportageresor reser jag lätt och har med mig så lite utrustning som möjligt. Till reportaget använde jag mig av en Sony A6500 med ett 18-135mm och en Ricoh GR II (APS). 










Text och foto: Mikael Good