Jag kan köpa en Leica M9-P om jag vill

Jag har tillräckligt med pengar på banken för att köpa två Nikon D800 med 24, 35 och 85 mm eller en Leica M9-P med en ljusstark 35:a om jag så ville. Men det skulle inte göra mig till en lyckligare människa och därför avstår jag.

Det är inte på grund av penningbrist som jag har sålt av större delen av min kamerautrustning. Jag tycker bara att det var lite galet av mig att lägga så mycket pengar på foto när det går utmärkt att ta bra bilder med betydligt billigare kamerautrustningar. Var och en gör givetvis vad de själva vill med sina sparpengar och jag tänker inte moralisera. Vill andra lägga pengarna på kameror och objektiv så är det deras val och det är inget som jag varken vill eller ska lägga mig i. Personligen lägger jag hellre mina pengar på mitt hus och på resor än på bilar eller kameror och objektiv. Det finns säkert de som tycker att det är en dålig prioritering och det har de all rätt att tycka.

Egentligen borde jag inte ha så mycket pengar. Jag är arbetslös och får inte mer än drygt 9000 kronor efter skatt, när räkningarna är betalda brukar jag ha några hundralappar kvar. Men trots att min privatekonomi borde vara urusel försöker min fru och jag att leva efter devisen: "Vad du sår får du skörda" och jag tror att vår goda ekonomi är en frukt av vår gemensamma vilja att ställa upp för våra vänner i nöd.

Men trots att jag har en god ekonomi så vill jag inte vara arbetslös. Jag vill verkligen arbeta och göra rätt för mig och inte behöva leva på den arbetslöshetsförsäkring som jag tagit.



Dagens låt: Start - The Jam (What you give is what you get)

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Leica Oskar Barnack Award 2012

Jag har återigen kvalificerat mig för att delta i Leica Oskar Barnack Award 2012. Tävlingen är öppen för alla professionella fotografer och jag kommer att delta med ett vardagsnära reportage som jag gjorde i en liten stad i Ryssland förra året.

Egentligen är jag inte så mycket för att delta i fototävlingar, trots att det har gått bra för mig de få gångerna som jag har deltagit. Om jag mot all förmodan skulle vinna tävlingen kommer jag givetvis att dela priset med personerna som jag porträtterat.

Precis som alla goda berättelser så har reportaget som jag gjorde ett lyckligt slut. Jag tycker inte om att gotta mig i krig, elände och konflikter. Jag föredrar att lyfta fram vanliga, enkla, kämpande människor i mina texter och bilder.

Här kan du läsa mer om Leica Oskar Barnack Award 2012: http://www.leica-oskar-barnack-award.com/



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

www.chasid68.blogspot.com

Min Leica blev en riktig tidsmaskin

Jag satt i min svarta skinnfåtölj och vägde min Leica M3 i min hand. Frågan om jag skulle sälja eller behålla den gnagde i mitt huvud. När jag skärskådade fotoapparaten hittade jag en hittills okänd knapp, jag tryckte nyfiket på knappen och det började genast fräsa och spraka runt omkring mig och jag sögs in i något som liknade en gigantisk färgsprakande strut och jag virvlades snabbt frammåt 30 år i tiden.

Jag hamnade i ett stort ljust rum med kala väggar, i rummet satt en äldre man som till utseendet var väldigt lik Sean Connerys rollfigur i filmen medicinmannen, han satt i ena änden av rummet i en gammal trästol framför ett stort skrivbord och han höll en Leica M3 i sin hand, när jag kom närmare såg jag att han tryckte på samma knapp som jag nyligen hade gjort.

Trots att jag gjorde en del ivriga försök kunde jag inte kommunicera med mannen och det kändes som jag var helt osynlig för honom. Mannen satte i från sig sin fotoapparat och började prata in i en mystisk halvgenomskinlig ram som stod på skrivbordet. Jag gjorde mitt bästa för att memorera det som han sa så att jag kunde ta med mig orden tillbaka från framtiden.

Mannen talade rakt in i den mystiska ramen och han ondgjorde sig över den snabba tekniska utvecklingen och undrade varför ungdomarna bara tog kort med sina ögon nu förtiden. Han var rejält trött på alla fantasi- och drömbilder som manipulerades direkt i drömcentrat och framkallades genom att tankarna fördes över till en liten glaspyramid som kunde projicera perfekta tredimensionella bilder och filmer. 

Mannen tyckte inte att det var fotografi utan manipulation och han suckade tungt och tog ett rejält tag om sin gamla Leica M3, knäppte av ett par bilder och spolade sedan tillbaka filmen. När han öppnade fotoapparaten trodde jag att han skulle plocka ur en rulle med Tri-X. Med det visade sig att det inte var någon gammal hederlig film utan en digital filmrulle av en sort som jag tidigare inte sett. 

Plötsligt vände sig mannen från skrivbordet och tittade mot den plats där jag stod och fastän han inte kunde se mig så tittade han rakt på mig och sa: 
– Jag vet att du är här Mikael, jag kan inte se dig men jag har själv varit här och sett mig själv för 30 år sedan. Jag kan inte avslöja några hemligheter för dig om framtiden för då blir jag straffad av staten.
Han tog en andningspaus, lutade sig tillbaka i stolen med ett knarr och plötsligt gick det upp för mig att han var mig själv om 30 år. Jag hann inte tänka så mycket mera innan han fortsatte:
– Men jag vill ändå säga till dig att hålla hårt i din Leica, sälj den inte, för du kommer att få mycket nytta och glädje av den i framtiden. Särskilt när analog film blir förbjuden av miljöskäl om tio år. Men ett gäng entusiaster kommer att uppfinna och börja sälja sådana här digitala filmrullar om femton år. De kommer dock bara att fungera fullt ut  tillsammans med en M-Leica.

Mitt äldre jag höll upp en digital filmrulle mot mig, han vände sig sedan sakta om och placerade filmrullen i något som såg ut som en kristallvas. Det lös till om kristallvasen och inom loppet av några sekunder projicerades en perfekt svartvit kontaktkarta med 36 bilder från en digital Tri-X upp i rummet. Mitt äldre jag pekade på en ruta som snabbt förstorades upp till meterformat, medan han småpratade mot bilden rörde han den lite med händerna och det såg ut ungefär som när man skuggar och efterbelyser en bild i ett mörkrum, när han var klar skrockade han och sa med bestämd röst.
– Det här är vad jag kallar fotografi.
Jag tittade länge på bilden och det var nog en av de bästa och mest levande barnbilderna som jag någonsin har sett.

Innan mitt äldre jag hann att säga något mera virvlades jag tillbaka från framtiden och snart satt jag lite omtumlad och omtöcknad i min fåtölj med min M3:a i min hand. Jag tittade på fotoapparaten och sa högt för mig själv:
– Den här fotoapparaten ska jag aldrig sälja.

Håll hårt i era analoga tidsmaskiner, vem vet vad framtiden har att erbjuda? © Mikael Good, 2011

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: chasid68.blogspot.com/

Dagens låt: Future Shock - Curtis Mayfiled

//Chasid

Pimp my Leica - Den svåra konsten att byta kameraläder på en Leica M3

Får man egentligen ge sig på att förändra en M Leica? Jag tycker att man får göra det så länge som slutresultatet blir bättre än orginalet. Leica M är ofta synonymt med en hög prislapp men det går faktiskt att fynda begagnade M Leicor som går att fixa till och förbättra om man är beredd på att lägga ned lite extra tid och arbete på dem.


Nytt kameraläder från Aki-Asahi © Mikael Good, 2011

   Det finns egentligen bara en nackdel med Leica M3 och det är att vulcaniten som användes som kameraklädsel har en tendens att spricka och ramla av. Jag köpte nyligen en Leica M3 med skadad vulcanit som jag inte ville lappa ihop med universalmedlet silvertejp. Jag kom till minnes av att jag köpt ny kameraklädsel till en annan kamera från en japansk firma för något år sedan.
   Som tur var hade jag en länk till den japanska firman Aki-Asahi i ett gammalt blogginlägg och jag beställde genast två uppsättningar med nytt kameraläder från Aki-Asahi. I förrgår ramlade de ned i brevlådan och jag slet varsamt upp förpackningen och plockade ut klädseln för att granska den.


I stort behov av en uppfräschning © Mikael Good, 2011

   I går gjorde jag slag i saken och rensade M3:an från all gammal vulcanit och limrester, det var ett tidsödande arbete som tog minst två timmar av min dyrbara tid. Att få på det nya lädret som har en exakt laserskuren passform var inte heller så lätt. Men med hjälp av mitt stora tålamod och min klurighet lyckade jag till sist att få det att passa perfekt. När jag ändå höll på passade jag även på att reparera sjävutlösaren som fungerade lite knackigt och som nu går som ett urverk igen.


Vulcaniten sitter verkligen som berg och det gäller att ha rätt sorts verktyg till hands © Mikael Good, 2011

   Nu har jag en M3:a som har lika bra grepp som den betydligt modernare M6:an. Min M3:a är inte längre vulcanithal utan jag kan hålla den i ett fast och tryggt lädergrepp utan av vara orolig för att den ska falla till backen.


Nu återstår bara att blåsa bort allt damm för dammigt blir det © Mikael Good, 2011

   Trots att det ser enkelt ut att byta kamera läder så är det allt annat än enkelt. Jag kan inte rekommendera er som vet att ni har tummen mitt i handen att själva byta kameraläder. Vulcaniten sitter som berg på sina ställen och det är lätt att repa kameran av misstag när man måste ta i. Leica ägare är känsliga för skavanker och hafsjobb och det nya kameralädret måste därför passa perfekt. Om du inte vill att andrahandsvärdet på din dyrgrip ska sjunka som en sten gör du bäst i att låta bli att byta kameraläder om du vet med dig att du inte är tillräckligt händig för uppgiften.


Polerad och klar för pidestalen :) © Mikael Good, 2011

   Jag hade planer på att även köpa ett nylackat svart topplock och en svart bottenplatta till M3:an från Japan. Men jag ändrade mig i sista stund. Hade jag gjort det och presenterat bilder på den kameran i bloggen tror jag att den gode Bengan skulle ha blivit riktigt grön av avund :)


Blivande M-fotograf? © Mikael Good, 2011

   Nu kanske vän av ordningen undrar varför i hela fridens namn jag har köpt en M Leica. Mitt svar är att jag helt enkelt tycker att det är kul att fotografera med en kamera som inte serverar allt utan som ställer krav på mig som fotograf. M3:an är helt mekanisk och den enda ljusmätare som jag har tillgång till är min egen inbyggda. Alla bilderna i inlägget är däremot tagna med M3:ans absoluta motsats en totalt batteriberoende elektronisk systemkamera, med den har också sina förtjänster .


Fördelen med en mätsökare är att man enkelt kan hålla koll på omgivningen samtidigt som man fotograferar © Mikael Good, 2011

   Mitt nästa projekt blir inte att renovera en kamera utan ett gammalt linneskåp från förra seklet som behöver en välbehövlig uppfräschning efter att ha stått undanställd i ett förråd i nästan tjugo år. När skåpet väl är klart ska det få ersätta den foliefula och ranka bokhyllan från IKEA i vardagsrummet. Jag tror att det nya skåpet kommer att gifta sig bra med rummet i övrigt :)

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm



Dagens låt: Amsterdam Klezmer Band - Naie Kashe

//Chasid

Min fotoapparat är mitt verktyg

För mig är en fotoapparat ett verktyg och ingenting annat! Det är viktigt för mig att verktyget kan leverera det resultat som jag kräver när det som mest behövs. Ett standardkrav som jag har är att fotoapparaten ska klara ett magasinsuppslag på 3200 ASA rakt ut från kameran utan att jag ska behöva tillbringa en massa timmar med tråkig brushantering för att få fason på bilderna. Den fotoapparaten som jag har idag klarar det kravet med bravur. Bilderna på 3200 ASA påminner en del om det resultat som jag tidigare fick med Kodak Tri-x 400, det är fullt godkänt med andra ord och framförallt så kan jag fota i befintligt ljus utan att behöva använda blixt.

Matheo i tankar © Mikael Good, 2011. Summicron-R 35/2,0, bländare 2,8, 2500 ASA. Bilden är framkallad och måttfullt bearbetad i PS CS5 men inte skärpt.

Leica Summicron-R 35/2,0 är den bästa 35:an som jag använt mig av på min Canon. Skärpa, kontrast , färgteckning är superb och det har den där lite speciella tredimensionella Leicakänslan som en del äldre fotografer pratar så varmt om och som beror på högklassigt optiskt glas från Schott AG i Mainz.

Det kan vara lite meckigt att ställa skärpan med objektivet, men med hjälp av en högklassig adapter med fokusindikator och mikrojustering av fokuspunkterna i fotoapparaten så sitter skärpan exakt där den ska utan att jag behöver använda skärmsökaren. Kamerans ljusmätare fungerar perfekt upp till bländare 4 och sedan får jag antingen syfta ljuset eller använda mig av Live View för att få en korrekt exponering. Men det spelar inte så stor roll det är i svagt ljus mellan bländare 2 - 4 som objektivet visar sin stora styrka.

Leica = dyrt brukar många påstå... Men faktum är att jag inte betalat mer för min Leica 35:a än vad en bättre begagnad Canon EF 35/2 utan motljusskydd kostar!

Klicka på länken om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av reklam: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm



Dagens låt: Limonchiki  - De Amsterdam Klezmer Band

//Chasid