Årets sista och första publicerad bild

Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good

Mer än 50 000 läsare i veckan

När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.

Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.

Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good

Bilden på Gica är årets mest publicerade bild

En av de mest publicerade bilderna i Sverige det här året är bilden på Gica, en hemlös 48-årig rumän som misshandlades till döds av ett gäng tonåringar vid sin sovplats i Smedbyparken i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti.

Jag lärde jag känna Gica i och med mitt engagemang för utsatta EU-medborgare. Med hjälp av tolk kunde jag ha ett par djupare samtal med honom. Vid ett av de tillfällena frågade jag honom om det var ok att jag tog en bild på honom, han tackade vänligen men bestämt nej, han tyckte inte om att vara med på bild. Det var svårt att komma Gica in på livet. Han ville inte prata om sitt förflutna, och jag upplevde det som om han var på flykt från något. I samtal med hans syskon och närmaste vänner, efter hans död har jag fått den känslan bekräftad. Men han hade inte gjort något brottsligt, utan det var högst personligt skäl som gjorde att han lämnade sitt hemland för 10-15 år sedan, och gav sig ut på luffen genom Europa. En resa som fick ett mycket tragiskt slut i Huskvarna natten mellan den 7 och 8 augusti 2018.

Den enda bilden som jag har av Gica tog jag under ett informationsmöte för utsatta EU-medborgare på Hannas vardagsrum i Huskvarna den 14 april 2016. Tekniskt sett är det inte någon bra bild, men det är den enda bilden som jag har av Gica. I och med att jag har dokumenterat utsatta EU-medborgare i Huskvarna under ett par års tid, hörde media av sig till mig och frågade om jag hade någon bild av Gica. Efter att jag konsulterat Kyrkhjälpens ordförande bestämde vi att vi ville ge den mördade mannen ett ansikte, och lät dem publicera bilden på Gica. Jag profiterar inte på andra människors olycka, och bildarvodet som kommit in har gått till att täcka en del av kostnaderna för Gicas begravning i sin hemby i Rumänien.

När alla papper är klara kommer Gica att transporteras hem till Rumänien för att begravas i sin hemby. 150 000 kronor har samlats in för att täcka kostnaden för transport och begravning. Överskottet kommer att gå till Kyrkhjälpens arbete för utsatta EU-medborgare i Sverige, och i Rumänien. Klockan 13.00 i dag kommer åklagare, polis och socialförvaltning att hålla en presskonferens, där de kommer att meddela om vilket beslut som kommer att fattas mot den 14-åriga pojken och den 16-årig yngling som misstänks ha torterat och misshandlat Gica till döds.

Bilden på Gica är en av de mest publicerade i Sverige i år, men det är inte något som jag är stolt över. Jag hade hellre sett att den inte behövde publiceras, och att Gica fått leva, och kunnat återförenas med sina barn och sina syskon hemma i Rumänien.

Jag oroas över det mörker som breder ut sig över Sverige, och som sakta men säkert kväver oss. Det är dags att alla vi som tror på en bättre framtid reser oss upp, tänder ett ljus och skrämmer bort mörkret, och ger tillbaka människovärdet till alla dem som berövats det. Det är dags att vi öppnar våra hjärtan för de minsta och svagaste i samhället, oavsett deras härkomst. Det är dags att återta medmänskligheten och sätta den i centrum där den hör hemma!

Relaterade artiklar:
Misstänkt mord på en utsatt EU-medborgare i Huskvarna
Tonåringar i Huskvarna dödade en sjuk, svag och försvarslös man
Huskvarna tände ljus för mördad rumän

Text och foto: Mikael Good

Simon arbetar mot prostitution och människohandel i Sverige.

Simon Häggström är chef för prostitutionsgruppen i Stockholm. Jag lyssnade nyligen på hans föredrag om prostitution och människohandel i Sverige. Simon berättade om den skrämmande verklighet som han möter i sitt arbete. En verklighet som många av oss inte känner till.

Trots att sexköp är olagligt i Sverige sedan 1 januari 2000 och att det finns även en stark kopplerilag köper var tionde svensk man sex någon gång i livet. Polisen saknar tyvärr resurser för att kunna efterleva lagen och stoppa den smutsiga handeln. Simon berättade att de flesta kvinnorna som säljer sex i Sverige kommer från Rumänien, Nigeria, Ryssland och Ukraina. I de flesta fallen är orsaken till att de prostituerar sig fattigdom. Jag frågade Simon om det var många romska kvinnor från Rumänien som lockades in i sexhandeln? Simon svarade att det är mest etniska rumänskor som kommer hit.



Även om kvinnorna i de allra flesta fallen kommer hit självmant luras de hit på falska premisser. Hallickarna berättar att de kan tjäna 1500 kronor för en halvtimmes sex och att de kommer att få behålla merparten. Vad de inte berättar är att kvinnorna får en skuld som de måste betala av och att de bara får behålla ett par hundralappar per kund samt att de måste vara tillgängliga för 10 torskar om dagen alla dagens och nattens timmar. De som tjänar de stora pengarna är de som sitter högst upp i de kriminella nätverken.

Myten om den lyckliga horan irriterar Simon. Det finns starka krafter i Sverige som lobbar för att prostitution ska legaliseras. Simon har inte någon förståelse för de krafterna och arbetar hårt för att krossa myten. I sitt arbete har Simon inte mött några lyckliga kvinnor utan uteslutande trasiga människor som oftast har psykiska problem och trauman på grund av det som de varit med om. Det finns inte en enda tjej som är lycklig eller stolt över att sälja sex. De gör det för att få pengar till sig själva eller till sina barns och familjers försörjning.



Simon är uppvuxen i en pastorsfamilj i Stockaryd i Småland. Även om han inte går till kyrkan regelbundet är hans tro stark och den ger honom trygghet, styrka och tröst i mötet med alla trasiga och lidande människor som han stöter på i sitt arbete. I sin ungdom funderade Simon på att bli pastor. Men han valde istället att bli polis. När man lyssnar på Simon framstår polisyrket nästan som ett kall för honom. Ett kall att hjälpa utsatta människor till ett bättre liv. Simon och hans kollegors arbete avskräcker torskar och de hjälper utsatta kvinnor att bryta sig loss och komma bort från gatan.

Simon Häggström har under flera års tid arbetat tillsammans med den ideella organisationen Talita, som arbetar med att ta kvinnor ut ur sexindustrin. Klicka på den följande länken om du vill läsa mer eller ge en gåva till Talitas arbete och på så vis göra en insats för kvinnor som utnyttjas i sexindustrin: http://www.talita.se/



Människohandel berör mig djupt och jag har kommit i kontakt med ämnet under reportageresor i Lettland, Rumänien och Ryssland. I Ryssland var det inte ovanligt att före detta barnhemsbarn lockades in i sexhandeln. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att skriva om människohandel inom en nära framtid. Under ett par års tid har jag knutit kontakter och gjort research i ämnet. Förhoppningsvis kommer jag att försöka åka till Rumänien senare i år för att göra intervjuer och fotografera.

Text och foto: Mikael Good

Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar

Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarna som tigger på våra gators hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Sverige kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Att de lever lyxliv och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga.

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.



Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Genom direkta åtgärder inom utbildning, hälsovård, försörjning och strukturpåverkande åtgärder (identitet och ägande) samt opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens romer. En förändring som gör det möjligt för dem att en gång för alla kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få samma medborgerliga rättigheter som sina rumänska grannar.  

Text och foto: Mikael Good