Den fulaste kameran i världen

Jag undrar hur de egentligen tänker på en del designbyråer och kontor. Då och då dyker det upp konsumentprodukter som verkar har ritats en extremt dålig dag på jobbet men som ändå på något underligt vis har slunkit igenom alla instanser och kommit ut i produktion.

En sådan kamera är Sony NEX 5. Jag kan för mitt liv inte begripa hur de som designade den kameran tänkte. Men de kanske hade som föresats att bygga den fulaste kameran i världen. Inte ens i kameravärlden betyder utseendet allt och Sony NEX 5 har trots allt sålt riktigt bra. Även om jag tycker att den är fruktansvärt ful så har jag ändå en Sony NEX 5n i min ägo. Det beror främst på att Nex:en tillsammans med en Hawk-adapter med macrofunktion gifter sig riktigt bra med mina M-objektiv. NEX5n är trots sin fulhet som gjord för att användas tillsammans med adapterad M-optik.

Anledningen till att jag köpte en NEX 5n är att jag behövde en kamera med filmfunktion och så hade  jag behov av en kamera som går att använda på 6400 ASA med gott resultat. Leica M och längre brännvidder än 50mm är oftast ingen bra kombination. Med NEX 5n är det busenkelt att snabbt veva in och sätta skärpan med mitt 90mm. På höga ASA är NEX:en minst lika bra som den betydligt större Canon EOS 5D Mark II som jag tidigare ägde och bildkvalitetsmässigt ligger den inte min nyligen sålda 1Ds Mark II så långt efter trots den betydande storleksskillnaden.

Givetvis finns det fler spegellösa digitalkameror att välja på. På en del av de kamerorna har designavdelningen tänkt till riktigt ordentligt innan de satte kamerorna i produktion. Men det är i princip bara Sony NEX5n och Ricoh GRX som trivs riktigt bra tillsammans med M-optik. Jag vill inte kalla NEX5n för fattigmansleica eller Leicadödare för det är den inte. NEX:en är däremot ett bra komplement för dem som har ett antal M-objetiv och som vill ha ett riktigt bra bakstycke att sätta dem på.

Trots att jag har en digital mätsökarkamera från Tyskland som jag trivs med så väntar jag fortfarande på det ultimata verktyget för digitalfoto där alla egenskaperna som jag behöver sammanstrålar i ett och samma kamerahus. Det händer att  jag saknar lite av den trivseln som jag upplever när jag använder med mina analoga mätsökarkameror och jag skulle vilja ha en digitalkamera med samma trivselfaktor. På papperet uppfyller den nya Leica M många av mina önskemål. Men den ligger tyvärr långt utanför min budget.

Det ryktas om en liten fullformats NEX från Sony och liknande rykten har hörts från Fuji. Men det är bara rykten och rykten kan man inte fotografera med. Fram till att det dyker upp något som passar mig bättre väljer jag därför att sitta nöjd med den kameraustrustningen som jag har, gräset är oftast inte grönare på den andra sidan.



Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Bye Bye Canon Bye Bye

Det har gått drygt åtta år sedan jag bytte system från Minolta till Canon. Anledningen till det bytet var att Minolta inte hade någon vettig digital systemkamera i sitt sortiment. Annat var det med Canon som hade ett par riktigt intressanta verktyg i sitt sortiment.

Framförallt hade de Canon EOS 1Ds Mark II som var lite av en drömkamera för mig. Men den hade en prislapp på 53000 kronor och låg tyvärr långt utanför min budget. I skrivande stund har jag skickat iväg min sista Canonkamera som var just en 1Ds Mark II. Efter ett par år hade priset på en 1Ds Mark II gått ned såpass mycket att jag hade råd att köpa en.

Anledningen till att jag sålde den var att jag inte hade någon användning för min 1Ds Mark II längre. Tanken var att jag skulle använt kameran på en del uppdrag som tyvärr inte blev av. Även om jag föredrar att arbeta med små smidiga mätsökarkameror finns det tillfällen då en stor och fet så kallad presskamera kan fungera som en dörröppnare.

Min sista Canonkamera är såld men min älskade hustrus Canon XXXD finns fortfarande kvar och hon har lovat mig att jag får låna den om jag vill. I ärlighetens namn kommer det nog inte att bli så vidare värst ofta som jag använder en spegelreflexkamera i framtiden. Mätsökarkameror passar mig som hand i handske och man ska använda de verktyg som man trivs bäst med.

Om Canon skulle få för sig att någon gång släppa en liten spegellös fullformatare med bra sökare och möjlighet att använda M-optik med eller utan adapter är det inte helt omöjligt att jag byter tillbaka till Canon. Men fram till dess håller jag tillgodo med mina smidiga verktyg från Leica och Sony.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Den bästa analoga mätsökarkameran

I slutet av förra året skrev jag ett inlägg om att min analoga favoritkamera höll på att transporteras upp genom landet till mitt postombud. Det har nu gått drygt en månad sedan jag fick hem kameran.

Det har varit en del spekulationer om vilken Leica jag favoriserar. Är det en Leica M2, M4, M6, M7 eller MP? Jag köpte förvisso en M2:a vid ungefär samma tidpunkt som min favoritkamera även om M2:an är en riktigt bra kamera är den ändå inte min favorit. Sökaren och byggkvaliteten är förvisso helt suverän men det här med att ladda film i en M2:a är ingen trevlig sysselsättning även för dem som har vanan inne.

Det här med smidig filmladdning är kanske nyckeln till hans favoritkamera tänker säkert någon i detta nu? Det kanske inte rör sig om någon Leica M utan om en Voigtländer Bessa R4 eller en Zeiss Ikon ZM?
Det är förvisso två riktigt bra mätsökarkameror med de saknar ändå en liten viktig detalj som jag har vant mig vid genom åren och gärna vill att en kamera ska ha.

Jag pratar om motordrift. Motorerna till mätsökarkameror är stora, tunga och otympliga och förvandlar små diskreta kameror till otympliga kolosser som låter som tröskverk. Men det finns en mätsökarkamera som är marginellt större än en klassisk Leica M och som har motordrift. Den matar inte på med mer än ett par bilder per sekund men det är fullt tillräckligt för mig. Det är funktionen som jag vill åt och inte hastigheten.

De senaste 25 åren har jag nästintill uteslutande fotat med kameror med motordrift. Avsaknad av motordrift gör att jag missar bilder då jag  titt som tätt glömmer att mata fram filmen. För att undvika att fortsättningsvis råka ut för det försmädliga missödet bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad Konica Hexar RF. Efter en del letande på begagnatbörser fick jag tag på en Hexar i tipp topp skick.

Konica Hexar RF är helt klart den kameran som Leica M7 borde ha varit. Hexar RF är bättre än M7:an på alla punkter utom sökaren. Byggkvaliteten är helt suverän och kameran andas kvalitet. Jag tycker ändå att det är lite tråkigt att Konica inte utrustade Hexar RF med en bättre sökare. Men väger man in begagnatpriset så slår den Leica M6 och M7 rätt så ordentligt. För samma pris som en slät M6:a i samma fina skick som min Hexar RF har jag fått kameran, en blixt, en väska, ett Voigtländer Ultron 28/f2,0, ett Summicron-C 40/f2,0 samt ett Konica M-Hexanon 90/f2,8.

När Konica Hexar RF kom ut på marknaden spreds ett rykte om att den kopplade avståndsmätaren inte stämde med annan optik än Konica-M optik och det är en del som har skickat in sina Hexar RF på kalibrering. Men det som är intressant i sammanhanget är att detta rykte inte fick någon spridning i Asien och där är det knappt någon förutom de som fick tag på måndagsexemplar som kalibrerat om sina kameror.

Som ni säkert redan förstått så är jag ingen märkestaliban. En riktig Leicagubbe skulle aldrig köpa något annat än en Leica även om det skulle visa sig att gräset verkligen var grönare på den andra sidan. För min del bryr jag mig inte om vad saker och ting heter det viktigaste är att de leverera. En kamera som på endera sättet ställer sig i vägen mellan mig och mitt motiv är inte någon kamera som jag vill använda.

Jag är väl medveten om att det här med mätsökarkameror är känsliga saker och många av de lärde tvistar om vilken av Leicas mätsökarkameror som är den bästa. I mitt tycke är Konica Hexar RF den bästa analoga mätsökarkameran som hittills gjorts och den lyckas med bedriften att slå min tidigare favorit Leica M6. Det beror främst på att Konican är så smidig att hantera. Hade däremot Leica M7 varit en korsning mellan Hexar RF och M6 så tror jag att det hade blivit en helt fantastisk kamera.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Finns du inte kan du göra vad du vill

Det finns helt klart vissa fördelar med att inte ständigt och jämt synas och höras. Det kan faktiskt vara bra att koppla ned sig lite då och då och göra det som man egentligen vill göra. Jag undrar just varför så många av oss nästintill ständigt ska vara uppkopplad mot internet med våra telefoner, läsplattor eller datorer och ständigt jaga personlig uppmärksamhet eller bekräftelse i sociala media? Tidigare idag skrev jag så här på Twitter: "Att twittra är som att prata med sig själv och hoppas på att någon annan ska svara".  Jag tror att många av oss egentligen skulle må ganska så bra av att träffa andra människor och utbyta tankar och ideér istället för att försöka göra det framför datorn.

Jag tillhör ändå dem som har rätt så många följare på Twitter och det händer att jag får en del kommentarer och retweets men trots det upplever jag Twitter som en plats där människor först och främst pratar med sig själva. Även om Twitter i mångt och mycket är envägskommunikation så finns det faktiskt tillfällen då mediet är fullkomligt överlägset. Jag tänker främst på nyhetsrapporteringen som är ögonblicklig. Många av de stora internationella tidningarna levererar sina nyheter med rasande hastighet via Twitter idag.

Det här med att twittra är egentligen en rätt så gammal företeelse som egentligen är lika gammal som det första skriftspråket. På den här runstenen som står i Eksjö twittrade en man som hette Järp som förövrigt betyder brun: "Järp lät resa ... efter Sibbe, sin broder, och göra bro ... Sibbe ...". Jag tror förvisso inte att någon skulle välja hammare och mejsel för att twittra idag men Järps tweet om sin bror Sibbe kommer säkerligen gå att läsa även om 1000 år medan den här texten sedan länge har fallit i glömska.

Text och foto: © Mikael Good, All rights reserved.

Leica Oskar Barnack Award 2013

Nu är det bara två månader kvar tills det är deadline för årets Leica Oskar Barnack Award. I år har jag haft fyra olika bidrag att välja mellan. Men man får tyvärr inte skicka in mer än ett bidrag och även om valet var svårt denna gången så har jag nu träffat mitt val.

Bilden som illustrerar detta inlägget tillhör ett av bidragen som jag valde att rata. Anledningen till att det bidraget ratades var att det inte gick att sy ihop det till en helhet.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.