Kalibrerad och redo att fånga nattens ljus på bländare 0.95

Det sägs att fotografer sällan hamnar på bild men det stämmer inte riktigt. Förr tog många fotografer självporträtt framför spegeln för att göra av med de sista rutorna på filmen för att kunna framkalla den. Så gjorde även jag och jag har en hel del självporträtt framför spegeln bland mina negativ.

Nu för tiden tar jag inte så många självporträtt, mycket beror på att jag tycker att hela selfietrenden är ganska så tramsig och att jag hellre sätter andra personer än mig själv framför kameran. Men när jag ska utröna om ett objektiv ska kalibreras eller inte är det en annan femma. Då kan det vara bra att ta en och annan bild framför spegeln för att se om objektivet behöver kalibreras eller inte.

För att utröna om mitt 50mm f/0.95 ASPH behövde kalibreras testade jag att ställa skärpan på min Leica M9:a på full glugg. Även om det är svårt att sätta skärpan rätt på 0.95 med en mätsökarkamera satt skärpan där den skulle och jag behöver inte plocka fram verktygen för att kalibrera objektivet. Bilden är inte 100 procentig, jag glömde för en stund bort att Leica M9 inte har någon bildstabilisator och 1/30 är lite för lång tid för ett 50mm.

I och med att objektivet fungerar som det ska på mina digitala Leicor har jag funderat på att lyxa till det och köra en T-Max 3200 i min M4 när vintermörkret kommer, och det är inte omöjligt att den sista rutan blir ett självporträtt framför spegeln. Men innan dess ska jag  sätta objektivet på min M240 och bege mig ut på lite urban exploring. Det finns en övergiven fabrik i mitt närområde som behöver  dokumenteras och för den uppgiften är ett ljusstarkt objektiv lämpligt.

 
Text och foto: Mikael Good

Drömmen att nå ut med sina bilder

De flesta fotografer drömmer om att på ett eller annat sätt nå ut med sina bilder och nå en bredare publik än den närmaste kretsen. Så gjorde även jag de första åren av min fotografiska bana och jag vill minnas att jag var stolt som en tupp när jag fick med mina första bilder i Borås Tidning (BT) i mitten av 1980-talet.

En av de första bilderna som publicerades var bilden från 1986 på några lärare från Palmelundsskolan i Borås som står framför skolans nyinköpta PC-datorer (bilden finns längst ned i inlägget). Om jag inte missminner mig kostade datorerna 48 000 kronor styck plus moms! Sedan dess har jag fått tusentals bilder publicerade i olika medier.

Idag blir jag inte lika upphetsad över att få en bild publicerad. När drömmar blir vardagsmat är de tyvärr inte lika intressanta längre. Bilderna som är med i denna bloggen är några av dem som dykt upp i media i år.




Även om jag har fått många bilder publicerade så har jag inte tröttnat. Jag älskar fortfarande att fotografera och har nästan alltid med mig en kamera för att inte missa några intressanta ögonblick. 

Text och foto: Mikael Good

"Music is perfect" – Leroy Emmanuel

In july 2017 Leroy Emmanuel was in Sweden to play with his band LMT Connection and the Canadian band Newworldson at a festival. I took the opportunity to do a longer interview with him. Leroy is a respected name in soul and funk music. He has played guitar with some of the greatest entertainers in music history. When I asked him about the importance of music, I got the following answer:



– Music is perfect! Music was created to remind mankind what he was created to be – Perfect! That’s why music is perfect! It’s like a ball of clay that a hundred of millions of people can shape something out of it and it will be a different shape. Why? Cause the ball of clay is perfect enough to lend it self to everybody and that’s what music is! That exactly what it is no more no less, Leroy Emmanuel.

Text och foto: Mikael Good

Kineserna blir bara fler och fler i kameraväskan

Om man går tillbaka några år i tiden var kinesiska objektiv nästintill ett skällsord på grund av usel kvalitet. Men de senaste åren har de två kinesiska objektivtillverkare börjat göra kvalitetsobjektiv som även faller kräsna Leica M-fotografer i smaken.

Det som är intressant med 7Artisan och TTArtisan är att de gör ljusstarka objektiv med Leica M-fattning som bara kostar en bråkdel av Leicas och Zeiss varianter. 7Artisans och TTArtisan är närbesläktade men det förstnämnda bolagets objektiv håller en något högre klass än TTArtisan, men det finns även ett och annat guldkorn i TTArtisans sortiment.

Ett av guldkornen är TTArtisan 35mm f/1.4 som jag testade på min Leica M240 i mars. Då blev jag positivt överraskad över hur bra det kinesiska objektivet betedde sig. Nu har jag även testat objektivet med en Techart-adapter på min Sony A7r II som har en kräsen bakbelyst sensor på 42,4 megapixlar.

Vis av tidigare erfarenhet vet jag att sensorn i Sony A7r II lirar bra ihop med M-objektiv från 28mm och uppåt. Precis som tidigare när jag testade objektivet på min Leica blev jag positivt överraskad av hur bra det presterar på min Sony A7r II. Visst är det lite soft i ytterkanterna, men skärpan i övrigt är fullt acceptabel. Om man beskär bilderna till APS-H format (28,7x19mm) i Photoshop är bildkvaliteten utmärkt från kant till kant. Men objektivet duger som det är till de flesta typer av bilder.

Ljusstarka gluggar brukar vara som bäst upp till ett avstånd av ett par meter, men TTArtisan 35mm f/1.4 levererar bra resultat upp till oändligt. Vilket är en fördel om man vill ha en lite bredare användningsområde för objektivet. Men precis som när jag testade det på min Leica lider objektivet av att det inte är så bra på att hantera motljus. Möjligtvis skulle det bli något bättre med ett antireflexbehandlat filter och ett motljusskydd som är bättre på att hantera ströljus.

Varför ska man då använda ett TTArtisan 35mm f/1.4 med M-fattning på en Sony när det finns en uppsjö av dedikerade ljusstarka 35mm objektiv med E-fattning att tillgå? Många av de ljusstarka objektiven till Sony är gigantiska, de är två, tre och till och med fyra gånger så stora som TTArtisan-objektivet, och det går inte heller att ta loss dem från adaptern och sätta dem på en Leica. Vidare har TTArtisan objektivet bländarring, vilket jag föredrar och det går att förinställa det manuellt så att fokusen sitter lite snabbare.

Jag har ett Samyang 35mm f/1.4. Det är knivskarpt från kant till kant, men det är mer än dubbelt så stort som mitt TTArtisan. Jag föredrar kompakta objektiv och därför ligger Samyanget oftast nedpackat i sin låda, medan TTArtisan-objektivet oftare hamnar på kameran. Jag hoppas innerligt att trenden bland objektivtillverkarna att göra gigantiska ljusstarka objektiv snart ska bedarra. Kan Leica bygga kompakta objektiv av allra högsta klass borde andra tillverkare kunna göra det samma.




Jag tycker om att arbeta med kompakta, fasta, ljusstarka objektiv, och jag vill kunna använda samma objektiv på alla mina kameror. Därför har jag valt att satsa på små fasta ljusstarkaobjektiv med M-fattning. På Leica är det bara att tuta och köra, antingen med mätsökaren eller med hjälp av EVF, När jag använder dem på Sony har jag hjälp av en manuell Novoflex-adapter alternativt en Techart PRO-adapter som ger autofokus med M-optik på Sony E.  




Kineserna blir bara fler och fler i min kameraväska. Det positiva med kinesiska objektiv är att de inte kostar så mycket samtidigt som de är av god kvalitet och de duger gott och väl till professionell användning. Mina favoriter är 7Artisan 28mm f/1.4 och 75mm f/1.25, men även TTArtisan 35mm f/1.4 är ett trevligt allroundobjektiv som jag rekommenderar till Leica M-fotografer som inte har råd eller vill lägga tiotusentals kronor på en ljusstark 35mm.




Bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7r II med en Techart PRO LM-A77 autofokus adapter och ett TTArtisan 35mm f/1.4. Bilderna är framkallade i ACR och jag har använt obejktivprofilen för Leica Summilux 35mm f1.4 ASPH för att råda bot på distorsion och vinjettering. Bildbearbetningen är minimal och håller sig inom ramarna för Dogma 07.

Text och foto: Mikael Good

Ett ljus har tänts för vägarna och stigarnas folk

Ända sedan de utvandrade från Rajastan i norra Indien på 900- eller 1000-talet har romernas historia varit fylld av fattigdom, utanförskap och diskriminering. Men även om deras historia är dyster läsning har situationen sakta börjat ändras till det bättre för vägarna och stigarnas folk.





Men detta utanförskap har börjat att brytas. I dag pågår något som vi kristna kallar för väckelse och som bäst kan beskrivas som ett andligt uppvaknande bland Europas 12–15 miljoner romer. Väckelsen startade i mitten av 1950-talet i Frankrike och har sedan dess  spridit sig över Europa. Drygt 2,5 miljoner romer har berörts av väckelsen och tillhör nu olika karismatiska församlingar, såsom pingströrelsen där 1 miljon av 5 miljoner pingstvänner är romer. Men fortfarande tillhör det stora flertalet traditionella kyrkor. Ett mindre antal av Europas romer är muslimer eller tillhör Mormonkyrkan, Jehovas vittnen eller någon annan religion.

En orsak att många romer har sökt sig till pingströrelsen är att det är en relativt ny rörelse som inte har diskriminerat eller förtryckt romer på det sätt som traditionella kyrkor och även en del frikyrkor gjort genom historien. En del kyrkor har till och med vägrat romer att gå med och har bokstavligen stängt sina portar för dem.

Till Serbien kom de första romerna år 1348. I landet finns över 150000 romer och de räknas som en nationell minoritet. Även om diskriminering förekommer är de serbiska romernas livssituation betydligt bättre än vad den är för romer i andra länder i närområdet.

Andelen analfabeter är låg, och de flesta gifter sig efter att de fyllt 20 år och gått färdigt skolan. Arbetslösheten är låg bland serbiska romer men lönerna är låga och går precis att leva på. Det är inte ovanligt att romer från Serbien åker till Tyskland där de gästarbetar, de mesta pengarna som de tjänar investerar de i sitt hemland, och många köper tomter och bygger hus för pengarna.

Jag har arbetat för romernas rättigheter i många år, och jag är positivt överraskad över utvecklingen i Serbien. Tidigare har jag bland annat berättat om den djupa fattigdom och det stora utanförskap som råder bland romer i Bulgarien och Rumänien. Men under mina resor till Serbien har ett ljus av hopp tänts i mörkret. Det ljuset ger mig hopp om att samma anda kommer att spridas över resten av Balkan och Rumänien och leda till att en minoritet som har förtryckts i sekler ska få sin rättmätiga upprättelse och få komma in i den Europeiska stugvärmen där de hör hemma precis som du och jag.




Bilderna i inlägget tog jag under ett väckelsemöte i södra Serbien. De stora flertalet som är med på bilderna är serbiska romer. Jag kunde kommunicera med dem på en blandning av tyska och ryska. På mötet träffade jag en romsk man som talade perfekt svenska. Han berättade att han hade jobbat i gruvan i Kiruna i många år. Under den tiden byggde han ett hus i Serbien och  sparade på sig en rejäl slant som gjorde att kunde gå i tidig pension.









Text och foto: Mikael Good