Ny dag nytt jobb!

Nu ska det äntligen ske, efter nästan åtta år på samma ställe så börjar jag mitt nya jobb på morgontidningen! Det känns ärligt talat lite konstigt att börja jobba efter 14 månaders pappaledighet, men trots att jag kommer att sakna att busa med dottern på heltid så ser jag verkligen fram emot mitt nya jobb, det ska bli kul med en ny arbetsutmaning!

Hej då pappa, vi ses i eftermiddag!

Veckans skiva: Music of the Spheres - Ian Brown

//Chasid 

Hamnstaden som försvann i havet

När jag var i Turkiet i juli 2004 och besökte släkt och vänner så åkte vi till en plats som heter Dimitsrili för att sola och bada. Min vana trogen så plockade jag med mig fotoapparaten för att kunna gå på utflykt om jag fick lust till det. Historieintresserad som jag är så upptäckte jag genast de myckna men illa åtgångna spåren av en romersk civilisation såsom tegel, betong, husgrunder från villor och andra byggnader som jag genast med intresse startade att dokumentera. När jag återvände till Turkiet i september 2006 åkte jag återigen till Dimitsrili för att komplettera mina tidigare bilder, jag hade då även turen att stöta på några personer som kunde berätta mer om staden och dess öde. Detta material delar jag nu med mig till dig som är intresserad av dokumentärfoto, de glömda rummen och antikens historia.

För tvåtusen år sedan så låg här en liten blomstrande romersk hamnstad med 10.000 invånare. Staden var en liten kuststad i den romerska provinsen Asien som ligger i nuvarande Turkiet på den plats som idag kallas för Dimitsrili på Chesme halvön.

Som de flesta romerska städer hade den ett Dianatempel och en amfiteater för att medborgarna skulle få sin beskärda del av kultur och skrock. Men för tvåtusen år sedan så vräkte en kraftig jordbävning ned halva delen av staden i havet och slog resten av staden sönder och samman, troligtvis trodde den överlevande befolkningen att det var gudarnas straff för att de inte hade offrat tillräckligt och bestämde sig därför för att inte bygga upp staden igen. Det som fortfarande gick att använda av pelare och kolonner forslades bort och återanvändes vid uppbyggandet av en annan stad.

Århundrandena och årtusendena gick och resterna av staden eroderades och förstördes av ytterligare jordbävningar och plundring, den senaste stora jordbävningen skakade området så sent som i maj förra året. Idag har namnet på den romerska staden sedan länge försvunnit ur historiens rullor, men resterna kan man fortfarande se om man tittar riktigt noga, det som vid första anblicken ser ut som en liten pittoresk badvik döljer resterna av en en gång stolt och välmående liten romersk stad i provinsen Asien.

Fler bilder kan du se här:
http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=172792

Veckans skiva: Folklore Yiddish d'Europe Central - Budapester Klezmer Band

//Chasid

Carl Zeiss...

...i slutet av 90-talet då den digitala revolutionen stod för dörren, var jag trött på automatik och autofokus och funderade allvarligt  på att byta från Minolta- till ett manuellt Contax systemet, främst för de fina Carl Zeiss gluggarna. Det blev tyvärr aldrig så då jag kom in i en allvarlig fototorka som gjorde att jag inte fotade på ett par år.

Mitt fotande kom igång igen år 2004 och i december det året köpte jag min första digitala fotoapparat, jag lämnade då Minolta för Canon.

För några månader sedan så gjorde jag slag i saken och köpte en Canon fullformatare. Canons fullformatare ställer som bekant stora krav på optiken men som tur är finns det flera fina begagnade fasta Carl Zeiss och Leitz vidvinkel- och normalgluggar som lätt uppfyller de högt ställda kraven från en fullformatare, man får dock ställa skärpan och bländaren manuellt med dessa objektiv, men Eos 1D serien har stora och ljusstarka sökare som kan förses med snittbild (rekommenderas) och det känns faktiskt rätt så skönt att få gå tillbaka till rötterna och "retrofota" med snittbild eller hyperfokal i dessa autofokustider! 

Det blev ändå som så att jag knöt ihop säcken till sist men det blev inget Contax hus utan utmärkt Carl Zeiss och Leitz optik på Canon.

Canon fullformatare med det lilla utmärkta Carl Zeiss Tessar 2,8/45 T* monterad

Veckans skiva: Harvest - Neil Young

//Chasid

Är foto konst eller inte...

...jag tror att en stor bov i dramat i alla fall inom Sverige är att det är så många konstkritiker och kännare som inte riktigt accepterar fotot som konst och när inte fotot är accepterat i de finare salongerna så är det väldigt svårt att befästa en konstnärlig status hos utövarna, detta kan leda till en stagnation som leder till att provokationen i sig själv blir det som provocerar. Tar vi en titt tillbaka på de fotoutställningar och bilder (jag tänker inte nämna någon vid namn) som har varit mest omtalade de senare åren så har de nästan alltid provocerat och därigenom fått medial uppmärksamhet. Många gånger har bilderna varit tekniskt perfekta men de har saknat den där djupa konstnärliga dimensionen och inställsamt spelat på lättvunna medialakänslor.

Mycket inom fotokonsten är redan gjort och ännu svårare är det inom den målade konsten, det är näst intill omöjligt att hitta ett spår som ingen tidigare har utforskat och mutat in. När jag började måla så ville jag likt Jean-Michel Basquiat blanda gatans konst med det traditionella måleriet, men efter ett par tavlor insåg jag att jag börjat plagiera och inte hade mitt eget uttryck, marken jag rörde mig på var redan inmutad och utforskad och detta fick mig att söka vidare. På senare år har jag inom mitt måleri hittat ett vad jag tror nästintill outforskat spår, men jag har trots det hämtat grundinspirationen från tavlor som är nästan 2000 år gamla, trots sin ålder så sprudlar dessa tavlor av ett liv, ljus och kraft som fångat mitt intresse.

Inom foto är det trögare för mig att hitta något nyskapande och unikt, mycket har som redan sagts gjorts av andra fotografer. Likheter mellan mitt fotografiska uttryck och tidigare fotografiska mästare finns i mina bilder och är faktiskt lite väl tydliga i vissa fall. Jag vet faktiskt inte om jag ska ta det som positiv eller negativ kritik när mina bilder jämförs med fotografiska mästare som jag ser upp till.
Men jag strävar efter det unika det outforskad även inom mitt fotograferande, men handen på hjärtat så är det nog näst intill omöjligt att hitta ett unikt uttryck inom gatu- och reportagefoto, men jag jobbar hårt på att hitta ett eget uttryck inom ljusmåleri, jag har inte kommit dit ännu men kanske, kanske så kommer jag dit en dag.

Love Spreads. Blandteknik. Yoghurt, akryl, sprayfärg, diskmedel. Inscannad, bearbetad och färdigtställd i Fractal Design Painter & Live Picture.

Veckans skiva: Theodore Bikel Sings Yiddish Theatre and Folk Songs

//Chasid

Teknikfreak eller?

Nu har jag tittat på sex avsnitt av senaste CSI Miami och jag har fortfarande inte kollat in vad det är för fotoapparater eller objektiv de använder i serien. I förra veckan var jag nere vid kiosken i Rosenhuset och istället för att köpa senaste nummret av teknikladdade Proffsfoto för mina plånbokssista 120 kronor, så köpte jag med mig det senaste nummret av den eminenta musiktidningen Mojo (jag rekommenderar den till alla som är intresserade av jamaicansk musik, den medföljande CDn var en skön blend av Ska, Roots och Dub, den var nästan lika bra som om jag själv hade gjort ett blandband).

När jag senare filosoferade över detta faktum kom jag fram till att jag nog inte är något teknikfreak - det känns tryggt!



En ny fotoapparat som jag håller på att testa på mitt eget högst personliga sätt, den är dock inte lika barbarisk som den ser ut, utan är lätt maskerad för att inte dra blickarna till sig!

Veckans skiva: Exodus - Bob Marley & The Vailers

//Chasid