Blogga aldrig på en weekend

Jag har märkt att antalet läsare sjunker ganska så drastiskt under veckoslutet. Vad det beror på vet jag inte riktigt men jag hoppas att det beror på att mina läsare väljer att vara ute i friska luften istället för att sitta inne framför datorn.

I vilket fall som helst hoppas jag att mitt antagande att de är ute stämmer, men det korrekta svaret på min fråga är nog att många passar på att läsa min blogg på arbetstid. I vart fall är det vanligt att olika företagsnamn dyker upp som adressater i besöksstatistiken under vardagarna. Även om jag är medveten om att trafiken går ned under veckoslutet så hindrar det inte mig att publicera ett och annat matigt inlägg på helgerna. Jag bloggar ju först och främst för att det är kul och inte för att få så många läsare som möjligt. 

Under våren kommer jag att färdigställa min artikelserie om de glömda barnen i Ryssland och jag håller det inte för omöjligt att jag kommer att fortsätta att lägga upp texterna både här på Fotosidan och i min andra blogg chasid68.blogspot.se. Bilderna kommer jag främst att ladda upp på Flickr. Appropå Flickr har antalet besökare till mitt flickkonto passerat 5000 på bara tre månader, om det är en bra eller dålig siffra vet jag inte, men i vilket fall som helst tycker jag att det är kul att nå ut till en i såpass stor publik med mina bilder.

Det börjar att se lite ljusare ut för mig på arbetsmarknaden och jag har haft en del frilansjobb som redigerare och grafisk formgivare de senaste veckorna. Jag har även en del marknadsförings idéer för hjälp- och biståndsorganisationer som jag tror skulle kunna fungera riktigt bra i praktiken och hjälpa till så att de får större avkastning på sina insamlade medel. Det är tyvärr inte allt för ovanligt att mina idéer har kopierats utan att jag har fått något för det. Och för att se till så att arbetaren får den lön som han förtjänar denna gången har jag bestämt mig för att  byta idéerna mot ett arbete.

Bilden som illustrerar inlägget, men som inte har något med texten i övrigt att göra tog jag på Jönköpings station för ett par år sedan. På den tiden kallade jag mig fortfarande för gatufotograf. Jag stod helt öppet mitt i folkvimlet och jag hade en kamera med ett 28mm objektiv som var inställt på bländare 8 och 2 meter. Självklart hade jag kameran för ögat.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved. 

Eurobägaren riskerar att svämma över

Cyperns ekonomi är i kraftig gungning och en del ekonomer är rädda för att lilla Cypern ska bli droppen som till sist får hela eurobägaren att svämma över. Men trots att hela eurosamarbetet är i kraftig gungning och framtiden för euron som valuta är högst osäker, kämpar Lettland hårt för att få komma in i den ekonomiska stugvärmen.

Trots att euron är i kraftig gungning har Lettland siktet inställt på att införa den gemensamma valutan i januari 2014. Lettland skulle i så fall bli det 18 eurolandet. Även om landets politiker är entusiastiska över euron är inte det hårt prövade folket i Lettland lika entusiastiska längre. Precis som i Sverige matas de dagligen med information om hur eurosamarbetet knakar i fogarna och det är många som har dragit öronen åt sig och vill avvakta ett tag till. Men enligt Lettlands centralbank uppfyller landet kriterierna för att ingå i eurosamarbetet och under våren ska EU-kommissionen granska Lettlands ekonomi för att se om landet uppfyller alla kriteriern och om de är redo att införa euro som valuta. 

I början av 2009 var Lettland helt utslaget och nere för räkning, en nationell bankrutt närmade sig med stormsteg. Då var det nog ingen som trodde att Lettland skulle resa sig på nio, få ordning på sin ekonomi och vara redo för det ekonomiska finrummet på bara fyra år. Tillväxten i Lettland ökar på grund av en tuff ekonomisk politik och ett ekonomiska stålbad av allra värsta sort. Skuldsaneringen och tillväxten i Lettland efter krisen ses numera som ett föredöme inom EU och det är många som anser att fler skuldtyngda EU-länder borde följa Lettlands exempel i spåren för att snabbt få ordning på sina krisande ekonomier.

Men myntet har även en baksida. Drygt 250.000 personer har lämnat landet sedan år 2000, utflyttningen har tagit extra fart efter 2008 (en del källor talar om ännu högre siffror men då jag inte kan få dem verifierade har jag valt att utelämna dem). Många av letterna som har flyttat är högutbildade och de blev antingen av med sina arbeten eller fick sina inkomster kraftigt sänkta i spåren av krisen. Vad denna brain drain (kunskapsflykt) kan få för påverkan på den långsiktiga ekonomiska tillväxten återstår att se. Men för att kunna locka tillbaka dem som har flyttat krävs kraftigt höjda löner och det har inte Lettland råd med inom en överskådlig framtid. Det blir billigare att importera kvalificerad arbetskraft från grannländer som har lägre lönenivåer för att täcka upp för den kunskap som försvunnit ur landet. Men frågan är om Letterna kommer att gå med på en ökad invandring? 

Sedan Lettland blev fritt från Sovjetunionen den 21 augusti 1991 har invånarantalet minskat från 2 700 000 (1989) till cirka 2 070 000 (2012). En del rapporter talar om att 2012 års siffror är lätt friserade och att det totala antalet invånare i landet ligger någonstans mellan 1,8 och 1,9 miljoner. Om den senaste siffran stämmer innebär det att Lettland har förlorat drygt 30% av sin befolkning på lite mer än 20 år. Om vi skulle haft samma negativa befolkningsutveckling som Lettland skulle Sveriges befolkning ha sjunkit från drygt 8 600 000 år 1991 till drygt 6 000 000 år 2012. I vilket fall som helst har emigrationen även en positiv effekt på arbetslöshetssiffrorna i Lettland och den har bidragit till att de har sjunkit kraftigt de senaste två åren.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer ett bostadsområde i ett litet samhälle i de östra delarna av Lettland. När jag besökte en familj som bodde där i mitten av 2000-talet gapade hälften av lägenheterna tomma. Hur det ser ut idag vet jag inte, men jag skulle tro att fler har flyttat därifrån i sin jakt efter ett arbete. Kanske har de flyttat till andra städer i Lettland eller så har de sökt sin lycka utomlands?

Är du en bredd- eller tramsbloggare?

De som regelbundet följer min blogg vet att den i princip kan handla om precis vad som helst. Och det är precis så som jag vill ha det. Om man bara skriver om samma saker blir även de mest intressanta ämnena tråkiga i längden. Själv vill jag ha variation och därför försöker jag att bjuda på det i min blogg.

Precis som jag var inne på igår kan en blogg vara ett utmärkt vapen eller redskap för förändring av ett samhälle. En blogg kan också vara en utmärkt opinionsbildare. Även om många bloggar i Sverige är så kallade tramsbloggar (dock ej bloggarna på fotosidan) som bara handlar om att lyfta fram det egna egot i rampljuset så finns det ändå en hel del bloggar med både djup och innehåll i det här urvattnade landet. En del av de bloggarna finns här på Fotosidan. Tyvärr har en del vassa pennor försvunnit från Fotosidan genom åren då de har känt sig kvävda av det stundtals rätt så kärva och intolleranta debattklimatet.

Jag har själv varit på väg bort ett par gånger och vem vet vad som kommer att hända i framtiden när mitt guldmedlemskap går ut. I vilket fall som helst har jag börjat få bra snurr på min andra blogg och den klickar in på drygt 100 läsare per dag. Jämfört med min blogg på Fotosidan är det inte någon bra siffra men jag är ändå mer än nöjd. Framförallt kan jag fritt uttrycka mina åsikter utan att riskera att bli kvävd av vare sig debattklimat eller intolleranta åsikter. Något som är intressant är att mer än 50% av mina läsare kommer från andra länder och det är inte alls ovanligt att ryssar och amerikaner översätter mina blogginlägg till sina hemspråk

Min andra blogg heter Moment à temps som är franska för ögonblick i tiden, du hittar den här: http://chasid68.blogspot.se/

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved

Ett effektivt vapen för förändring

Många av artiklarna och reportagen som jag delar med mig av i min blogg borde egentligen ha publicerats. Men det råder tyvärr frilans-stop på flera svenska tidningar och det i kombination med att arvodena har sänkts gör det svårt att få ordentligt betalt för sitt arbete.

Tidigare hade jag en del kanaler för att få mitt material publicerat. De dörrarna har tyvärr stängts av olika anledningar. Men tro inte att jag hänger läpp för det. Jag är faktiskt mycket glad och tacksam över att jag har fått så många av mina reportage publicerade genom åren. Jag är glad över all den positiva responsen som jag har fått från mina läsare. Och framförallt är jag glad för att jag har fått se att mina texter och bilder faktiskt har bidragit till att människor har fått det bättre.

Även om en dörr har stängts för mig så finns det många andra dörrar att öppna och under våren kommer jag att fortsätta att sammanställa mitt bild- och textmaterial om föräldralösa barn- och ungdomar i Ryssland och publicera det i min blogg. Anledningen till att jag gör det är att jag tycker att ämnet är viktigt och förhoppningsvis kan mina artiklar och reportage vara med och skapa en debatt som kanske kan bli till gagn för de föräldralösa barnen i Ryssland. Även om jag inte får något betalt kan kanske mitt arbete tjäna ett högre syfte.

I länder där det inte finns någon pressfrihet eller där den är kraftigt inskränkt är det inte ovanligt att den fria och öppna debatten förs av bloggare som publicerar sina inlägg med risk för repressalier från privata och statliga intressen. Det finns färska exempel på hur bloggare har avslöjat fifflande politiker och korrumperade myndighetspersoner och tvingat dem att avgå från sina poster. En blogg är definitivt inget att förakta och rätt använd kan den vara ett effektivt vapen för förändring.

Här kan du läsa det första reportage av minst tre som handlar om de föräldralösa barnen och ungdomarnas situation i Ryssland: De glömda barnen i Ryssland

Om är intresserad av att publicera någon av mina artiklar eller reportage i en tidning eller ett magasin så får du gärna kontakta mig: http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved 

Söndagsreportaget - De glömda barnen i Ryssland

Kommer du ihåg den där sköna känslan av trygghet som spred sig i din kropp när din mamma tog upp dig i sin famn och sakta vaggade dig till söms när du var liten och orolig. Många barn i Ryssland som vuxit upp på institution har aldrig fått uppleva den tryggheten och när de blir myndiga blir deras möte med vuxenvärlden oftast både brutalt och omskakande. 

Både barnhems- och de föräldralösa barnens situation är rykande aktuellt i Ryssland med tanke på den stundtals rätt så heta debatten och demonstrationerna mot den nya adoptionslagen i Ryssland som bland annat medfört att amerikanska medborgare inte längre får adoptera ryska barn. I och med att amerikanerna främst adopterade ryska barn med funktionshinder eller andra barn som hade obefintliga chanser att hitta adoptionsföräldrar i Ryssland slår den nya lagen onödigt hårt mot de mest utsatta barnen i det ryska samhället.

Du har också säkert tagit del av någon alla de skrämmande rapporterna om hur hemsk situationen är för många barnhemsbarn i Ryssland. Debatten har i vart fall lett till att det ryska parlamentet har föreslagit att ett nytt departement på heltid ska ägna sig åt att utvärdera och förbättra barnhemsbarnens situation. För många år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen skulle avskaffas. Tanken är att de på sikt ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid och de barnen som nu lever på barnhem och institutioner behöver redan nu få all den hjälp och det stöd som de behöver.

Enligt den ryska barnombudsmannen räknas ungefär 650 000 barn och ungdomar under 18 år som föräldralösa i Ryssland. Föräldrar som fortfarande är i livet men som inte är kapabla att ta hand om sina barn räknas också in i den statistiken fast många av dem säkerligen skulle kunna ta hand om sina barn om de fick rätt stöd och hjälp från samhället. Drygt 110 000 av de föräldralösa barnen och ungdomarna bor på barnhem som staten driver. Småbarn som är upp till 4 år placeras på speciella spädbarnshem. Äldre barn bor på skolbarnhem fram till att de blir myndiga och förväntas klara sig själva.

Vi tränar våra egna barns sociala kompetens genom att vi kommunicerar med, etablerar nära relationer med och aktivt samarbetar med dem. Den kompetensen kommer de att bära med sig i resten av sina liv. Men de barnen och ungdomarna som vuxit upp på ryska barnhem får inte den träningen. De har ingen realistisk uppfattning om hur livet utanför barnhemmets väggar ter sig. De har ofta vuxit upp utan att ha några vuxna personer runt sig som de kan ty sig till. Barnen har missat mycket av den naturliga vardagsgemenskapen som finns i familjen. Att ha nära relationer till vuxna människor, att kunna prata om känslor och att våga be om hjälp är inga självklarheter för barn som vuxit upp på barnhem. Därför hamnar de långt efter i sin personliga utveckling. När de väl blir myndiga möts de av många olika former av problem och svårigheter som de inte kan hantera och de saknar ofta den vardagskunskap som andra barn får lära sig i sin familj; som att tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi.



De ryska myndigheterna är medvetna om problemet och en del ryska barnhemsbarn har idag lektioner i social kompetens och livskunskap för att de ska stå bättre rustade när de förväntas klara sig själva. För barnen är det lika viktigt att ha dessa lektioner som att lära sig matte och samhällskunskap. På sikt kan säkert lektionerna i social kompetens och livskunskap hjälpa till att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhemmen luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem. Det är även vanligt att före detta barnhemsbarn blir hemlösa och många av dem dör i förtid. Anledningen till denna mycket dystra statistik beror på att många av barnen är institutionerade och har svårt att klara av ett normalt liv utanför barnhemmets väggar, de blir därför lätta byten för skrupelfria människor som inte är sena att utnyttja deras utsatthet och godtrogenhet.