Hur levererar du bilder till dina kunder?

Förr i tiden använde jag ofta ZIP- eller CD-skivor när jag levererade bilder till kunder, men i takt med att internet blev snabbare började det dyka upp smidigare alternativ. Ett av dem var Dropbox som jag använde mig av i ett par år.

Men även Dropbox blev föråldrat, och igår eftermiddag gick jag igenom mitt Dropbox för att rensa upp och tömma det på bilder. När jag så gjorde fastnade jag för en stund i minnenas arkiv då jag hittade många bilder som levererats till olika tidskrifter genom åren. En del av dem har prytt omslag, några har publicerat i olika artiklar, och några har publicerats på webbsidor. Jag sorterade ut dem och lade dem i mitt bildarkiv.

Numera använder jag WeTransfer när jag levererar bilder. Jag tycker att det är en smidigare lösning, särskilt när jag ska leverera mycket material. Men det kanske finns bättre och smidigare alternativ att välja på? Vilken lösning brukar du själv använda dig av när du levererar bilder?

Text och foto: Mikael Good

Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good

Tänk brett när du jobbar med bildreportage

När man jobbar med bildreportage är det viktigt att inte bara ta porträttbilder och missa att ta miljöbilderna som behövs för att bära berättelsen vidare. Det är viktigt att det finns ett bra och brett urval att välja på när bilderna till artikeln ska väljas ut av redaktören.



I mitt arbete som tidningsredigerare gör jag bland ett antal reportage- och featuresidor i veckan. Vad gäller bilder är det en sak som de flesta skribenterna och även en del fotografer missar och det är bilder på människor i miljö. Oftast skickar de med ett antal porträttbilder i stående och liggande format. Men bilder på människor i den miljön som de vistas i, samt detaljer som berättar lite mer om personerna framför kamera lyser allt som oftast med sin frånvaro.



När jag själv gör reportage är jag mån om att få till en bra samverkan mellan text och bild, och jag försöker att ta många olika typer av bilder som bildredaktören sedan kan välja bland så att samverkan mellan text och bild blir så bra som möjligt. Jag undviker också att skicka in allt för många bilder för att urvalet inte ska bli för svårt. Å andra sidan går det alltid att publicera extra bilder i tidningarnas webbupplagorna. 



Vid ett antal tillfällen har jag instruerat skribenter som åkt ut på reportageresor om vilken typ av bilder som behövs till ett reportage. Porträttbilder, både liggande och stående, människor i miljö, detaljer både exteriört och interiört, bilder på hus och lägenheter, grannskap. För några år sedan gjorde jag även en "reportagefoto" för dummies som jag skickade med oerfarna fotografer, den innehöll även några intervjufrågor som fotografen kunde ställa och som någon annan sedan kunde sammanställa och skriva ihop. Alla kan inte skriva men att lära sig att ta anteckningar är en bra kunskap som kan leda till mer jobb för fotografer. Tidigare har jag skrivit ihop en hel del anteckningar åt andra och klätt dem i en språklig dräkt.



Bilderna i inlägget tog jag i samhället Malu Vânăt som ligger i mitten av Rumänien i september 2014. Några av dem har tidigare publicerat i tidningar och på SVT. Kvinnan på bilden var i akut behov av en levertransplantation och 50.000 hade samlats in av svenska privatpersoner och organisationer till mediciner, mat och resor till sjukhuset. Ett par veckor efter mitt besök fick hon genomgå en levertransplantation på ett sjukhus i Bukarest. Nu lever hon och har hälsan.






Text och foto: Mikael Good

En mamma och hennes dotter

Genom åren har jag varit på en hel del reportageresor i de östra delarna av Europa. En folkgrupp som jag ofta har stött på under mina resor är romerna, och jag har fått många romska vänner runt om i Europa. I september 2014 träffade jag den här romska mamman och hennes flicka i en liten stad ett par mil nordväst om staden Pitești i Rumänien.

Text och foto: Mikael Good

Flodbädden fick bli deras väg

När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good