Tiggaren Yavor har äntligen fått arbete!

Många av de EU migranter som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning.



Yavor och Yordanka Marinov är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?
- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor.
- På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, fyller Yordanka i med.
När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete.



De lämnade pojkarna som är 5 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där de bestämde sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping och där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.

Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor.
- Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig.
Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last. 

Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.

Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att få ett jobb. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid.

Reportern Johan Sievers på Östgöta Corren träffade nyligen Yavor och Yordanka och han har skrivit en artikel med rubriken "Nu slipper Yavor att tigga på gatan": http://www.corren.se/nyheter/linkoping/nu-slipper-yavor-att-tigga-pa-gatan-6975166.aspx

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://www.hearttoheart91.blogspot.se/2014/05/vad-ska-vi-gora-med-alla-tiggare.html

Text och foto: Mikael Good 

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!

En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.



- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.



Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.



Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer antagligen aldrig att behöva sätta sig i ett gathörn och tigga i ett främmande land igen.

Jag kommer att publicera ett längre reportage om Petre och Consuela i min blogg framöver. Klicka på inlägget nedan om du vill läsa en längre artikel om hur man kan påverka fattiga romer, rudari och rumäners situation i Rumänien:

Les Grands Moments: Tittar du också bort? http://t.co/6fqHc6NVFw #Tiggare #Tiggeri #Romer #Rudari #allafårplats

— Mikael Good (@Chasid_68) April 25, 2014

Text och foto: Mikael Good

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten

När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.



Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat. Gheorghe och många av dem som bor i byn tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.



Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Malu Vanat. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park .



TT reportern Helena Ekinge har tillsammans med personal från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Rumänien besökt Gheorghes hemby Malu Vanat och intervjuat Ioana Marantzelu som har livnärt sig som tiggare i Sverige. Reportage med rubriken: "Tiggeri i Sverige föder romsk by" hittar du här: http://www.metro.se/nyheter/tiggeri-i-sverige-foder-romsk-by/EVHndi!MjH4Yf99sKwU/

ABC-Nyheter har också varit på plats i Gheorghes hemby och gjort ett reportage med rubriken. "Bostäderns rivs - både i Stockholm och Rumänien: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/bostaderna-rivs-bade-i-stockholm-och-rumanien

Les Grands Moments: Tittar du också bort? http://t.co/6fqHc6NVFw #Tiggare #Tiggeri #Romer #Rudari #allafårplats

— Mikael Good (@Chasid_68) April 25, 2014

Text och foto: Mikael Good

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Framtiden är spegellös även för proffs

I går fick Hjärta till Hjärtas grundare Sixten Widerstedt ta emot Europeiskt Solidaritertscentrums Tacksamhetsmedalj från den polska konsuln Barbara Sośnicka under en ceremoni på Linköpings slott i närvaro av sin hustru Karin, sina barn Peter och Annika, landshövding Elisabeth Nilsson  samt vänner och arbetskamrater från Hjärta till Hjärta. Tacksamhetsmedaljen delas ut till utländska medborgare, som stöttade Polen i kampen för frihet och demokrati.

Förutom att jag höll i en del andra programpunkter hade jag även med mig en Sony A7, ett litet 40 och 90mm objektiv och en Leica M8:a med 15mm (20) att dokumentera tillställningen med. Trots att objektiven som jag använde är manuella gick det snabbt och smidig att ställa skärpan rätt med A7:an. Jag kan varmt rekommendera en liknande kombination till reportage- eller dokumentärfotografen som vill jobba utan att synas allt för mycket. Trots att jag är van att jobba med proffskameror saknade jag dem inte en endaste liten gång. Jag blir mer och mer övertygad om att framtiden är spegellös även för proffs!

Text och foto: Mikael Good