Gautfotografi, nya kameror och Leica M Mini

En av anledningarna till att jag har valt att inte kalla mig själv för gatufotograf är att jag är nyfiken och vill ha svar på frågorna vad?, var?, när?, vem? hur? och gärna på frågan varför?

En gatufotograf är en tyst betraktare som ska försöka se men inte synas. Min frågeställning är oförenlig med gatufotografi som helst inte ska besvara några frågor. Men jag vill ändå ha svar på mina frågor och därför har har jag valt att kalla mig själv för dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Därmed inte sagt att jag är en fotograf som arrangerar mina bilder. De flesta bilderna som jag tar på andra människor är rena ögonblicksbilder som växer fram i umgänget med de människorna som jag möter. Efter ett tag när isen har brutits plockar jag fram min kamera och umgås fram mina bilder. 

På tal om något helt annat sa en kameramånglare nyligen till mig att det här kommer att bli ett riktigt spännande kameraår med många nya kameror. Som tur är har jag redan de kamerorna och objektiven som jag behöver. Oscar Wilde sa förvisso att det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den. För min egen del är det betydligt lättare att stå emot en frestelse om jag är mentalt rustad för att göra det. Jag är fullt medveten om att det alltid kommer att dyka upp nya spännande kameror och objektiv som är bättre än det jag redan har enligt marknadsförarna. Men prylar har tyvärr en tendens att skymma sikten och ställa sig mellan mig och mitt motiv. För att undvika att motivet blir skymt använder jag mig främst av två lätt bedagade och beprövade digitalkameror som jag kan både utan och innan.

När vi ändå talar om nya kameror tycker jag att Leica blir allt bättre på inbound marketing. Med den nya tidens marknadsföring kan små nischade företag som Leica få maximal uppmärksamhet för sina nya modeller och kampanjer utan att behöva punga ut med så vidare värst mycket reklampengar. Förarbetet för Leica M Mini är i vart fall ett lysande exempel på bra marknadsföring och förhoppningsvis kommer det att dölja sig en riktigt bra kamera bakom kampanjen. Den nya Leican kommer säkerligen att vara ganska så dyr. Men å andra sidan är arbetsmiljön, arbetsförhållandena och lönen bra för dem som har gjort kameran. Personligen tycker jag att det är värt att betala lite extra för en pryl när jag vet att de som har gjort den får en lön som de kan leva på!

För er som är riktigt nyfikna och inte kan stilla er till den 11 juni bifogar jag en länk till en sida med bilder som är tagna med den nya Leica M Mini som också går under arbetsnamnet Paula: http://www.slack.co.uk/slack/Paula.html

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst från den ena sidan till den andra sidan de senaste veckorna och det kanske är några som har väntat på mitt inlägg i debatten. Nu behöver ni inte vänta längre men jag kanske inte ger er riktigt de svaren som ni förväntat er.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf utan jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Tack vare det slipper jag att ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna inom fotografi som jag har valt att följa och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på bilderna utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre så får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen. Men det passade inte mig, jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Därmed inte sagt att jag är en fotograf som arrangerar mina bilder. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att det är fel att arrangera bilder men för min del fungerar det inte alltid så bra.

Som person kan jag tyckas vara ganska så konservativ. Men jag har ofta högt i tak vad gäller andra människor. Även om det oftast är svårt försöker jag leva efter uppmaningen som Jesus gett oss i Johannes 8:7 - "Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen". Oavsett om vi har valt att tro på Gud eller inte så tror jag att det kan vara bra att först försöka göra upp med våra egna fel och brister innan vi väljer att sätta oss till doms över andra.

Om du surfar på mobil eller platta kan du se bilderna i bildspelet här: http://www.flickr.com/photos/61029780@N06/sets/72157632319392145/

Text och foto: © Mikael Good, 2013.

Kamouflaget som gör dig till en fluga på väggen

Många naturfotografer kamouflerar sig för att bättre kunna smälta in i djurens miljöer. Allt för att störa djuren så lite som möjligt och för att kunna ta unika bilder på djuren i dess rätta element.

Men hur ska vi som håller på med dokumentärfoto kunna utnyttja fördelarna av ett bra kamouflage som gör oss direkt osynliga för våra motiv? Vi skulle behöva ett kamouflage som låter oss vara som en fluga på väggen och på så vis kunna ta de bilderna som vi bara drömmer om.

Nu finns det äntligen ett kamouflage som är speciellt framtaget för fotojournalister och dokumentärfotografer. På bilden nedan finns en väl kamouflerade dokumentärfotograf som har på sig den nya dräkten. Om du tittar riktigt noga så kanske du kan upptäcka honom. 



För att ge dig ytterligare en ledtråd får du gärna klicka på den följande länken så att du får se kamouflaget som fotografen bär. Det kommer nog att göra det lite lättare att hitta honom: Kamouflage från Tick Thank

Dräkten fungerar tyvärr inte så bra vid gatufoto och därför har Tick Thank tagit fram ett unikt kamouflage som fungerar utmärkt vid gatufoto. Jag har tyvärr ingen rätt att publicera bilden på dräkten i min blogg men om du klickar på länken kommer du att kunna ta del av en artikel med en bild av den meriterade norska gatufotografen Vigdis Johansen i full aktion i sitt diskreta gatufotokamouflage

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All Rights Reserved. 

Jag har också hittat en handske

Ryssland är ett land som bäst avnjuts på vintern. Har man inte varit i Ryssland på vintern så har man inte varit där, säger ett lokalt ordspråk. Jag tog mina bilder i snöblasket och slasket under en händelserik promenad i St. Petersburg en förmiddag i mars förra året. En promenad som även går under namnet; "en klassisk KGB-manöver i St. Petersburg".

St. Petersburg © Mikael Good, 2011
St. Petersburg © Mikael Good, 2011
St. Petersburg © Mikael Good, 2010
St. Petersburg © Mikael Good, 2011
St. Petersburg © Mikael Good, 2011
St. Petersburg © Mikael Good, 2011
St. Petersburg © Mikael Good, 2011
St. Petersburg © Mikael Good, 2011

Text och foto: © Mikael Good, 2011. All Rights Reserved. 

Tidsdokument eller gatufoto?

Jag hade precis köpt en begagnad systemkamera på annons och en de första bilderna som jag tog med den kameran var den här gatufotobilden från mars 1983. Bilden saknar avgörande ögonblick och är full av tekniska brister. Men jag tycker ändå att bilden har ett visst värde som ett tidsdokument då den gamla fina träteatern revs år 1984. 

Borås teater (c) Mikael Good, 1983

Dagens låt: Script for a Jesters Tears - Marillion

//Chasid