Människor från Indien

Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien. Med mig hem har jag mängder av bilder och anteckningar. En artikel med tillhörande bilder har redan gått iväg till en tidning och kommer eventuellt att publiceras den 22 december.

I Indien har jag träffat många härliga och intressanta människor. En av dem är kvinnan på bilden. Hon tillhör Adivasi minoriteten och har jobbat på ett teplantage utanför en stad i norra Indien. När plantaget lades ned i början av året blev hon av med sitt arbete och försörjer sig nu på ströjobb. Nu lever hon på 1 dollar per dag. Jag träffade henne på en julfest som arrangerades av en svensk hjälporganisation och deras indiska samarbetspartners.

Text och foto: Mikael Good

Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

Nytt spännande band - All For The King

Gitarristen, producenten och låtskrivaren Erik Tilling har startat bandet All For The King tillsammans med sångaren Ricard Hulteke, basisten Johan Tjernström och trummisen Olof Gardestrand. Musiken är mycket tyngre än den man vanligtvis brukar höra från Erik Tilling. Tidigare har han skrivit många kristna lovsånger och psalmer. Men vi som har sett honom live har förstått att han har rötter i betydligt tyngre musik. 



All For The King har precis släppt debutsingeln The Old Man som förutom titelspåret även innehåller låten Never Back Down. Rent musikaliskt låter det mycket bra och Eriks tunga riffande mot betonggolv för tankarna till gitarristen Tony Iommi. Men återigen blir jag förvånad över den erfarne lovsångsledaren och sångaren Ricard Hulteke. Trots att han bara sjungit hårdrock i två år imponerar han stort. Han har en av de mäktigaste rockrösterna i Sverige. Hans röst är soulig och sångstilen liknar legenden Glenn Hughes men han når inte lika högt som honom men har å andra sidan lite mer pondus och djup i rösten. 




Den första singeln ger mersmak och bandet håller på att skriva och spela in låtar till sin debutskiva. Om de nya låtarna håller samma höga klass som singeln kan det bli en riktigt bra fullängdare!


Här kan du lyssna på All For The Kings debutsingel som har producerats av Erik Tilling och mixats av Johannes Häger: https://open.spotify.com/album/3VlQwDog7C3o0nJOhU3tq7


Text och foto: Mikael Good

Gnestaplanket 2016

Bilder från årets upplaga av Gnestaplanket som arrangerades av Bengt Björkbom. Medverkande fotografer var: Mats Alfredsson, Anders Engman, Johan Larsson, Mikael Good, Joakim KE Johansson, Krister Kleréus, Sten Lundin, Mats Adsten, Micke Borg, Robert Eliasson, Roger Hållquist, Eva Karlsson, Hanna Lindgren, Dan Crona, Ronny Vervaart, Moustafa Jano, Jimmy Dovholt och Bengt Björkbom.

Text och foto: Mikael Good 

Följ med hem till de utsatta EU-medborgarnas hembyar

Det är många som frågar sig hur det ser ut i de utsatta EU-medborgarna som tigger på våra gators hembyar? I bildspelet som du hittar längre ned i artikeln kan du följa med och se hur det ser ut i några av de byarna i Rumänien varifrån en del av de utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna i Sverige kommer.

Tanken med bildspelet är att visa hur det ser ut hemma hos de utsatta EU-medborgarna som tigger och låta det bli en motvikt mot alla de felaktiga rykten om romer som sprids i Sverige. Att de lever lyxliv och bor i fina hus hemma i Rumänien och Bulgarien. Bilderna i bildspelet har jag tagit i några romska byar i Rumänien. En del av människorna i byarna har tidigare varit i Sverige och Österrike där de har försörjt sig på att panta burkar eller tigga.

När jag fick höra de romska musikerna Catalin Vlads och Stefanica Gheorges tolkning av Goran Bregovićs sång Ederlezi kontaktade jag dem och bad att få används sången i ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Catalin Vlad är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som går på en masterutbildning i Bukarest, Rumänien. Efter att de sett mina bilder tackade de genast ja.



Bildspelet har tidigare visats på Rysk TV och många av bilderna har visats på SVT och publicerats i olika svenska tidningar och magasin. Det är inte omöjligt att jag inom en nära framtid kommer att lägga upp en längre variant av bildspelet i svartvitt där jag i så fall kommer att samarbeta med en grupp som spelar traditionell romsk folkmusik.

Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Genom direkta åtgärder inom utbildning, hälsovård, försörjning och strukturpåverkande åtgärder (identitet och ägande) samt opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens romer. En förändring som gör det möjligt för dem att en gång för alla kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få samma medborgerliga rättigheter som sina rumänska grannar.  

Text och foto: Mikael Good