Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk

Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good

Bildreportagens tid är inte över

Du som har följt min blogg genom åren vet att jag brinner för bildreportage, och känner säkert till att jag har gjort mängder av reportageresor runt om i världen. Reportagen som jag gjort i text och bild har publicerats i tidningar och magasin både i som utanför landet.

För drygt tio år sedan såg bildreportagen ut att försvinna ut ur tidningarna. Men de senaste åren har de fått en renässans, mycket tack vare tidningarnas webbeditioner där bildreportagen har kunnat ber ut sig och ta den plats de behöver.

Nästa vecka är det dags för mig att publicera mitt senaste reportage. Återigen står Balkan och Serbien i fokus. Det händer mycket spännande saker i södra Serbien just nu, och jag är tacksam att jag har fått förmånen att dokumentera det som sker med min penna och min kamera.

Men jag jobbar inte bara på Balkan. I vinter kommer jag att åka till Indien och Nepal. I första hand är det en familjeresa där vi ska passa på att hälsa på släktingar, men jag har redan fått en beställning på ett reportage som antagligen kommer att publiceras någon gång i början av nästa år.

Text och foto: Mikael Good

Minnesdagen över förintelsens romska offer

Sedan 2015 är den 2 augusti officiell minnesdag över den romska förintelsens offer. I år är det 75 år sedan SS-chefen Heinrich Himmler beordrade att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. Händelsen har i efterhand kommit att kallas för "Zigenarnatten".

I dag uppmärksammas 75-årsminnet av den romska förintelsen, som dateras till den 2 augusti 1944. Klockan 14 kommer det att hållas minnesceremonier för offren, i såväl Göteborg som Stockholm.

Fram till den 2 augusti hade romernas område i förintelselägret Auschwitz-Birkenau varit fylld med sång och dans, enligt judiska ögonvittnen. Trots alla umbäranden valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten. Men natten mellan den 2 och 3 augusti tystnade musiken i dödslägret. På order av SS-Oberstormführer Otto Moll, kommendanten för Auschwitz-Birkenau II, Josef Kramer, och lägerchefen Hans Schwarzhuber, forslades tretusen romer bort och fick möta döden i nazisternas gaskammare. De flesta av dem var äldre och sjuka, men många kvinnor och barn fanns bland offren.

Drygt 20 000 romer internerades i Auschwitz-Birkenau under andra världskriget. Deras kläder märktes upp med en brun triangel, och bokstaven Z tatuerades in på deras armar. Många av dem gasades, sköts eller slogs ihjäl, flera av dem dog av sjukdomar och en del utsattes för grymma medicinska experiment. Bara ett fåtal överlevde.

Man vet inte exakt hur många romer som mördades under kriget. Det var inte ovanligt att romer saknade identitetshandlingar, vilket gjorde att de inte fördes in på några listor. Därför kan man bara uppskatta antalet offer.
Även forskningen kring folkmordet på romer är bristfällig. Men man uppskattar att omkring en miljon romer mördades av nazisterna och deras kollaboratörer. Bland annat tvångsförflyttade Rumänien, som var Nazitysklands allierade, 30 000 romer till det ockuperade Transnistrien. 11 000 av dessa dog av umbäranden och sjukdomar.

Än i dag kränks romernas mänskliga rättigheter runt om i Europa; värst är situationen i Ungern, Rumänien och på Balkan, där romer i många fall behandlas som andra klassens medborgare och regelbundet utsätts för den övriga befolkningens fördomar, hån och förakt.
Hatbrotten mot romer har ökat även i Sverige de senaste åren, framför allt mot många av romerna från Bulgarien och Rumänien har anlänt i jakt på försörjning. Ändå tror polisen att mörkertalet är stort.

Många svenska romer är rädda för att hamna i polisens register, även när de själva är offer, och på grund av flertalet polisövergrepp i hemländerna saknar många romer från Bulgarien och Rumänien förtroende för myndigheten.

Text och Illustration: Mikael Good

Reportaget från Serbien hamnade på ettan och mittuppslaget

De som har följt min blogg under ett par år känner till att jag älskar att göra reportage i både text och bild. Jag har rest runt i Europa och Asien och gjort reportage om människor och miljöer som jag har stött på. En folkgrupp som jag ofta har återkommit till är romerna, som räknas som Europas största minoritet. Mina bilder och texter om romer har publicerats i tidningar både inom som utom landet.

I april var jag i Serbien och gjorde reportage om den väckelse som har brutit ut bland romerna i Vranje kommun i den södra delen av landet. I tidningen är antalet bilder begränsade men på webben kan du ta del av desto fler. Tyvärr är artikeln låst till premium så du kan inte läsa den, men du kan ta del av alla bilderna i följande länk: http://www.varldenidag.se/archive/rep/2019/04/23/BtqXiJoUiwwzvAv@sb8Vdw/index.xml

Text och foto: Mikael Good

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.

Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good