Fattigdomen är djup mitt i Europa

För sex år sedan var jag i Rumänien på reportageresa. Jag besökte bland annat ett par byar varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer. Trots att jag tidigare har rapporterat om fattigdom runt om i världen var jag inte riktigt beredd på den djupa fattigdom som jag mötte mitt i Europa.

Aldrig tidigare har jag mött en så extrem fattigdom och utanförskap i ett annat EU-land som i de romska byarna som ligger vid foten av de transsylvanska bergen. Med en rejäl klump i halsen gjorde jag mitt bästa för att dokumentera det jag såg med min kamera och med min penna. Min målsättningen var att sprida vidare mina bilder och artiklar till så många som möjligt för att de med egna ögon skulle få se vilka vidriga förhållanden som romer i Rumänien tvingas leva under. Redan dagen efter mitt besök fick jag möjlighet att dela mina intryck från byarna till en större grupp människor när jag blev intervjuad live från Rumänien i Sveriges Radio P4:as eftermiddagsprogram.

Men samtidigt som jag fick möta djup och omskakande fattigdom i byarna så träffade jag många glada och trevliga människor som släppte mig in på livet och glatt lät mig dokumentera deras vardag. Kvinnan på bilden kom fram till mig och frågade om jag ville fotografera henne och hennes söta lilla bebis. Självklart ville jag det och tog ett par bilder och tackade sedan glatt för att jag fick fotografera dem. När jag fotograferar människor i en utsatt situation är jag tydlig med vad jag gör, och frågar om det är ok att jag tar bilder. Att smyga omkring med teleobjektiv och försöka vara som en fluga på väggen är ingenting jag rekommenderar för seriösa bildjournalister och reportrar. 

De flesta som tigger i Sverige och andra europeiska länder skulle inte göra det om de hade ett annat arbete. Att tigga är bara en desperat lösning för att kunna försörja sig själva och familjen. Förbud mot tiggeri leder ingenstans, det kommer bara att leda till att utsatta människor blir ännu mer utsatta och diskriminerade. Det är den strukturella diskrimineringen av romer som grupp som först måste upphöra i Europa, och romerna måste ges samma rättigheter och möjligheter som övriga medborgare i den Europeiska unionen, och få samma rätt till hälsovård, utbildning och försörjning, som oss andra. När så sker är jag övertygad om att tiggeriet kommer att upphöra.

Text och foto: Mikael Good

Ett ljus har tänts för vägarna och stigarnas folk

Ända sedan de utvandrade från Rajastan i norra Indien på 900- eller 1000-talet har romernas historia varit fylld av fattigdom, utanförskap och diskriminering. Men även om deras historia är dyster läsning har situationen sakta börjat ändras till det bättre för vägarna och stigarnas folk.





Men detta utanförskap har börjat att brytas. I dag pågår något som vi kristna kallar för väckelse och som bäst kan beskrivas som ett andligt uppvaknande bland Europas 12–15 miljoner romer. Väckelsen startade i mitten av 1950-talet i Frankrike och har sedan dess  spridit sig över Europa. Drygt 2,5 miljoner romer har berörts av väckelsen och tillhör nu olika karismatiska församlingar, såsom pingströrelsen där 1 miljon av 5 miljoner pingstvänner är romer. Men fortfarande tillhör det stora flertalet traditionella kyrkor. Ett mindre antal av Europas romer är muslimer eller tillhör Mormonkyrkan, Jehovas vittnen eller någon annan religion.

En orsak att många romer har sökt sig till pingströrelsen är att det är en relativt ny rörelse som inte har diskriminerat eller förtryckt romer på det sätt som traditionella kyrkor och även en del frikyrkor gjort genom historien. En del kyrkor har till och med vägrat romer att gå med och har bokstavligen stängt sina portar för dem.

Till Serbien kom de första romerna år 1348. I landet finns över 150000 romer och de räknas som en nationell minoritet. Även om diskriminering förekommer är de serbiska romernas livssituation betydligt bättre än vad den är för romer i andra länder i närområdet.

Andelen analfabeter är låg, och de flesta gifter sig efter att de fyllt 20 år och gått färdigt skolan. Arbetslösheten är låg bland serbiska romer men lönerna är låga och går precis att leva på. Det är inte ovanligt att romer från Serbien åker till Tyskland där de gästarbetar, de mesta pengarna som de tjänar investerar de i sitt hemland, och många köper tomter och bygger hus för pengarna.

Jag har arbetat för romernas rättigheter i många år, och jag är positivt överraskad över utvecklingen i Serbien. Tidigare har jag bland annat berättat om den djupa fattigdom och det stora utanförskap som råder bland romer i Bulgarien och Rumänien. Men under mina resor till Serbien har ett ljus av hopp tänts i mörkret. Det ljuset ger mig hopp om att samma anda kommer att spridas över resten av Balkan och Rumänien och leda till att en minoritet som har förtryckts i sekler ska få sin rättmätiga upprättelse och få komma in i den Europeiska stugvärmen där de hör hemma precis som du och jag.




Bilderna i inlägget tog jag under ett väckelsemöte i södra Serbien. De stora flertalet som är med på bilderna är serbiska romer. Jag kunde kommunicera med dem på en blandning av tyska och ryska. På mötet träffade jag en romsk man som talade perfekt svenska. Han berättade att han hade jobbat i gruvan i Kiruna i många år. Under den tiden byggde han ett hus i Serbien och  sparade på sig en rejäl slant som gjorde att kunde gå i tidig pension.









Text och foto: Mikael Good

Jag längtar tillbaka till Serbien

Denna höst skulle jag enligt planerna besökt Serbien för andra gången i år. Men tyvärr har även denna resa ställts in på grund av covid-19.



De senaste åren har jag varit i Serbien tre gånger. Jag har fått många romska vänner i landet. Tillsammans har vi fått vara med om sådant som är svårt att förklara. Sådant som man måste se med egna ögon för att kunna förstå.




Det som sker är mycket spännande och jag har redan fått tre reportage från Serbien publicerade. I viss mån har jag själv varit involverad i det som sker, men framförallt har jag funnits på plats och dokumenterat. Det är något som jag vill fortsätta att göra därför grämer det mig att covid-19 hindrar mig.




Jag håller kontakt med mina vänner via Facebook, men att träffa varandra i verkligheten eller på Facebook är väsensskilt. Nu har jag siktet inne på att åka till Serbien i vår och fortsätta dokumentera det andliga uppvaknandet bland vägen och stigarnas folk i de södra delarna av landet. 



Text och foto: Mikael Good

Svartvita dokumentärbilder lockar läsare till bloggen

Det mest lästa inlägget i min blogg förra året hade rubriken ”När ljuset inte riktigt räcker till” och handlade om mitt besök i en romsk by utanför Pazardzjik i Bulgarien strax innan mörkrets inbrott.



Inlägget illustrerades med några opolerade svartvita dokumentärbilder som tagits på höga ASA. Till dags dato har inlägget lockat lite mer än 20 000 läsare. När man skriver ett blogginlägg är det svårt att på förhand riktigt veta vilken typ av inlägg som lockar läsare. Men min personliga erfarenhet är att inlägg som illustreras med rakt, enkelt dokumentärfoto, gärna i svartvitt fortfarande går hem i stugorna. Inläggen som handlar om dokumentärfoto som jag lagt upp i bloggen har överlag haft många läsare.



Jag kommer att försätta att dela med mig av mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn i min blogg, men inte för att locka läsare utan för att jag älskar dokumentärfoto och gärna delar med mig av mina bilder och upplevelser till andra, och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätta. Bilderna i inlägget tog jag med en Fuji X-T1 och ett 18-135mm.

Text och foto: Mikael Good

"Svartvitt är fotografins sanna färg!"

Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good