Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden

I ett hus i ett samhälle på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-årsåldern som hette Maija. När Maija växte upp under frihetstiden på 20- och 30-talet bodde ett par tusen personer i det välmående samhället där de flesta arbetade på små familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.



När Sovjetunionen ockuperade Lettland 1945 krävdes marken in till staten och ett stort kollektivjordbruk anlades och fler människor flyttade in. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda positiva som hände var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 



Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 och på de 25 år som har gått sedan dess har antalet invånare i samhället krympt rejält. Det stora bostadområdet mitt i samhället som byggdes under sovjettiden ekar tomt och håller på att återerövras av naturen. Butikerna har slagit igen och det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis flyttades till en grannkommun för ett par år sedan.



Trots att samhället inte ligger mer än 80 km från huvudstaden Riga har avfolkningen gått med racerfart. Arbetslöshet och fattigdom tvingade många att bryta upp och flytta till jobben i Riga eller utomlands. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från skorstenarna och att det lyste i ett och annat fönster men de flesta husen gapade tomma. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället. 

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. Hon skötte sedan gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa på grund av starr orkade hon inte driva den längre. Nu sitter hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket, medan hon väntar på att Inese från hemtjänsten ska komma på besök och ge henne lite ljus i den grå vardagen. 



Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar. Inese ger Maija en varm kram och säger:
- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått snart 10 år sedan jag besökte Maija. Nu har hon fått somna in och har vandrat vidare till den eviga festen i himlen där hon säkerligen har återförenats med sina föräldrar och vänner. Hennes hus står tomt och naturen håller sakta men säkert på att återerövra hennes mark.

Klicka på den följande länken om du vill vara med och ge ditt stöd till utsatta medmänniskor i Lettland: http://hjartatillhjarta.se/lettland/

Text och foto © Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat

Möt mig vid Sergels torg

Idag finns jag på plats i Hjärta till Hjärtas monter vid fontänen vid Sergels torg i Stockholm. Kom gärna förbi och ställ frågor om projekt Team Roma, romernas situation i Europa, dokumentärfoto eller bara för att byta några ord. I montern visas mitt bildspel "Greetings from Pauleasca" som visar livet i några romska byar.



/Mikael Good

Så investerar jag mina bildpengar

Förutom att jag genom mitt arbete på en biståndsorganisation vill väcka folks medvetande för hur situationen ser ut för utsatta medmänniskor både i och utom landet är jag även engagerad på ett personligt plan och försöker dra mitt strå till stacken i arbetet för en bättre värld.

Många fotografer investerar pengarna som de får in på sin bildförsäljning i ny utrustning och på reportageresor. Så har jag också gjort tidigare och det är självklart inget fel i det. Men jag har redan alldeles för mycket fotoprylar och privata reportageresor hinner jag inte med just nu. Istället för att köpa sådant som jag egentligen inte behöver eller bara lägga pengarna på hög har jag valt en annan väg.



I och med att jag redan har ett arbete och en inkomst där pengarna både räcker och blir över kan jag investera pengarna som jag får in på bildförsäljningen där de bäst behövs. Det senaste året har pengarna från bildförsäljning gått till människor på flykt undan IS härjningar och till utsatta EU-medborgare från Bulgarien och Rumänien.



För mig handlar tjänade framförallt om människor. Om jag kan vara med och dra ett litet eller stort strå till stacken för en bättre och mer rättvis värld gör jag gärna det. En del kallar mig för naiv men när jag tittar i backspegeln har jag gång på gång fått se hur jag genom min "naiva" inställning har fått vara med och göra skillnad för både enskilda människor och samhällen och det är något som jag gärna fortsätter med så länge jag lever.

Text och foto: Mikael Good

Succé för mitt senaste fotoprojekt

För ett drygt år sedan drog jag igång ett nytt fotoprojekt med arbetsnamnet "A Romale, A Chavale". Syftet med projektet är att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige och verka som motvikt till det brutala högerextrema mörker som sänker sig över Europa och visa på att vi alla är människor som är älskade precis som vi är. 



Tanken med projektet är att lyfta fram romerna och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse, förnedring och förtryck i hundratals år är de ändå ett lyckligt folk som alltid har nära till leenden och skratt. Glädjen och musiken svetsar dem samman som grupp och har blivit ett sätt för dem att fly undan allt det hat, förnedring och förtryck som de utsätts för. 



När jag drog igång projektet hade jag aldrig kunnat drömma om vilket genomslag som det skulle få. Tidigare projekt som Greetings from Lativa och de glömda barnen i Ryssland har fått ganska bra respons. Men de har inte ens varit i närheten av den respons som jag fått för "Devlesa avilan" som projektet nu heter.



Sedan jag drog igång projektet i augusti förr året har jag fått mängder av bilder och reportage publicerade i både små som stora tidningar såväl inom som utom landet. Jag har blivit intervjuad i tidningar, TV och radio. Jag har skrivit debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Arena, blivit inbjuden att tala på en minnestund för förintelsens romska offer och på romernas nationaldagsfirande i Huskvarna. Förutom allt detta har jag fått ett bildspel visat på rysk TV! 



Men framförallt har jag fått vara med och lyfta fram situationen för vägens folk i rampljuset och har fått inspirera andra fotografer, reportrar och filmare att göra egna reportage. Jag har även delat med mig av mina kunskaper och erfarenheter till reportrar och fotojournalister från både små som stora tidningar samt till privatpersoner.



Tanken är att projektet slutligen ska utmynna i en utställning som ska visas i både Rumänien och Sverige samt publiceras i bokform. Bilderna i projektet har jag tagit både i Sverige och Rumänien. I min portfolio kan du ta del av fler bilder från projektet: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums

Text och foto: Mikael Good

Livet i 180

Det snurrar på för fullt just nu med publiceringar, artiklar, debattartiklar och spännande planeringsmöten. Men nästa vecka lägger jag arbetet på hyllan, tar en välbehövlig semester . Men jag kommer inte att ligga på latsidan den första semesterveckan. För tredje året i rad kommer jag att vara festivalfotograf på Gullbrannafestivalen. Där ska jag göra mitt bästa för att dokumentera artister och festivalbesökare.

Bilden som fungerar som dragplåster för festivalen tog jag under en konsert med artisten Philippa Hanna 2013. Om jag får tid och lust kommer jag kanske att lägga upp en och annan recension och några bilder från festivalen i min blogg under sommaren.

Men fram till semestern fortsätter jag att leva livet i 180. Denna veckan förbereder jag material för sensommarens äventyr som kommer att ta vid där semestern slutar. Om ni undrar vad det är som upptar så mycket av min tid och mitt engagemang kanske följande debattartikel kan ge några ledtrådar: http://www.chasid68.blogspot.se/2015/06/oppna-ditt-hjarta-for-utsatta-eu.html

Text och foto: Mikael Good