Går det att tävla i foto?

Frågan om det går att tävla i konst och musik har stötts och blötts genom historien. En del säger si andra säger så, men aldrig mötas de två.



Personligen har jag svårt för tävlingar i konst såsom; musik, foto, måleri, poesi und so weiter. Konst handlar om en subjektiv upplevelse, och därför är det mycket svårt ja rent ut sagt omöjligt att rent tekniskt avgöra vad som är bra eller dåligt. Konst ställer riktigt höga krav på betraktaren för att han eller hon ska kunna göra en hyfsat korrekt bedömning av verket. Men å andra sidan går det att rent tekniskt att bedöma ett verk utifrån färdiga premisser, men det förfaringssättet stänger även effektivt dörren för den subjektiva upplevelsen.



Inom sportvärlden om man bortser från bedömningssporter är det det alltid den som följt regelboken och som är snabbast över mållinjen som segrar. Inte den som springer snyggast eller mest kreativt eller som springer på ett konstnärligt tilltalande sätt. Målet för en idrottsman är att segra, att bli bäst och få en guldmedalj runt halsen, samt sist och inte minst en rejäl prissumma för sina insatser. Tiden då toppidrottsmän la ned 40 timmar i veckan bara för att det var kul och för att få diplom och pokaler att sätta i prishyllan är sedan länge förbi.



Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig vad drivkraften i att tävla i foto är när du bara får stjärnor, plaketter, pokaler, omnämnande och diplom i pris? Även om jag personligen inte anser att man kan tävla i fotografi har jag full förståelse för dem som ställer upp i tävlingar där det förutom äran även erbjuds rejäla vinster i form av kameror, objektiv och ibland pengar. Men vad är det sin driver dig till att tävla när du inte får något i utbyte?



Det har även hänt att jag själv har skickat in bilder till tävlingar som ger något tillbaka och utdelningen har faktiskt varit ganska så hyfsad genom åren. Men jag skulle aldrig få för mig att lägga ned mycket tid på att skicka in bilder till de många olika stjärn- och diplomtävlingarna i fotografi som finns. Att i bästa fall få med en eller ett par tekniskt perfekta bilder på en utställning eller i en katalog och få några diplom, pokaler eller stjärnor lockar inte mig.




Men å andra sidan är inte foto någon tävling för mig. För mig är syftet att vara med och förändra världen och att skapa möten mellan människor genom mina bilder. Jag tror att många av de fördomarna som vi människor har mot varandra kommer att brytas ned när vi möts och lär känna varandra. Foto är bara ett verktyg bland många andra för mig att skapa dessa möten. Framförallt brinner jag för att dokumentera människor och miljöer i både text och bild. Bilderna i inlägget har jag tagit under reportageresor i Kina, Lettland, Ryssland och Serbien.



Text och foto: Mikael Good

En M Leica för alla fotografer

Så snart en ny Leica dyker upp startar debatten om att den är dyr, är en statussymbol, är som gjord för vitrinskåpet und so weiter. Men det finns en Leica som begagnat har gått ned till prisnivåer som gör den högintressant för en större grupp fotografer som föredrar att se världen genom en mätsökare.



Kameran jag tänker på är Leica M (Typ 240) som förmodligen är den mest prisvärda digitala Leican. Anledningen är att Leica med den kameran försökte göra vissa förbättringar. Men den var några millimeter för bred, det klassiska reglaget för att välja utsnitt hade tagits bort och den såg inte riktigt ut som en klassisk M-kamera. Därför fnyste stockkonservativa Leicafotografer åt kameran och den blev snabbt 2010-talets svar på Leica M5. Detta har gjort att begagnade M240 går att hitta för riktigt rimliga pengar.



Jag föredrar att jobba i Oskar Barnacks anda med små lätta objektiv som inte skymmer sikten för mätsökaren. Till bilderna från Göteborg som illustrerar inlägget har jag nästan uteslutande använt ett Leica 35mm. Något annat objektiv behöver jag i princip inte till gatubilder. Men när jag fotar dokumentärt eller reportage jobbar jag gärna med de klassiska brännvidderna 21, 50 och 90mm. Och vid de tillfällena som jag behöver göra exakta kompositioner har jag en EVF-sökare som jag kan montera i tillbehörsskon.



Leicaobjektiv = dyrt tänker de flesta, och det stämmer i många fall, men riktigt bra M-objektiv behöver inte vara dyra. Jag har köpt fyra relativt billiga bättre begagnade objektiv från Zeiss, Voigtländer och Leica som alla håller hög optisk klass och som är onödigt skarpa. För min nyservade M240 och fyra objektiv har jag inte gett mer än vad motsvarande utrustning från Nikon, Canon eller Sony kostar, och som bonus har jag fått en mindre, smidigare och för mig mer lättarbetad kamerautrustning än vad någon av de nämnda tillverkarna har att erbjuda.



En annan viktig faktor för mig är att de som gör kameror och objektiv får en lön som de kan leva på. Därför drar jag mig för att köpa produkter som är tillverkade i låglöneländer. Arbetarna i Zeiss, Voigtländer (Cosina) och Leicas fabriker har både bra arbetsförhållanden och skälig lön.



Text och foto: Mikael Good

Betalningen för nyhetsbilder är oftast usel

Det händer att jag tar bilder som har starkt nyhetsvärde. Bilder som i vissa fall skulle kunna hamna på löpet. Men om jag ska sälja bilder vill jag ha skäligt betalt. Att få ett par biobiljetter eller någon hundring räcker inte för mig.

Enligt mitt sätt att se det är arbetaren alltid värd sin lön. Jag har som krav att få betalt enligt BLF via Frilans finans, eller att pengarna går till välgörande ändamål om det ska bli någon deal. Förra veckan tog jag bilder på ett supporterbråk mellan två rivaliserande grupper av fotbollssupportrar. Det fanns intresse av att köpa bilderna från bråket, men i och med att ingen var beredd på ge mig skäligt betalt förblir bilderna som jag tog opublicerade, och nyhetsvärdet har nu gått förbi.

Även om jag har råd att tacka nej, är jag medveten om att många fotografer kämpar i ekonomisk motvind och tyvärr inte har råd att tacka nej till en bildförsäljning. Men det vore ändå önskvärt om fler kunde sätta ned foten och ryta till mot den många gånger urusla betalningen för nyhetsbilder.

Jag har valt att inte publicera några bilder från supporterbråket. Bilden i dagens inlägg föreställer poliser i Stockholm som är på jakt efter en misstänkt förövare mitt i Stockholm. Det är ett skarpt läge och de är beredda att snabbt dra sina vapen i fall så skulle krävas.

Text och foto: Mikael Good

Huskvarnabon som har hela världen som arbetsfält

Jag tillhör en priviligierad skara reportrar som har fått åka land och rike runt och träffa människor och göra reportage. Utöver mitt ordinarie arbete har jag varit ute på flera reportageresor runt om i världen, och mina bilder och texter från resorna har publicerats i tidningar inte bara i Sverige utan även i andra länder.



Det är spännande att upptäcka nya människor och miljöer men det är lika viktigt för mig att dokumentera och berätta om min hemstad Huskvarna. Tanken är att det materialet en dag ska resultera i en bok eller flera samt en utställning. Men först ska jag sammanställa en trilogi med fotoböcker med bilder från Balkan. Planen är att den första ska ges ut i år, och att de två andra delarna ska ges ut nästa år.




Husqvarna är ett mycket starkt varumärke, och vart jag än har rest i världen så känner folk till Huskvarna och de flesta vet att det inte bara är ett varumärke utan även en stad. När jag var i Kina frågade jag en skolklass om de kände till några svenska städer? Som svar fick jag:
– IKEA, Volvo, Perstorp och Husqvarna! En elev frågade om Husqvarna är Sveriges huvudstad, jag kunde inte annat än att svara ja på frågan! :)





Även om det finns en del som känner till mitt arbete runt om i världen är jag tämligen okänd i min hemstad. Men å andra sidan är inte min strävan att bli känd. Även om jag har stått i rampljuset ett antal gånger trivs jag i ärlighetens namn bäst utanför det. Jag vill helst lyfta fram människorna som jag berättar om i mina bilder och texter och göra deras livssituation känd och på så sätt skapa möten mellan människor.



När jag är ute på reportageresor är jag tydlig med vad jag gör och söker aktivt kontakt med människor och umgås fram mina bilder. Alla personer som finns med på bild i artikeln har gett sitt medgivande till en publicering. Bilderna har jag tagit i Bulgarien, Indien, Kina, Lettland, Rumänien, Ryssland och Serbien. En del av dem som finns med på bilderna har jag även regelbunden kontakt med via sociala media, och så snart pandemin har klingat av ska jag resa till Balkan och sedan till Indien och träffa några av dem.






Text och foto: Mikael Good

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good