Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good

Vätterns fånge

Vägverksfärjan M/S Braheborg är för stor för att kunna passera genom Göta kanals slussar, och därför kallas den för Vätterns fånge. Färjans 40 olika sektioner byggdes på ett varv i Nystad i Finland och de transporterade till Visingsötrafikens torrdocka i Huskvarna där de monterades ihop. 

Jungfrufärden gjordes i september 2013 och färjan togs i trafik i juni 2014. Sedan dess har M/S Braheborg haft många driftproblem. Under de 6 åren som den trafikerat Gränna och Visingsö har färjan tagits ur bruk ett 40-tal gånger. Den har bland annat problem med den stundtals kraftiga sjögången på Vättern som sliter på delarna, och den är egentligen lite för tung och djupgående för hamnarna i Gränna och på Visingsö.




Nu är M/S Braheborg åter i torrdockan Rosendala i Huskvarna där den håller på att servas och gås igenom. Färjan beräknas komma i trafik den 11 juni, och den ersätts fram till dess av två mindre färjor. Den 17 juni sätter sommarturlistan igång och då kommer färjans stora kapacitet att behövas för att föra turister och bofasta från Gränna till Visingsö.








Text och foto: Mikael Good

Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good

Jakten på skärpa kan kväva kreativiteten

I min kameraväska finns objektiv som är perfekt balanserade och ger riktigt bra kontrast, skärpa och färger. Men ibland är det befriande att låta dem ligga kvar i väskan, och montera på ett objektiv med mycket karaktär på ljusfångaren, och låta kreativiteten flöda.






Skärpeintrycket är subjektivt, den ene tycker si och den andra så, och ett objektiv som är perfekt i testbänken kan vara riktigt beiget och tråkigt i praktiken. Jakten på den perfekta skärpan kan kväva fotograferingslusten. Därför kan det vara befriande att simma emot strömmen en stund, och göra något radikalt annorlunda för att hålla kreativiteten vid liv.







Min nyaste ljusfångare har tider upp till 1/32000, vilket möjliggör fotograferande på full glugg i starkt solljus med ljusstarka objektiv utan att jag behöver montera på något kreativitetsdödande gråfilter. Jag har ett 7Artisans 50mm f1.1 som har väldigt mycket karaktär. När jag bländare ned det ett par steg beter sig objektivet nästan som ett normalt normalobjektiv, men på bländare 1.1 är det så där härligt uselt och märkligt att det kittlar mitt kreativa sinne. 






På största bländaröppning blir det nästan storformatskänsla på bilderna. Bilderna blir inte lika uselt bra som med mitt Sima 100mm f 2 macro. Men det objektivet är lite för långt för allmän fotografering och har lite för mycket överstrålning. Ett 50mm objektiv passar mig bättre. Trots fokuseringshjälpmedel är det svårt att manuellt ställa skärpan rätt på 1.1, men Techart PRO-adaptern som ger AF med M-objektiv skötte fokuseringen åt mig med bravur, och jag kunde koncentrera mig på bildskapandet istället.

Kreativiteten fick flöda fritt under min upptäcktsfärd i närområdet. Jag dök in på motiv som jag kanske inte alltid ser. Med hjälp av objektivet kläddes de i en svag sekelskiftskänsla, och nu pratar vi inte förra seklet, utan det förrförra. Bilderna framkallade jag rakt upp och ned  i ACR och sedan körde jag dem genom en egenkomponerad plug-in i Silver Effex Pro 2.

Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good