211 år sedan freden slöts i Jönköping

Söndagen den 10 december 1809 slöt Sverige fred med Danmark-Norge i Stadshuset på Östra Storgatan 40 i Jönköping. Det dansk-svenska kriget hade då pågått i ett år och nio månader. Svenskarnas mål med kriget var att förhindra ett dansk angrepp mot Skåne samt att försöka erövra Norge från Danmark.

När den norskfödda danska ministern i S:t Petersburg Nils Rosenkrantz och den svenska ministern i London Carl Gustaf Adlerberg undertecknade fredsfördraget i Stadshuset den 10 december 1809 satte de punkt för det dansk-svenska kriget som hade pågått sedan den 14 mars 1808. Danmark-Norge som då var i union eller Sverige ville egentligen ha något krig med varandra. Men i och med att Danmark-Norge var allierat med Frankrike och Sverige med Storbritannien under Napoleonkrigen nödgades länderna att förklara varandra krig.

Danmark misslyckades med sitt försök att återta de territorierna som landet förlorat i mitten av 1600-talet. Och Sverige gjorde ett halvhjärtat och lika misslyckat försök att invadera Norge som då var i realunion med Danmark. Förlusterna i stridigheterna var små och räknades i ett par hundra man på vardera sidor. Freden i Jönköping innebar att inget land behövde avträda något territorium och att Sverige skulle försöka hålla brittiska örlogsskepp borta från den svenska kusten.

Freden i Jönköping blev dock kortvarig, i och med att de båda länderna fortsatt stod på olika sidor i Napoleonkrigen utbröt nya stridigheter i mars 1813. Det var först efter freden i Kiel den 14 januari 1814 där Danmark stod på den förlorande sidan som freden har hållits mellan länderna. Freden blev dyrköpt för Danmark som fick avträda Norge till Sverige. Norge motsatte sig dock en union med Sverige och det ledde till fälttåget mot Norge 1814, som var det sista krig som Sverige utkämpat i eget namn, och som ledde till att Norge tvingades in i en union med Sverige. Napoleonkrigen fortsatte i ännu ett år  tills Napoleon besegrats vid slaget vid Waterloo den 18 juni 1815



Bilderna föreställer Royal Danish Naval Band som spelade på blåsmusikfestivalen i Jönköping 2005, drygt tvåhundra år efter att freden i Jönköping undertecknades. Stadshuset i Jönköping som var granne med Rådhuset som syns på den nedre bilden brann ned 1965 vilket du kan läsa mer om här.



Text och foto: Mikael Good

Juli var mycket kallare än normalt

Solen har knappt synts till på ett par veckor, och gryningen orkar knappt bryta igenom grådiset. Det är mycket varmare än normalt men ändå längtar de flesta svenskar efter sommar och värme. Men jag längtar inte tillbaka till sommaren och minns istället hur solen lyste med sin frånvaro i juli, och hur vi fick uppleva en av de kallaste och regnigaste julimånaderna i mannaminne.



Trots grådiset pratas det om värmerekord för år 2020, särskilt under hösten har det varit ovanligt varmt. Men i juli var det inte speciellt varmt. Enligt SMHI var det den kallaste julimånaden sedan 1996. Den 7 juli var temperaturen bara 12 grader utanför Ängelholm. I Båstad senare samma dag svepte ett kraftigt åskväder in, och på kort tid föll 50mm regn, som förvandlade gator och promenadstråk till strömmande floder.



I slutet av juli kom värmen tillbaka, men trots den sena uppryckningen blev månaden mycket kallare än normalt. Efter juli har värmerekorden slagits i princip varje månad. 2020 kan därför bli ett av de varmaste åren som uppmätts både globalt som nationellt. Vi som bor i de södra delarna av landet får nog stå ut med "decembervärmen" och grådiset ett par veckor till. Det är inget muntert väder men å andra sidan blir uppvärmningskostnaderna mycket lägre än när det är minusgrader, och de pengarna som blir över kan man lägga på något roligt istället. 



Text och foto: Mikael Good

En mamma och hennes dotter

Genom åren har jag varit på en hel del reportageresor i de östra delarna av Europa. En folkgrupp som jag ofta har stött på under mina resor är romerna, och jag har fått många romska vänner runt om i Europa. I september 2014 träffade jag den här romska mamman och hennes flicka i en liten stad ett par mil nordväst om staden Pitești i Rumänien.

Text och foto: Mikael Good

Pojken och valpens ansikten smälte samman

Jag mötte Kolja, hans mamma, storasyster och lillebror i ett miljonprogramsområde i utkanten av St. Petersburg på den internationella kvinnodagen i mars 2011 (den dagen firar man även morsdag i Ryssland). Familjen hade precis skaffat en valp. Kolja och hans syskon var mäkta stolta över den. När jag intervjuade hans mamma kom Kolja fram med valpen till mig, och strax innan han överlämnade den hann jag med att ta bilden där Koljas ansikte till synes smälter samman med valpens. Bilden är inte arrangerad utan är en äkta ögonblicksbild som tagits på rätt hundradels sekund.

Intervjun och bilderna resulterade i ett reportage som publicerade över tre sidor i livsstilsmagasinet Junia 2011.

Text och foto: Mikael Good

Funkar Leica M8 fortfarande för bildreportage?

Den tekniska utvecklingen i kameravärlden går i en rasande fart och dagens digitalkameror är rena rama teknikmonstren jämfört med de modellerna som släpptes för 15 år sedan. Men trots den snabba utvecklingen finns det en del "gamla" digitalkameror som har en speciell karaktär som gör att de fortfarande lämpar sig för avancerade användare. En sådan kamera är Leica M8.  



Det har varit en del snack om huruvida Leica M8 fortfarande är en bra kamera eller inte bland några av skribenterna på Fotosidan. Jag har jobbat en hel del med Leica M8:a, och trots dess egenheter kan jag inte annat än att rekommendera kameran om du hittar ett bättre begagnat exemplar. Det kanske bär emot för en del att betala mycket pengar för en gammal kamera, men tro mig M8:an är värd vartenda öre. Framförallt är det riktigt roligt att fota med en digital mätsökarkamera. Det är nästan som att fota med en analog Leica med digitalbakstycke och den känslan går tyvärr inte att framkalla med en Leicaliknande digitalkamera av annat märke. Framförallt lämpar sig M8 för svartvitt, och den kallas bland annat för fattigmans monochrome för att svartvitt blir så snyggt med den.



I mitt tycke funkar Leica M8 utmärkt för reportage, och den skulle vara fullt användbar för det ändamålet även 2020. När jag var i Sinai i början av 2012 på kombinerad semester/reportageresa hade jag med mig min M8 (alla bilderna in den här artikeln Är från Sinai). Sensorn har bara 10 megapixlar, men jag har kunnat dra på bilder till både 125 och 150% i Adobe Camera Raw utan att kvaliteten blivit lidande. Den enda riktigt nackdelen med kameran är att den bara är användbar upp till 640 ASA. I Sinai använde jag kameran tillsammans med ett Leica Summicron-C 40mm f/2, i och med en cropfaktor på 1.25 motsvarade det ett 50mm objektiv på småbildsformat.



Egentligen var jag nöjd med min M8 och hade planerat att behålla den tills slutaren rasade ihop. Men förra året fick jag möjlighet att byta i princip jämt mellan min M8 och en M9 och då valde jag att gå vidare med M9 som har småbildsformat och som är användbar upp till 1250 ASA. M9 är också en kamera med CCD-sensor, den har tydliga rattar, är enkelt uppbyggd och är fri från störande knappar och reglage, men den har inte egenheten av att dra ur batteriet om man tar för många bilder i snabb följd som M8:an gör. Svartvitt blir också snyggt med M9 men inte riktigt lika snyggt som med en M8.



Analoga Leicakameror har en tendens att stiga i pris. Exempelvis har priset på Leica M6 mer än fördubblats under en tio års period. Denna ökning verkar även ha smittat av sig på äldre digitala Leicorna. Det är särskilt den senare versionen Leica M8.2 eller M8:or som fått slutaren bytt till den som sitter i M8.2 som är eftertraktade. Även M9:or med nybytta sensorer ökar rejält i pris, förra året kostade de runt 14 000 kronor, nu får man ha tur om man ska hitta ett fint exemplar för under 20 000 kronor. Att digitalkameror stiger i värde är ovanligt. Oftast tappar de ordentligt i pris över tid, men det är trevligt när det är tvärtom.



Text och foto: Mikael Good