Julreportaget - Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.



Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass och brunn på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bört några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.
- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.



Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.
- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.



Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.



När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
 Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:
– Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först. Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
– Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: Mikael Good

Family Force 5 tryckte på den "galna" knappen

Egentligen var jag alldeles för trött för att gå på konsert, mina fötter värkte och min kropp skrek efter att få komma i säng. Men trots det valde jag att ändå släpa mig till Skeppet i Gullbranna för att se och fotografera crunk-rock bandet Family Force 5 från Atlanta. Redan från det första ackordet var jag fast och jag glömde snabbt mina krämpor och drogs med i musiken. 

Även om jag har haft förmånen att se och fotografera en hel del riktigt bra band i år så är det främst Family Force 5 (FF5) och det svenska bandet Jerusalem som har etsat sig fast på min näthinna. Alla vi som valde att skippa matchen mellan Nederländerna och Costa Rica i VM fick istället se en riktigt grym konsert och fick uppleva hur Skeppet på Gullbrannafestivalen exploderade i en ren och skär energikaskad. Det var första gången som Chap Stique, Crouton, Fatty, Nadaddy och Hollywood i Family Force 5 spelade på Gullbranna.



Family Force 5 framträdande imponerade på mig och de tryckte in sin "Cray Button" från det allra första ackordet. De bjöd på en grym scenshow med mycket närvaro och den stora publiken var helt med på noterna. Showen var skruvad och lite galen och levererades med en stor portion glädje. Att showen var galen är inte så konstigt med tanke på att "Cray" är slang för crazy eller galen som det heter på svenska. "Hit the Cray Button" betyder ungefär att man ska trycka på den galna knappen! Jag hoppas verkligen att det inte var sista gången som de spelade i Sverige och Gullbranna. FF5 bjöd helt klart på den vildaste, galnaste och klart bästa spelningen på Gullbranna och jag ser dem mer än gärna igen.



Family Force 5 grundades av bröderna Solomon "Soul Glow Activatur", Joshua "Fatty" och Jacob "Crouton" Olds. Family Force 5 har en lång och framgångsrik historia med fyra studioalbum, två remixer, 9 EPs och många livespelningar i bagageluckan. Förra året valde Solomon att kliva av bandet och låta sin bror Jacob ta hand om sången och Teddy Bolt "Hollywood" tog istället hand om trummorna. Jag gillar den typen av musik som FF5 spelar, trots att jag använde ett 17 mm till de flesta bilderna hade jag ändå svårt att få alla bilderna helt skarpa på grund av att det var helt omöjligt för mig att stå stilla när de spelade låtarna Chainsaw, Cray Button, BZRK och Zombie! :)

Om du inte kan se bildspelet på din telefon eller platta kan du alltid klicka på länken: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645889273306/

Click the following link if you want to read the review in English: http://chasid68.blogspot.se/2014/08/i-wonder-what-happens-if-i-hit-cray.html

Text och foto: Mikael Good

Satan's throne has been moved to Berlin

All that is left of the ancient city Pergamum are worn and looted ruins. The main sites of Pergamum are to the north and west of the modern city of Bergama in Turkey. Even if the town was known for it's beauty it was also one of the darkest and greediest cities in the Roman Empire. Because it was a political and economical center in the province Asia Minor the city had a unique status that differed it from other cities in the Roman Empire. Pergamum was one of the most influential cities in the Empire and a also the center for worship of the Roman Emperor who was believed to be part God and part human in ancient times. 



There was also a temple for worship of the Wargodess Athena. But the most important altar for worship in the City was the Great Altar of Zeus which is also mentioned as the Throne of Satan in the Book of Revelation in the Bible:  “To the angel of the church in Pergamum write: ‘I know your works, and where you dwell... where Satan’s throne is. And you hold fast to my name, and did not deny my faith even in the days in which Antipas was my faithful martyr, who was killed among you, where Satan dwells - Revelation 2:12



In 1878 the German engineer Carl Humann started to dismantle the Altar of Zeus from the since long abandoned city of Pergamum and took it to Berlin. The altar was stored until the building of a new museum in Berlin started in 1910. Due to war and economic depression in Germany the museum was not opened for visitors until 1930. The Great Altar of Zeus or the Throne of Satan that some people call it went on display in Berlin's Pergamon Museum in 1930 together with a reconstruction of the Ishtar Gate of ancient Babylon. The Ishtar Gate are also known as the gates of hell. 



It might just be a awful coincidence but just three years after the grand opening of the museum Germany experienced a revival from hell when Adolf Hitler became the Chancellor of Germany and soon it's dictator and Führer. Adolf Hitler decided to commission the young architect Albert Speer to design the new parade grounds for his big party rallies in Nuremberg. Albert Speer took the inspiration from the Great Altar of Zeus in Berlin when he designed the colossal altar for his Führer. The altar became known as the Zeppelintribüne and it was here that Adolf Hitler received the adoration of the masses at the political rallies in Nuremberg like so many Roman Emperors had done before him. I am convinced that Adolf Hitler was deceived to think that he was both man and god when he stood on top of his altar in Nuremberg and received deafening salutations from hundreds of thousand devoted followers that would soon follow him into death. 



The good old Canon EOS 20D are still a really good and capable camera as you can see in my pictures from Pergamum: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645293175751/

Text and Photo: Mikael Good

Jerusalem spelade på gayklubb i Smålands Jerusalem

I lördags spelade det kristna hårdrockbandet Jerusalem på strip-/gayklubben Ringbaren i Jönköping. För många var säkerligen valet av lokal mycket oväntat. Men sångaren Ulf Christiansson var helt övertygad om att Ringbaren är en sådan plats som Jesus själv skulle ha besökt om han kom till Jönköping. Jesus är kärlek och han klev rakt över allt det där som vi människor gärna sorterar in under rätt och fel och gick istället rakt in i deras hjärtan.

I den fullsatta och bastuvarma lokalen hamrade Jerusalem in ett stenhårt kärleksbudskap mot det hårda betonggolvet. När man blundade lät Ulf som en ung och hungrig sångare som precis har gett sig ut på sin första turné med målet att ta världen med storm. Det är svårt att förstå att Ulf Christiansson blir folkpensionär i år. Han har en enorm pondus och en scennärvaro som är kryddad med en röst som bara har växt i kraft och styrka genom åren. Ulf Christiansson har helt klart en av de bästa rockrösterna i det här landet. Ulfs son Philip skötte sången på en del låtar och han har också en röst som är som klippt och skuren för  djupast Rock'n Roll.

Bandet var enormt tajt och välspelat. Mick Nordström och Anders Mossberg skötte rytmsektionen, Ulf och Philip Christiansson skötte kompet och Calle Grimmark la ut ljudmattor med sin keyboard! Det var väldigt oväntat att se en av världens bästa rockgitarrister spela keyboard i Jerusalem men det var en historisk kväll då mycket oväntat hände. Calle spelade i vart fall gitarr på några spår och då höjdes den höga temperaturen med ytterligare några grader.

I mitten av 80-talet var jag på min första Jerusalemkonsert och då tyckte jag att de spelade oinspirerad gubbrock. Hade de spelat med den glädje, tyngd och intensitet som de gör idag hade det inte behövt ta 30 år innan jag slutligen kapitulerade för deras musik. Jag är glad att jag bandet en extra chans och därmed fick en riktigt bra konsertupplevelse på köpet.

Jag har varit på mängder av konserter från 1980-talet och framåt och jag har lyssnat på både kända och okända band. Men trots det måste jag ändå säga att konserten med Jerusalem på Ringbaren den 17 maj lätt kvalar in på min topp 5-lista över bra konserter. Om du har chansen att se Jerusalem tycker jag att du ska göra det. De har några spelningar kvar på turnén och på deras hemsida kan du se var : http://www.jerusalem.se/about-us/

Jag passade även på att göra en intervju med Jerusalems frontman Ulf Christiansson. Det är inte omöjligt att den dyker upp i min blogg framigenom.

Länk till flickr  för alla er med smarta telefoner och pekdon osm inte kan se flash: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157644392790048/

Text och foto: Mikael Good

A brand new Leica is on the way

Leica Camera AG shall soon release a budget prized camera with interchangeable lenses according to a very reliable source at the company. Leica has not given an exact date for the release of the new camera but many assume that it will be presented by Leica at a special event in Berlin on April 24. It shall be interesting to see if the new camera can challenge my good old Leica M8.



I like shooting concerts with a rangefinder camera with a 20 or 50mm lens. A rangefinder camera gives me the opportunity to capture the picture in exactly the right moment. I will work on more concerts in this spring and summer. Working on concerts is a nice way to discover new music. A band that I discovered last year was Benesser who have made a really good album. Benesser is also a very good live band.



Click the following link if you want to see the whole set:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157636840509785/

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved