"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

I väntan på Godox



Portabla studioutrustningar har blivit populära hos fotografer och filmare på språng. I takt med att sådan utrustning blivit billigare har allt fler hobbyfotografer köpt in studioutrustning med förhoppning om att få fota bröllop och ta familjeporträtt, och på så vis tjäna några slantar på sitt fotande.



Tidigare var jag en flitig blixtanvändare, och då det begav sig hade jag kanske köpt in en portabel studioutrustning att ha med mig på reportageresor om priset hade varit lika lågt som idag. Men jag tyckte egentligen inte om att använda blixt, jag gjorde det främst för att jag inte hade något annat alternativ när ljuset tröt. I dag har jag kameror som levererar bilder med bra kvalitet ända upp till 12 800 ASA, jag har även ljusstarka objektiv och kameror med inbyggd stabilisering. Att ta bilder i skumt ljus utan blixt är inte längre något problem och därför får blixten stanna hemma



Mitt behov av en portabel studioutrustning är i princip noll och intet. De flesta fotograferingssituationerna som jag ställts inför har gått att lösa med befintligt ljus och lite uppfinningsrikedom. I mitt tycke blir bilderna mer levande och autentiska i befintligt ljus. Men jag har ställts inför ett par ljussituationer där det skulle varit bra att ha tillgång till en portabel studio. Men en sådan tar plats och det blir mer att släpa på och därför kommer jag troligen inte att köpa in någon sådan utrustning. Min väntan på Godox eller någon annan studioutrustning kommer att bli lång.



När jag var på reportageresa i Ryssland 2011, hade jag en Canon EOS 5D Mark II, samt ett ljusstarkt 35mm och 85mm objektiv. Kameran var användbar upp till 3200 ASA och med hjälp av de ljusstarka objektiven kunde jag ta de flesta bilderna i befintligt ljus, sedan dess har jag knappt använt blixt.



Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-11-24 15:05 | Läst 4761 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Afrikanska trummor i Huskvarna



I vanliga fall fotograferar jag ett 50-tal konserter per år. Men i och med corona har det bara blivit en konsert i år. Förra året tog jag det här scenporträttet på en glad trummis i bandet Afrikanska trummor som spelade på Öxnehagadagen. 

Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-11-23 18:44 | Läst 7345 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Flodbädden fick bli deras väg



När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good

Postat 2020-11-19 12:01 | Läst 5595 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Fattigdomen är djup mitt i Europa


För sex år sedan var jag i Rumänien på reportageresa. Jag besökte bland annat ett par byar varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer. Trots att jag tidigare har rapporterat om fattigdom runt om i världen var jag inte riktigt beredd på den djupa fattigdom som jag mötte mitt i Europa.

Aldrig tidigare har jag mött en så extrem fattigdom och utanförskap i ett annat EU-land som i de romska byarna som ligger vid foten av de transsylvanska bergen. Med en rejäl klump i halsen gjorde jag mitt bästa för att dokumentera det jag såg med min kamera och med min penna. Min målsättningen var att sprida vidare mina bilder och artiklar till så många som möjligt för att de med egna ögon skulle få se vilka vidriga förhållanden som romer i Rumänien tvingas leva under. Redan dagen efter mitt besök fick jag möjlighet att dela mina intryck från byarna till en större grupp människor när jag blev intervjuad live från Rumänien i Sveriges Radio P4:as eftermiddagsprogram.

Men samtidigt som jag fick möta djup och omskakande fattigdom i byarna så träffade jag många glada och trevliga människor som släppte mig in på livet och glatt lät mig dokumentera deras vardag. Kvinnan på bilden kom fram till mig och frågade om jag ville fotografera henne och hennes söta lilla bebis. Självklart ville jag det och tog ett par bilder och tackade sedan glatt för att jag fick fotografera dem. När jag fotograferar människor i en utsatt situation är jag tydlig med vad jag gör, och frågar om det är ok att jag tar bilder. Att smyga omkring med teleobjektiv och försöka vara som en fluga på väggen är ingenting jag rekommenderar för seriösa bildjournalister och reportrar. 

De flesta som tigger i Sverige och andra europeiska länder skulle inte göra det om de hade ett annat arbete. Att tigga är bara en desperat lösning för att kunna försörja sig själva och familjen. Förbud mot tiggeri leder ingenstans, det kommer bara att leda till att utsatta människor blir ännu mer utsatta och diskriminerade. Det är den strukturella diskrimineringen av romer som grupp som först måste upphöra i Europa, och romerna måste ges samma rättigheter och möjligheter som övriga medborgare i den Europeiska unionen, och få samma rätt till hälsovård, utbildning och försörjning, som oss andra. När så sker är jag övertygad om att tiggeriet kommer att upphöra.

Text och foto: Mikael Good


Postat 2020-11-18 12:01 | Läst 5511 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Guvernören beordrade lastbilen att backa på den smala vägen



Du har kanske också sett de populära filmerna på Youtube där bussar och bilar tar sig fram på riktigt smala och svindlande vägar, där det är bergvägg på ena sidan och ett rejält stup på den andra. När jag var i Kina på reportageresa tillsammans med min fru i december 2004 färdades vi på en sådan väg med jeep. Vi skulle besöka ett par avlägsna skolor som låg långt upp i bergen tillsammans med guvenören i Qinghai och hans följe.

Chauffören i vår jeep var bra på att köra och visste precis var han hade vägen. Därför oroade jag mig inte över det hundra meter djupa stupet en dryg meter från min dörr, och passade på att ta en tupplur. Men jag vaknade med ett ryck av att chauffören och den framförvarande jeepen tutade febrilt åt en mindre mötande lastbil. Ett möte på den smala vägen var helt uteslutet. En säkerhetspolis hoppade ut ur den framförvarande bilen där guvernören färdades och gick med myndiga steg fram till lastbilschauffören, han pekade med hela handen och sa till honom att guvenören satt i bilen och beordrade honom att backa. Lastbilschauffören backade snällt ett par kilometer på den smala vägen tills han kom fram till en plats där fordonen kunde mötas och vi körde förbi lastbilen med ett par decimeter till godo.

Under den följande resan mötte vi inte några bilar, men det låg ett par rostiga bil- och lastbilsvrak långt nere i den djupa ravinen. Med hjälp av tolken berättade chauffören att det var ovanligt att möta större fordon på vägen. De flesta som färdades på den åkte moped, cyklade eller reste med lokaltrafiken. När vi kom fram till den första av byarna som vi skulle besöka mötte vi en av "lokalbussarna" som precis hade börjat sin färd mot ett grannsamhälle. Bussen var i princip bara en motor med flak. Men den fyllde sin funktion och med den kunde människorna i den avlägsna byn ta sig till större samhällen för att handla eller arbeta.

Text och foto: Mikael Good


Postat 2020-11-16 12:00 | Läst 4904 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Föregående 1 ... 24 25 26 ... 89 Nästa