"Måla med ljus"
Den bästa analoga mätsökarkameran
I slutet av förra året skrev jag ett inlägg om att min analoga favoritkamera höll på att transporteras upp genom landet till mitt postombud. Det har nu gått drygt en månad sedan jag fick hem kameran.
Det har varit en del spekulationer om vilken Leica jag favoriserar. Är det en Leica M2, M4, M6, M7 eller MP? Jag köpte förvisso en M2:a vid ungefär samma tidpunkt som min favoritkamera även om M2:an är en riktigt bra kamera är den ändå inte min favorit. Sökaren och byggkvaliteten är förvisso helt suverän men det här med att ladda film i en M2:a är ingen trevlig sysselsättning även för dem som har vanan inne.
Det här med smidig filmladdning är kanske nyckeln till hans favoritkamera tänker säkert någon i detta nu? Det kanske inte rör sig om någon Leica M utan om en Voigtländer Bessa R4 eller en Zeiss Ikon ZM?
Det är förvisso två riktigt bra mätsökarkameror med de saknar ändå en liten viktig detalj som jag har vant mig vid genom åren och gärna vill att en kamera ska ha.
Jag pratar om motordrift. Motorerna till mätsökarkameror är stora, tunga och otympliga och förvandlar små diskreta kameror till otympliga kolosser som låter som tröskverk. Men det finns en mätsökarkamera som är marginellt större än en klassisk Leica M och som har motordrift. Den matar inte på med mer än ett par bilder per sekund men det är fullt tillräckligt för mig. Det är funktionen som jag vill åt och inte hastigheten.
De senaste 25 åren har jag nästintill uteslutande fotat med kameror med motordrift. Avsaknad av motordrift gör att jag missar bilder då jag titt som tätt glömmer att mata fram filmen. För att undvika att fortsättningsvis råka ut för det försmädliga missödet bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad Konica Hexar RF. Efter en del letande på begagnatbörser fick jag tag på en Hexar i tipp topp skick.
Konica Hexar RF är helt klart den kameran som Leica M7 borde ha varit. Hexar RF är bättre än M7:an på alla punkter utom sökaren. Byggkvaliteten är helt suverän och kameran andas kvalitet. Jag tycker ändå att det är lite tråkigt att Konica inte utrustade Hexar RF med en bättre sökare. Men väger man in begagnatpriset så slår den Leica M6 och M7 rätt så ordentligt. För samma pris som en slät M6:a i samma fina skick som min Hexar RF har jag fått kameran, en blixt, en väska, ett Voigtländer Ultron 28/f2,0, ett Summicron-C 40/f2,0 samt ett Konica M-Hexanon 90/f2,8.
När Konica Hexar RF kom ut på marknaden spreds ett rykte om att den kopplade avståndsmätaren inte stämde med annan optik än Konica-M optik och det är en del som har skickat in sina Hexar RF på kalibrering. Men det som är intressant i sammanhanget är att detta rykte inte fick någon spridning i Asien och där är det knappt någon förutom de som fick tag på måndagsexemplar som kalibrerat om sina kameror.
Som ni säkert redan förstått så är jag ingen märkestaliban. En riktig Leicagubbe skulle aldrig köpa något annat än en Leica även om det skulle visa sig att gräset verkligen var grönare på den andra sidan. För min del bryr jag mig inte om vad saker och ting heter det viktigaste är att de leverera. En kamera som på endera sättet ställer sig i vägen mellan mig och mitt motiv är inte någon kamera som jag vill använda.
Jag är väl medveten om att det här med mätsökarkameror är känsliga saker och många av de lärde tvistar om vilken av Leicas mätsökarkameror som är den bästa. I mitt tycke är Konica Hexar RF den bästa analoga mätsökarkameran som hittills gjorts och den lyckas med bedriften att slå min tidigare favorit Leica M6. Det beror främst på att Konican är så smidig att hantera. Hade däremot Leica M7 varit en korsning mellan Hexar RF och M6 så tror jag att det hade blivit en helt fantastisk kamera.
Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.
Finns du inte kan du göra vad du vill
Det finns helt klart vissa fördelar med att inte ständigt och jämt synas och höras. Det kan faktiskt vara bra att koppla ned sig lite då och då och göra det som man egentligen vill göra. Jag undrar just varför så många av oss nästintill ständigt ska vara uppkopplad mot internet med våra telefoner, läsplattor eller datorer och ständigt jaga personlig uppmärksamhet eller bekräftelse i sociala media? Tidigare idag skrev jag så här på Twitter: "Att twittra är som att prata med sig själv och hoppas på att någon annan ska svara". Jag tror att många av oss egentligen skulle må ganska så bra av att träffa andra människor och utbyta tankar och ideér istället för att försöka göra det framför datorn.
Jag tillhör ändå dem som har rätt så många följare på Twitter och det händer att jag får en del kommentarer och retweets men trots det upplever jag Twitter som en plats där människor först och främst pratar med sig själva. Även om Twitter i mångt och mycket är envägskommunikation så finns det faktiskt tillfällen då mediet är fullkomligt överlägset. Jag tänker främst på nyhetsrapporteringen som är ögonblicklig. Många av de stora internationella tidningarna levererar sina nyheter med rasande hastighet via Twitter idag.
Det här med att twittra är egentligen en rätt så gammal företeelse som egentligen är lika gammal som det första skriftspråket. På den här runstenen som står i Eksjö twittrade en man som hette Järp som förövrigt betyder brun: "Järp lät resa ... efter Sibbe, sin broder, och göra bro ... Sibbe ...". Jag tror förvisso inte att någon skulle välja hammare och mejsel för att twittra idag men Järps tweet om sin bror Sibbe kommer säkerligen gå att läsa även om 1000 år medan den här texten sedan länge har fallit i glömska.
Text och foto: © Mikael Good, All rights reserved.
Drömmen som gick i tusen bitar
Sapņise och Edgars Nākotne hade investerat sina sista sparade slantar på att kunna förverkliga sin dröm och odla ekologiska grönsaker på sin lilla täppa. På den stora grönsaksmarknaden vid centralstationen i Riga fanns det handlare som betalade riktigt bra för förstklassiga inhemska grönsaker och det skulle kunna ge dem ett riktig bra tillskott i den annars så skrala hushållskassan.
Sapņise såg drömmande ut när hon delgav mig sin dröm. Kanske skulle hon och Edgars lyckas med bedriften att lyfta sig själva ur krisen och bygga en bättre framtid för sig själva och sina barn genom att odla ekologiskt. Kanske skulle de kunna säga upp sig ifrån sina slitsamma och dåligt betalda arbeten på den närliggande bondgården. Riva sitt gamla fallfärdiga och dragiga 1800-tals hus som nödtorftigt lappats ihop med allsköns upphittad bråte från de närbelägna ruinerna av ett gammalt sovjetiska kollektivjordbruk och bygga ett helt nytt hus lyxutrustat med vatten och avlopp åt sig och sina barn.
Även om Sapņise och Edgars hade ont om pengar bar de på en stor kärlek till varandra och gemensamma drömmar om framtiden som smittade av sig på människorna i deras närhet. Sapņise tittade bort som i fjärran och jag anade att ett svagt leende avspeglade sig i hennes ansikte när hon drömde sig bort till en bättre och mer harmonisk framtid för sin älskade familj. Trots att hon närmade sig 40, hade jobbat hårt sedan tonåren och fött många barn var hon fortfarande vacker, hon var lång och finlemmad, hade långt brunt hår och stolta men lite drömmande gröna ögon. Kampen för tillvaron var tuff många gånger men Sapņise och Edgars hade det ganska bra och hon var stolt över att hennes man valt att stanna och kämpa tillsammans med sin familj.
Många av männen i grannskapet hade fegt smitit iväg från sina familjer och lämnat dem åt sig själva med alla problem och skulder eller förlorat sig själva och sina familjers sista små slantar ned i ett desperat alkoholmissbruk. Jag vet att det inte är någon ursäkt med de var fostrade i ett orättfärdigt system som hade berövat sina invånare från rätten att själva fatta sina viktiga beslut. Det orättfärdiga sovjetsystemet skapade ett par förlorade generationer. Generationer som ännu inte hade kunnat resa sig och stå på egna ben trots att det är över 20 år sedan Lettland blev fritt från Sovjetunionen. Därför visste de inte hur de skulle bete sig när alla de stora problemen som staten tidigare tog hand om hopade sig runt dem och de valde att fegt fly iväg från problemen istället för att tappert möta dem.
Torkan var svår sommaren 2011, familjen Nākotnes brunn och den närliggande bäcken sinade och skörden torkade bort i den obarmhärtiga värmen. De som hade tänkt att sälja sitt överskott blev nu tvungna att låna pengar till mat för att klara sig. Vintern 2011 blev mycket tuff och familjen stod flera gånger på randen till svält. Men de härdade ut och såg trots alla problem ändå hoppfullt fram emot nästa års skörd som skulle lösa dem från skulden. Men när sommaren 2012 regnade bort och missväxten åter slog mot dem som en mörk ogenomtränglig vägg av missmod och hopplöshet sjönk Edgars in i en djup depression som han inte kunde ta sig upp ifrån. Han valde till sist att omfamna mörkret och tog sitt liv en stormig och regnig höstdag i september förra året.
Saknaden efter Edgars är mycket stor och barnen är ofta otröstliga av saknad efter sin älskade pappa, det händer fortfarande att de yngsta barnen sitter och väntar vid dörren på att han ska komma hem från arbetet och ge dem en varm kram och glatt snurra runt dem tills de kiknar av skratt. Men trots den djupa tragiken och sorgen som ständigt är närvarande är barnen ändå motiverade och skötsamma i skolan. Sapņise försöker vara stark och uppmuntrar dem att göra sitt bästa i alla lägen. Inför sina barn är hon stark, hon måste vara det för att gjuta mod i dem. Men när barnen har somnat gråter hon sig oftast till sömns. Trots att hennes dröm har gått i tusen bitar lever hon för att försöka förverkliga sina barns drömmar med en förhoppning om att kommer deras framtid ska kunna kläs i ljusa färger.
Sapņise arbetar fortfarande på det närliggande jordbruket. Trots att arbetet stundtals är mycket hårt och pågår från tidigt på morgonen till sent på kvällen så tjänar hon bara drygt 1800 kronor i månaden. Sapņise bävar för att hon eller barnen ska bli sjuka, var dag som hon inte kan arbeta innebär en smärre ekonomisk katastrof för henne. Den låga lönen och det lilla barnbidrag som de får gör att familjen får kämpa hårt för att få mat på bordet och för att kunna betala skulderna som de dragit på sig. Barnen hjälper till så gott de kan och samlar pinnar och kottar att elda med i skogen på helgen. Barnen har nästan bara de kläderna som de har på sig och några av barnen får vika sina tår för att komma i sina allt för trånga skor. Det kalla och dragiga huset är egentligen helt utdömt men familjen har ingen annanstans att bo. Huset är svårt att värma upp särskilt nu på vintern. I december förra året då rysskylan höll Lettland i ett hårt och obarmhärtigt grepp var det nästan minusgrader inomhus och barnen fick sova tätt tillsammans invirade i värmande filtar påklädda sina vinterkläder för att inte frysa.
I december fick de ett välfyllt julpaket från den finska hjälporganisationen Hoppets Stjärna RF. Men trots att Sapņise är mycket tacksam för hjälpen så räcker den tyvärr inte så långt. Sapņise och barnen är i mycket stort behov av kläder och skor men framförallt av mat. Barnen behöver verkligen få äta sig riktigt mätta åtminstone en gång per dag och de får ofta gå och lägga sig med magar som knorrar av hunger. Längs med väggarna i köket brukar det stå glasbrukar i alla olika storlekar och former. Glasburkarna som brukar vara fullproppade med årets skörd och som ska räcka hela vintern gapade redan tomma i december.
Du kan hjälpa Sapņise och andra Lettiska familjer i kris genom att skänka en slant till den svenska biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Det är viktigt att du märker din gåva med lettiska familjer i kris. Jag har fullt förtroende för bägge organisationerna och de jobbar i de östra delarna av Lettland som har blivit extra hårt drabbade under den djupa ekonomiska krisen i landet.
Av respekt för den drabbade familjen har jag valt att ändra på en del datum och detaljer i berättelsen. Lettland är ett litet land med drygt två miljoner invånare och det skulle annars vara ganska så enkelt att avslöja familjens rätta identitet. Givetvis heter Sapņise något helt annat i verkligheten och bilderna som illustrerar artikeln har inget med familjen Nākotne att göra.
Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.
<Edit 130831> Jag har precis fått ta emot glädjande nyheter om att Sapņise och hennes barn har fått kläder, skor, möbler, matvaror och hjälp med att betala av lånen av vänliga människor i vårt östra grannland. Men det finns fortfarande många lettiska familjer i kris i framförallt det östra delarna av landet som behöver vår hjälp och vårt stöd för att komma på fötter igen. <Edit 130831>
Årets julreportage blev en smärre succé
Man kan lugnt säga att årets julreportage blev en smärre succé. Reportaget har hittills haft 1200 besökare i mina båda bloggar och jag har fått mycket positiv respons från mina läsare. Men det som har överraskat mig mest är att mer än 1800 besökare från hela världen har sett bildspelet på mitt flickrkonto. Tack vare den uppmärksamheten har jag fått en inbjudan om en publicering av reportaget om Lisa i en ansedd internationell reportagetidning.
Men det viktigaste för mig är inte att få många läsare och positiva ryggdunkningar. Det viktigaste för mig är att Lisa och hennes barn har det bra idag och jag är mycket tacksam för att jag har fått vara med på ett litet hörn och hjälpa Lisa och barnen till en bättre tillvaro och en ljusare framtid.
Du kan läsa hela julreportaget om Lisa här: Julreportaget - En trygg famn för Lisa
På den här sidan kan du läsa en återrapportering om Lisa och hennes barn, artikeln är skriven på engelska: The Christmas story - There was a girl named Lisa
Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.
Leica Oskar Barnack Award 2013
Nu är det bara två månader kvar tills det är deadline för årets Leica Oskar Barnack Award. I år har jag haft fyra olika bidrag att välja mellan. Men man får tyvärr inte skicka in mer än ett bidrag och även om valet var svårt denna gången så har jag nu träffat mitt val.
Bilden som illustrerar detta inlägget tillhör ett av bidragen som jag valde att rata. Anledningen till att det bidraget ratades var att det inte gick att sy ihop det till en helhet.
Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.