Family Force 5 tryckte på den "galna" knappen

Egentligen var jag alldeles för trött för att gå på konsert, mina fötter värkte och min kropp skrek efter att få komma i säng. Men trots det valde jag att ändå släpa mig till Skeppet i Gullbranna för att se och fotografera crunk-rock bandet Family Force 5 från Atlanta. Redan från det första ackordet var jag fast och jag glömde snabbt mina krämpor och drogs med i musiken. 

Även om jag har haft förmånen att se och fotografera en hel del riktigt bra band i år så är det främst Family Force 5 (FF5) och det svenska bandet Jerusalem som har etsat sig fast på min näthinna. Alla vi som valde att skippa matchen mellan Nederländerna och Costa Rica i VM fick istället se en riktigt grym konsert och fick uppleva hur Skeppet på Gullbrannafestivalen exploderade i en ren och skär energikaskad. Det var första gången som Chap Stique, Crouton, Fatty, Nadaddy och Hollywood i Family Force 5 spelade på Gullbranna.



Family Force 5 framträdande imponerade på mig och de tryckte in sin "Cray Button" från det allra första ackordet. De bjöd på en grym scenshow med mycket närvaro och den stora publiken var helt med på noterna. Showen var skruvad och lite galen och levererades med en stor portion glädje. Att showen var galen är inte så konstigt med tanke på att "Cray" är slang för crazy eller galen som det heter på svenska. "Hit the Cray Button" betyder ungefär att man ska trycka på den galna knappen! Jag hoppas verkligen att det inte var sista gången som de spelade i Sverige och Gullbranna. FF5 bjöd helt klart på den vildaste, galnaste och klart bästa spelningen på Gullbranna och jag ser dem mer än gärna igen.



Family Force 5 grundades av bröderna Solomon "Soul Glow Activatur", Joshua "Fatty" och Jacob "Crouton" Olds. Family Force 5 har en lång och framgångsrik historia med fyra studioalbum, två remixer, 9 EPs och många livespelningar i bagageluckan. Förra året valde Solomon att kliva av bandet och låta sin bror Jacob ta hand om sången och Teddy Bolt "Hollywood" tog istället hand om trummorna. Jag gillar den typen av musik som FF5 spelar, trots att jag använde ett 17 mm till de flesta bilderna hade jag ändå svårt att få alla bilderna helt skarpa på grund av att det var helt omöjligt för mig att stå stilla när de spelade låtarna Chainsaw, Cray Button, BZRK och Zombie! :)

Om du inte kan se bildspelet på din telefon eller platta kan du alltid klicka på länken: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645889273306/

Click the following link if you want to read the review in English: http://chasid68.blogspot.se/2014/08/i-wonder-what-happens-if-i-hit-cray.html

Text och foto: Mikael Good

Extol gjorde comeback på Gullbrannafestivalen

Efter åtta år i skuggan återvände det legendariska progressiva norska Death Metalbandet Extol till rampljuset där de hör hemma. Torsdagen den 3 juli klockan 22.00 var det äntligen dags för Extol att göra come-back på Gullbrannafestivalens nya scen Bryggan.



Sångaren Peter Espevoll, trummisen David Husvik samt gitarristen och sångaren Ole Børud var förstärkta med Ole Vistnes på bas och svensken Marcus Bertilsson på gitarr. Ole och Marcus gav bandet en viktig vitamininjektion och såg till att de höjde sig ett par grader. Jag imponeras av band som drivs av en passion till musiken och som vill ge sina fans en bra konsertupplevelese. Det var precis det som Extol gjorde och från det första till det sista ackordet levererade den en en show som överträffade alla förväntningar. Jag har inte sett Extol tidigare men jag pratade med en fryntlig Skövdebo med långt hår och kraftigt skägg som har sett många av Extols tidigare konserter, han var fullkomligt lyrisk och utbrast på bred västgötska: - Bandet överträffade alla min vildste förväntningar! Jag har aldrig varit på en bättre Extolkonsert :)



Extols drivande, tunga, mörka, dova och ödesmättade tongångar fungerar perfekt i den täta och dunkla miljön på Bryggan. Musiken är full av tung energi och det finns inte några sprickor i den bergfasta och stabila ljudmattan som bandet bygger låtarna på. De tunga riffen från Ole Børud och Marcus Bertilsson bärs upp av Davis Husvik tunga och distinkta trummande och Ole Vistnes stenhårda basgångar. Peter Espewoll growlsång är som ett dånande vattenfall och han balanseras upp av Ole Børuds rensång men även om musiken kan tyckas mörk är texterna ljusa och de berättar om hur kärleken blev människa och levde ibland oss.



Det kändes nästan som om jag hade blivit överkörd av en ångvält efter konserten men trots det gick jag hem med ett leende på mina läppar. Även om progressiv Death Metal inte är min tekopp så fick Extol mig att få upp intresset för genren och det är inte alls omöjligt att jag köper deras senaste självbetitlade skiva Extol och adderar den till min skivsamling. Extol kommer att ge en konsert till i sommar och om du har tid och intresse kan jag varmt rekommendera dig att se dem på SÅ2014 festivalen i Norge den 26 juli.



Klicka på den följande länken om du inte kunde se bildspelet ovan i din telefon eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645578004284/

Text och foto: Mikael Good

Låt musiken sköta snacket och Gott Nytt År!

En av de sakerna som jag uppskattade mest under fotoåret 2013 var möjligheten att åter få arbeta som konsertfotograf. Jag är kanske mest känd som reporter och dokumentärfotograf. Men det är alltid kul att få jobba på konserter och skriva referat och fotografera. Min vana trogen föredrar jag att vara mitt i händelsernas centrum med vidvinkelobjektiv, men det händer även att jag använder längre tele än 50mm för att få större variation i bilderna.

Öppna det övre bildspelet i Youtube och ställ in kvaliteten på max om du vill se det i bra kvalitet. Tyvärr går det inte att får riktigt samma tryck i skärpan på Youtube som på min dator men med tanke på begränsningarna är det ganska så ok. För er som inte kan se flash i era mobiler så finns det länkar till bildspelen nedan.

Med det här inlägget vill jag även passa på att tacka alla Er som följt min blogg under året och jag vill passa på att önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År!  

Gullbrannafestivalen 2013

Alive in Concert

Text och foto © Mikael Good, All rights reserved

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Kapten Zoom

Galaxer i mina braxer utbrast Kapten Zoom och det kanske en och annan läsare gör efter att de har läst denna artikeln. På tal om zoomar så har de en tendens att skapa lata fotografer som helst inte rör på sig för att fånga de snabbt flyende ögonblicken. Men trots allt finns det faktiskt ögonblick då en zoom kan vara oumbärlig. 

Ett zoomobjektiv är som den där blyge killen på skoldansen som står med ryggen tryggt förankrad mot väggen och inte vågar bjuda upp tjejen som han har spanat in under kvällen och som han på avstånd zoomat in med blicken. På engelska kallar man sådan killar för wallflower (väggblomma) och på svenska händer det att vi säger vi panelhöna. Fasta objektiv är däremot som den coole killen som äger festen och ständigt rör sig mitt i händelsernas centrum.

Trots att det i mitt tycke är mycket coolare att fota med fasta objektiv så finns det faktiskt tillfällen då ett zoomobjektiv kan vara ett utmärkt redskap även för mig. Vid konserter kan det ibland vara bra att ha sällskap av Kapten Zoom. Särskilt då man på grund av avspärrningar inte kan röra sig fritt i händelsens mitt och då måste man vara som den blyge killen på skoldansen och zooma in händelserna eller som det heter på fotospråk; att vara som en fluga på väggen. 

Alla bilderna i inlägget är tagna med ett zoomobjektiv.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.