The Nuremberg Defense – I Was Just Following Orders

During the World War II many German soldiers, officers and health care personel made horrible crimes against the humanity. When prosecuted after the war many of them claimed that they was just following orders and tried to move the blame for their crimes to the leaders who issued the orders.

The Nuremberg trials were a series of military tribunals held after World War II. In which the political, military, judicial, and economic leadership of Nazi Germany was convicted for their crimes against humanity during the war. Lawful superior orders often known as The Nuremberg defense is a plea in a court of law that a person, whether a member of the army or a civilian, not to be held guilty for actions which were ordered by a superior officer or a public official. The Nuremberg defense was not accepted by the judges at the Nuremberg trials who judged that every individual are responsible for their own actions against other human beings despite the laws of the nation or which orders that are given. The trials marked a turning point between classical and contemporary international law. And in their judgement the judges in Nuremberg affirmed the principle of the freedom of conscience. 

Women and children are forcibly taken out of a shelter in the Warsaw ghetto by Waffen-SS soldiers. The SS man on the right with a submachine gun is Josef Blösche who personally killed hundreds of Jews and sent many more to their death in concentration camps during the war. For his crimes against humanity Blösche was convicted and sentenced to death. He was executed in Leipzig in DDR on 29 July 1969. Photo: Propaganda Kompanie nr 689/CC


Captured Jews in the Warsaw Ghetto are taken away by Waffen-SS men. At the forefront are Yehudit Neyer, her mother-in-law, her daughter and her father Avraham Neyer. When accused the surviving soldiers and officers stated that they should not be held responsible for their actions against humanity because they was just following direct orders from their superior officers. Photo: Unkown/CC


Jewish people are forced on a train in the Warsaw ghetto by german soldiers and Jewish ghetto police. The destination of the train was Treblinka holocaust camp. When accused many of the surviving soldiers and officers stated that they should not be held responsible for their actions against humanity because they was just following direct orders from their superior officers. Photo: Unkown/CC



According to the European Convention of Human Rights shall every citizen in the Europe have the right to freedom of thought, conscience and religion. Every soldier, policeman and health care personal in Europe has the right to disobey direct orders that are considered to them to be crimes against the humanity. The freedom of conscience is the freedom of an individual to hold or consider a fact, viewpoint, or thought, independent of the viewpoint of the majority. One thing that differs democracies from dictatorships is that democracies allows its citizens to have freedom of conscience in such circumstances as mentioned above. 



The Warsaw Ghetto was created by the Nazis in October 1940 for the detention of Jews in Warsaw and its surroundings. At most, about half a million Jews lived within the walls of the ghetto. During the three years that the ghetto existed, tens of thousands of people died of starvation and disease and about 350,000 were deported to concentration camps where they were executed by the Nazis and their collaborators.



In 1943, the Jewish resistance movement in the Ghetto had enough and started to attack the Germans. They fought bravely against the superior Germans and the uprising lasted for a month. In order to smoke out the resistance the German soldiers set fire to a large number of buildings and finally the synagogue. The ghetto was turned into ashes and ruin. The surviving Jews were either killed on the spot or sent to concentration camps. Only a handful of them managed to escape the Ghetto. The Warsaw ghetto was disbanded in may 1943. The photos in this article has been taken in the Warsaw Ghetto or at the location where it once stood.



Text: Mikael Good. Photo: Mikael Good (where nothing else is stated).

WeTransfer om fotografen själv får välja

Efter att jag gjort en högst ovetenskaplig undersökning med 27 fotografer i samband med artikeln "Hur levererar du bilder till dina kunder?". Har jag kommit fram till att mer än hälften använder WeTransfer när de levererar bilder, men även Google Drive och Smugmug använd av en del fotografer. Det fanns även ett par som var riktigt old school och levererade bilder på USB-sticka eller CD-rom om önskemål om det fanns från kund.

Jag tog bilden i inlägget med en Leica M240 och ett Zeiss 21mm. Bilden på den amerikanska Hip Hop-stjärnan Lecraes entusiastiska publik ingick i en batch på 300 bilder på sammanlagt 1,8 gigabyte som jag skickade till kund via Wetransfer, 10 minuter senare hade de levererats. Men problemet med allt snabbare möjlighet till leverans är att en del kunder helst vill ha bilderna i samma ögonblick som de tas. 

Text och foto: Mikael Good

Hur levererar du bilder till dina kunder?

Förr i tiden använde jag ofta ZIP- eller CD-skivor när jag levererade bilder till kunder, men i takt med att internet blev snabbare började det dyka upp smidigare alternativ. Ett av dem var Dropbox som jag använde mig av i ett par år.

Men även Dropbox blev föråldrat, och igår eftermiddag gick jag igenom mitt Dropbox för att rensa upp och tömma det på bilder. När jag så gjorde fastnade jag för en stund i minnenas arkiv då jag hittade många bilder som levererats till olika tidskrifter genom åren. En del av dem har prytt omslag, några har publicerat i olika artiklar, och några har publicerats på webbsidor. Jag sorterade ut dem och lade dem i mitt bildarkiv.

Numera använder jag WeTransfer när jag levererar bilder. Jag tycker att det är en smidigare lösning, särskilt när jag ska leverera mycket material. Men det kanske finns bättre och smidigare alternativ att välja på? Vilken lösning brukar du själv använda dig av när du levererar bilder?

Text och foto: Mikael Good

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage

Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.

Text och foto: Mikael Good

Var ska Stålmannen byta om när han besöker Huskvarna?

Den första telefonkiosken byggdes i Stockholm 1890 och nymodigheten spreds sedan över landet. I början av 1980-talet fanns det över 44 000 telefonkiosker i Sverige, när mobiltelefonerna blev allt vanligare i slutet av 1990-talet minskade antalet telefonkiosker kraftigt. 2001 fanns det bara 12 000 tusen kvar. Den kraftiga nedgången fortsatte och 2015 avvecklade Telia de sista 1200 telefonkioskerna i landet. Den 3 december 2015 sattes den sista spiken i kistan för en 125-årig epok då den sista telefonkiosken som fanns i Uppsala avvecklades. 

Telefonkiosken på bilden stod tidigare vid Huskvarna station, det var en av de kioskerna som fanns kvar längst. Såvitt jag vet avvecklades den någon gång under 2015. Stålmannen byter alltid om till sin superhjältedräkt i en telefonkiosk. Frågan är var han nu ska byta om när han besöker Huskvarna?

Text och foto: Mikael Good