Reportaget från Serbien hamnade på ettan och mittuppslaget

De som har följt min blogg under ett par år känner till att jag älskar att göra reportage i både text och bild. Jag har rest runt i Europa och Asien och gjort reportage om människor och miljöer som jag har stött på. En folkgrupp som jag ofta har återkommit till är romerna, som räknas som Europas största minoritet. Mina bilder och texter om romer har publicerats i tidningar både inom som utom landet.

I april var jag i Serbien och gjorde reportage om den väckelse som har brutit ut bland romerna i Vranje kommun i den södra delen av landet. I tidningen är antalet bilder begränsade men på webben kan du ta del av desto fler. Tyvärr är artikeln låst till premium så du kan inte läsa den, men du kan ta del av alla bilderna i följande länk: http://www.varldenidag.se/archive/rep/2019/04/23/BtqXiJoUiwwzvAv@sb8Vdw/index.xml

Text och foto: Mikael Good

Gatufoto eller inte det är frågan

Debatten om gatufoto har blåst hårt på fotosidan de senaste dagarna. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att det finns många utövare, och med internets hjälp är det lätt att ventilera sin åsikt. Själv sitter jag lungt i båten. Det är snart sju år sedan jag övergav gatufoto.

Jag kallar mig inte längre för gatufotograf, jag brukar rätt och slätt säga att jag är en dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla i stort sett alla de olika stilarna som ryms i mitt fotograferande i ett och samma ord. Det gör att jag slipper ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna och tekniker inom fotografi som jag har valt att följa, och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att umgås fram mina bilder utan att bli störd av onödigt brus. Om mina betraktare vill placera mig inom en specifik genre får de gärna göra det men själv gör jag det inte.

När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen, för att kunna frysa ögonblicken av tid. Men jag kände mig aldrig bekväm med det. Jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter, och vill gärna veta mera om dem. Därför passar det bättre för mig att vara en dokumentärfotograf. Bilderna växer naturligt fram i mitt umgänge med dem som jag möter och de flesta bilderna som jag tar är rena ögonblicksbilder som jag tar när den mentala isen har brutits. Därmed inte sagt att jag arrangerar mina bilder eller tycker att det är fel att göra det. Det händer att jag arrangerar bilder, speciellt när jag är på uppdrag, och behöver en viss typ av bilder till artikeln. Att arrangera bilder är nästintill en dödssynd för gatufotografer, men för dokumentärfotografer är det helt ok.

Bilderna har tagits i Sverige, Bulgarien, Indien, Kina.

Text och foto: Mikael Good

Mätsökarkameran som övervinner mörkret

För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good

När ljuset inte riktigt räcker till

Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Bilder på ettan och löpet är hett

För fotografer är det mest begärligt att hamna på ettan eller på löpet. På så vis når bilderna ut till en lite större publik än vanligt. Jag har kollegor som för statistik över hur många ettor och löp de haft.

Under 2018 har mina bilder hamnat på fler ettor och löpsedlar än något tidigare år. En av mina bilder är en av de mest publicerade i Sverige i år. Givetvis tycker jag att det är kul, men det är inget jag brinner för, och jag har inte fört någon statistik över hur många ettor och löp som jag haft med material på under förra året.

Jag brinner för att göra reportage. Att få berätta om människor och miljöer, både i min närhet och i andra länder. Personligen är jag mest stolt över de reportagen i text och bild som publicerats under året. Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att göra ännu fler reportage i år. Balkan, Indien och Nepal står högt upp på önskelistan.

Bilden på den indiska kvinnan tog jag under en reportageresa i Indien i december 2017.

Text och foto: Mikael Good