Det är Smålands inofficiella nationaldag i dag

I dag är det "Fössta tossdan i mass" och trots att dagen bara har firats i 11 år räknas den redan som Smålands inofficiella nationaldag! Egentligen är det inte dagen utan den småländska dialekten som firas. På redaktionen i Huskvarna håller Smålänningarna hårt på traditionen och dagen till ära hade en "massipantåta" köpts in. Även om jag är Västgöte till födsel och ohejdad vana tackade jag inte nej till en bit välsmakande prinsesstårta till morgonmålet. Huskvarnabor är annars lite anti mot allt som firas eller kommer från Jönköping. I Huskvarna där det är dialektalt att prata på i firar man istället siista, tiisdagen ii februarii, med en biiskvii!

Text och foto: Mikael Good

Jag vill bryta ner fördomar med mina reportage

Som du säker vet brinner jag för att berätta om människor och miljöer både utomlands och i Sverige. Oftast är målet och mening med mina reportage att skapa möten mellan människor med syfte att bryta ned fördomar.

Jag kanske är naiv men jag tror att när människor möts kommer fördomarna att brytas. För mig handlar fotografi i första hand inte om att vara en tekniskt skicklig fotograf, utan att kunna förmedla känslor och skapa en dialog mellan människor. Oftast har mina reportage handlat om fattiga och utsatta människor och om olika minoritetsgrupper runt om i världen. En grupp som jag har skrivit många artiklar och och gjort många reportage om är Europas största minoritetsgrupp romerna.

Genom åren har några av de bildreportage som jag lagt upp här på min blogg på Fotosidan haft tiotusentals inklick. Jag har även fått en hel del bildreportage publicerade och intresset från läsarna har varit stort. Ibland har reportagen lett till förändring för enskilda människor och även för hela samhällen. I och med det stora intresset sporras jag att fortsätta i samma hjulspår och fortsätter sätta samman reportage från både när och fjärran.

Just nu håller jag på med ett bildreportage om en serbisk by där romer och serber bor sida vid sida, och om en rysk internatskola som ligger vid en viktig historisk plats. Att göra ett bildreportage tar sin lilla tid och jag jobbar lite då och då med dem på min fritid. Att lägga upp flera inlägg per dag är inte riktigt min stil och jag vill gärna bjuda mina läsare på lite mervärde, och samtidigt skriva om det som jag känner för utan allt för många redaktionella ramar.



Bilderna i inlägget är tagna i den romska och turkiska stadsdelen i den bulgariska staden Pazardzjik. Turister rekommenderas att inte åka dit på grund av att brottsligheten är väldigt hög i stadsdelen. Polisen är tungt beväpnad och åker endast i undantagsfall in i de gängkontrollerade områdena.

Text och foto: Mikael Good

En religiös helgardering i en omvälvande tid

I takt med att den kristna tron började spridas på allvar över Skandinavien i mitten av 800-talet övergav allt fler den gamla hedniska asatron, de lät döpa sig och började tillbe Hvítakristr (Jesus). För en del var det ett steg i tro, för andra handlade det om en möjlighet till mer pengar och makt.



Några av de första kristna i Skandinavien hade kämpat i Danelagskungens Guthrums här mot Alfred den store av Wessex vid slaget vid Edington 878. Mot alla odds förlorade Guthrum slaget och han förstod att Hvítakristr var större än Oden och de andra asagudarna. Gutrum kapitulerade inför korset, avsade sig sin hedniska tro och lät döpa sig. Många av kämparna i hans vikingahär hade värvats från Danmark, Västergötland och de södra delarna av Norge, några av dem följde kungens exempel och lät döpa sig till Hvítakristr efter slaget.



De besegrade vikingakämparna tog med sig sin nyfunna tro till sina byar och samhällen, och sakta men säkert började kristendomen att breda ut sig i Skandinavien. Men det var inte förrän den förste kristne kungen i Danmark Harald Blåtand förklarade landet kristet år 960 som kristendomen fick ett rejält genomslag i Skandinavien. I Västergötland byggdes den första kända kyrkan i Varnhem i slutet av 900-talet. När Olof Skötkonung som var kung över Mälardalen och Västergötland blev kristen och döptes vid Husaby källa 1008 blev Sverige också ett kristet land, och asatron förlorade sitt grepp över landet. 



Gravstenen på bilden nedan som finns vid Åsle kyrka i Västergötland restes antagligen i slutet av 900-talet. För säkerhets skull har både ett kristet kors och en Torshammare ristats in på den. Gravstenen kan betecknas som en religiös helgardering över en person som begravdes under en omvälvande tid i Skandinaviens historia.



Som kuriosa i sammanhanget vill jag nämna att Kung Harald Blåtand även har fått ge namn åt den trådlösa kommunikationsstandarden Bluetooth (blåtand). Logotypen för Bluetooth består av Harald Blåtands initialer runorna; ᚼ("H") och ᛒ("B").

Text och foto: Mikael Good

Fantastiska dokumentärbilder från ett okänt Ryssland

På Instagram svämmas flödet över av selfies i alla dess former, soluppgångar, överredigerade naturbilder, söta barn och djur, glada brudpar, lättklädda kvinnor eller andra snedvridna könsideal. Men det finns tyvärr få bilder som ger mig mersmak och som jag vill återvända till.



De flesta bilderna är tagna för att ge en snabb input, få många likes och kommentarer för att sedan falla i glömska. Några av bilderna skulle lätt kunna vinna medaljer och pokaler eller en och annan PMS-stjärna i olika fototävlingar! Nu finns det för ordningens skull många som gillar den typen av bilder. Men det är allt för sällan som jag hittar bilder på människor som berör mig, som lever kvar i mitt minne och skapar en längtan i mig, en längtan att få vara med i det som händer.



En av de få ljuspunkterna på Instagram är Aleksey Myakishev och hans fantastiska dokumentärbilder från ett för många okänt Ryssland. När jag ser hans bilder önskar jag att jag själv kunde åka och dokumentera och umgås med människorna i de avlägsna ryska byarna som han dokumenterar med sådan finess och skärpa att det känns som om man själv var med. I den del byar är inte ens el indragen och därför jobbar Aleksey oftast med en analog Leica M och ett objektiv.



Aleksey har inte bara varit i Ryssland och fotograferat, han har rest runt i andra länder och har precis samma dokumentära fingertoppskänsla var han än befinner sig. Id den följande länken kan du ta del av en hel del av Aleksey Myakishevs bilder: https://myakishev.viewbook.com/?fbclid=IwAR003muetbplt7_gA_xHCizkhQr1VI4K4DPIYgVNxxTuvluzFZb4w6YC4fc



Bilderna i inlägget tog jag i bamban på en internatskola i den ryska staden Luga. Det bjöds på en välsmakande köttsoppa, ryskt bröd och te.

Text och foto: Mikael Good

Ett steg närmare målet

När jag tittade igenom gamla pass kom jag fram till att jag knappt har åldrats rent utseendemässigt sedan jag var 35 år. Jag har inte fått några gråa hår eller rynkor men förhoppningsvis har jag blivit lite visare under de 18 åren som gått. Om jag idag kunde ge mig själv råd som 35-åring skulle jag säga: ”Fortsätt på den inslagna vägen, du kommer att få vara med om helt fantastiska saker som du inte ens kan drömma om under din livsresa!”. Under de 18 år som gått sedan jag fyllde 35 år har jag träffat min underbara hustru, vi har fått två fantastiska barn, vi bor i ett hus rätt så centralt i Huskvarna. De senaste 18-åren har jag fyllt en säck till bredden med spännande upplevelser och erfarenheter. Livet har inte varit utan motgångar, och speciellt jobbigt har det varit när barnen råkat ut för något. Men jag sparar inte på motgångar, de passar bäst att kastas i glömskans hav.

Redan när jag var 50 hade jag hunnit bocka av alla punkterna på min livslista, och nu när jag fyller 53 år ser jag fram emot ännu fler år tillsammans med Gud och min familj och nya punkter att bocka av på min livslista. Jag är övertygad om att mitt 71-åriga jag också kommer att säga: ”Fortsätt på den inslagna vägen, du kommer att få vara med om helt fantastiska saker som du inte ens kan drömma om under din livsresa!”. Men om 18 år kommer nog åldern att ha tagit ut sin rätt, och jag har nog en hel del gråa hår samt en del rynkor, men å andra sidan är det en del av tjusningen med livet, och jag ser redan fram emot den spännande fortsättningen på min livsresa på min väg mot den eviga bröllopsfesten.

Text och foto: Mikael Good