Jönköping blev hårt bombat under kriget

I början av 1990-talet pluggade jag på Högskolan i Jönköping. Förutom mina studier var jag även engagerad i studentkårens arbete som studentinformatör. Det kom några utbytesstudenter från USA till högskolan och jag blev ombedd att guida dem runt i staden. När jag hörde att de kom från Chicago blev jag eld och lågor! Nu skulle det snackas blues på allra högsta nivå tänkte jag. Men tyvärr var amerikanerna inte så vidare värst historiskt bevandrade och de hade inte en aning om vem Howling Wolf eller Muddy Waters var...

Jag tog med dem på en guidad tur i centrala Jönköping och jag berättade att staden hade fått sina stadsprivilegier 1284. Amerikanerna blev först djupt imponerade av stadens ålder men när de tittade sig omkring blev de allt mer tveksamma över mina uppgifter. Till sist ställde en av kvinnorna frågan:
- Varför finns det inte några gamla byggnader om staden är så gammal, de flesta husen ser faktiskt ut att vara byggda ganska så nyligen?
Frågan var i allra högsta grad berättigad. Jönköping var en av de svenska städerna som drabbades extra hårt under 60- och 70-talets rivningshysteri och därför fanns inte så mycket av den gamla bebyggelsen kvar. Gamla fina kåkar med mycket snickarglädje revs för att ge plats åt grå könlösa betongkolosser i socialistisk klassicistisk stil (sockerbagarstilen) eller DDR jugend som stilen lite skämtsamt kallas.
Jag funderade en stund på mitt svar och till sist sa jag.
- Jönköping blev hårt bombat under andra världskriget och därför finns det knappt något kvar av den gamla stadskärnan.
Givetvis förstod de inte mitt skämt. Men trots sin historielöshet förstod amerikanerna att det säkerligen var amerikanska plan som bombat Jönköping sönder och samman under kriget och de undvek fortsättningsvis att komma in på ämnet.

Bilderna i bilspelet tog jag på Kålgårdsområdet i Jönköping. Kålgården var ett trevligt innergårdsområde som revs för att göra plats för lyxiga bostadsrätter i mitten av 1990-talet. I många svenska städer har rivningshysterin avstannat och gamla byggnader renoveras varsamt och inkluderas i stadsbilden. I Jönköping fortsätter tyvärr rivningshysterin och nya byggnader i DDR jugendstil uppförs fortfarande... 



Om du har en smarttelefon eller ett pekdon kan du se bilderna på den följande länken: Ghost Thown

Text och foto: Mikael Good

This is my home town - Husqvarna

Vi som har fotografering som hobby eller yrke missar ofta att dokumentera vår egen hembygd. Det kanske beror på att det är lätt att bli hemmablind och att det är lättare att få inspiration när man är på resande fot.


Gränna is a dead end

Med tanke på att det brukar vara bilder från vår hembygd som blir intressantast för omvärlden i framtiden är det lite märkligt att det inte är fler fotografer som dokumenterar sin hembygd. Visst det är många som streetar på med gatufoto, men i den genren är det människorna som är i fokus och inte miljöerna. När jag är ute på mina vandringar i Huskvarna har jag i stort sett alltid med en kamera och det har resulterat i en hel del bilder genom åren. Jag har samlat några av dem i ett flickralbum med namnet: "This is my home town - Husqvarna".


Varvsstaden Huskvarna

Många har redan varit inne och tittat på mina bilder från Huskvarna. Vem vet, kanske kan mina bilder vara med och göra lite extra reklam för bygden? Någon som är på genomresa kanske stannar till i Huskvarna av ren och skär nyfikenhet efter att han sett mina bilder. Stannar ni till i Huskvarna då ska ni givetvis passa på att äta den lokala specialiteten kebab. Huskvarna har världens godaste kebabsås och den godaste kebaben på den här sidan av Bosporen.

Ni som "slösurfar" med mobilen kan ta del av bilderna i bildspelet om ni klickar på den följande länken: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157640003096945/

Text och foto: Mikael Good

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Men jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus 

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons. 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Det går inte att tysta frihetens röst

Det finns många sätt att blogga på. En del väljer att föra dagbok över sitt liv. En del gör sin blogg till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns givetvis fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag!

I många länder öster om Sverige förs en många gånger desperat kamp för demokrati och frihet genom bloggarna, de drivs av människor som drömmer om en värld utan statens censur där alla medborgare har rätt att uttrycka sin åsikt. Media i de länderna styrs allt som oftast av de som har ekonomisk eller politisk makt och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer i landet. Det är inte allt för ovanligt att bloggare i de länderna har ertappat maktens män och kvinnor med handen djupt nedstucken i syltburken, efter att de har avslöjats har de många gånger fått lämna sina poster i vanheder, medan andra sitter kvar och försöker låtsas som om inget har hänt. Men bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och i en del fall med ond bråd död. Men så snart maktens män har lyckats att tysta en bloggare träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Fira Thanksgiving med en saftig kebabpizza

I vårt överamerikaniserade land har vi infört en del traditioner och seder som hade mått bäst av att stanna på den andra sidan av Atlanten. Men det finns en amerikansk tradition som jag faktiskt skulle vilja införa i Sverige och det är Thanksgiving.

Thanksgivining är en familjehögtid där man samlas med släkt och vänner för att umgås, äta gott och visa tacksamhet till Gud för de gåvorna som man har fått under året. Huvudingredienserna för thanksgivingmiddagen är kalkon, majs, pumpa och tranbärssås. De ingredienserna har man för att minnas den första tacksägelsfesten som nybyggarna och den inhemska amerikanerna (indianerna) hade i början av 1600-talet.

I Sverige har vi en annan matkultur. Som bekant är det engelska namnet för kalkon, Turkey, vilket även är det engelska ordet för Turkiet. I Turkiet är nationalrätten kebab och den mest populära pizzan i Sverige är kebabpizza. Därför föreslår jag att vi skippar den torra kalkonen och ersätter den med en saftig kebabpizza av familjemodell som vi kan dela med släkt och vänner.

Enligt turkarna har även pizzan sitt ursprung i Turkiet och där kallas den för pide. På spanska betyder pide samtal och ett bra samtal är alltid en bra ingrediens vid en Thanksgivingmiddag.

Den riktiga kebabsåsen uppfanns i Huskvarna och som Huskvarnabo är det min plikt och skyldighet att dela med mig av receptet, så att fler svenskar får uppleva hur riktigt kebabsås ska smaka: Kebabsås med tillbehör

Text och foto: Mikael Good