Den lyckliga familjen är nu ett minne blott

I sviterna av den ekonomiska depressionen som råder i Lettland brottas många familjer med svåra ekonomiska problem. Istället för att möta problemen och besegra dem flyr många föräldrar fältet och lämnar sina barn i sticket...

Ännu en lettisk mamma har lämnat sina barn. Hon har träffat en ny man, blivit gravid och flyttat till en ort i den östra delen av Lettland långt bort från sina barn. Barnens släktingar har tagit hand om hennes flickor. Sonen som är myndig bor fortfarande kvar i familjens lägenhet och han försöker desperat att få tag på ett arbete så att han kan ska kunna hjälpa till att försörja sina yngre syskon. Barnens pappa lämnade familjen redan förra året och de har knappt hört av honom sedan dess. Det skar i hjärtat på mig när jag fick ta del av den tråkiga nyheten av mina lettiska vänner.

Att bara ha blivit lämnade vind för våg av sina älskade föräldrar är mycket svårt för barnen och de kommer att behöva mycket hjälp, tröst och stöd för att klara sig igenom sitt mörker. De vet inte om mamman kommer tillbaka eller om hon har lämnat dem för gott och de slits mellan hopp och förtvivlan. Särskilt svårt är det för den yngsta flickan som bara är fem år. På bara ett år har hennes älskade mamma och pappa lämnat henne. Hon är ofta otröstlig och längtar efter att åter få krypa upp i sin mammas varma och trygga famn…
Mamman och pappan har lämnat en stor hyres- och elskuld bakom sig och det är en skuld som barnen har fått ärva från sina föräldrar. Det låter konstigt i våra svenska öron men sådant är tyvärr systemet i Lettland… Mormor försöker desperat att betala av på skulden med hjälp av sin lilla pension samtidigt som hon ska försöka försörja sina barnbarn, hon får visst stöd av andra släktingar men även de har det tufft ekonomiskt och kan inte bidra med så mycket. 

Jag kan för mitt liv inte begripa varför en mamma och en pappa bara lämnar sina barn i sticket särskilt som kärlek, värme och familjegemenskap tidigare stod i det första rummet i familjen. Det var en familj som trots sina bekymmer valde att inte fästa blicken på problemen som omgärdade dem utan de riktade istället sina blickar mot ljuset i slutet av den mörka tunneln. I mina ögon var det en relativt lycklig familj trots sina problem, men nu är det bara ett minne blott. Att bägge föräldrarna bara har gett upp och lämnat sina barn vind för våg det kan jag varken förstå eller begripa. För mig är barnen det viktigaste som vi har och det är alltid en förälders skyldighet och ansvar att se till så att barnen mår bra oavsett den egna situationen.

Nu har ändå det obegripliga hänt och det är något som jag tyvärr har sett allt för många gånger i Lettland. Föräldrar i kris flyr sina barn och söker lyckan på egen hand. Varför de gör så det förstår jag inte riktigt men jag vet att det har med arvet från Sovjetunionen att göra. Bägge föräldrarna växte upp i och fostrades i ett system där staten hade det yttersta ansvaret för barnen och inte föräldrarna. Istället för att möta problemen flyr föräldrarna fältet och lämnar barnen till dem som de fortfarande tror har det yttersta ansvaret för barnen nämligen staten, kvar finns barnen som i bästa fall tas om hand av sina släktingar… 

Jag vänder mig därför till er för jag vet att ni har varit med och hjälpt många lettiska familjer i kris tidigare och tillsammans kan vi se till att flickorna får det stöd som de behöver. Det enda som de har kvar är varandra. Tillsammans kan vi se till att inte de splittras upp och hamnar i olika fosterfamiljer långt bort från varandra

Om du vill vara med och hjälpa barnen att reda upp den svåra ekonomiska situationen som deras föräldrar har satt dem i så får du gärna ge en gåva. Klicka på länken om du vill ge en gåva:
http://www.hoppetsstjarna.se/stoed-oss/ge-en-gava.html
Markera att din gåva går till valfritt projekt. Det är viktigt att du skriver texten "Lettiska familjer i kris" i meddelanderutan" när du ger din gåva.

Sprid gärna den här artikeln till flera och skulle du vilja publicera den antingen i en webbaserad tidning eller i tryckt form så är du välkommen att kontakta mig. Eventuell provision kommer att gå direkt till flickorna.

Text och foto: Mikael Good, 2011

All Images and text © Mikael Good. All Rights Reserved.

Om ni behöver anlita en erfaren socialreporter och dokumentärfotograf med ett stort hjärta och engagemang för människor i kris och som har stor kunskap om österuopa. Då är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del tillsammans med biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker även efter nya samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Rysskräcken är djupt rotad i svensk media

 I Sverige säljer vi ut folkhemmet till dom som bjuder högst… Sverige har blivit ett kallt land att leva i och jag skäms över hur regeringen behandlar dom svagaste grupperna i samhället. Men i vårt östra grannland Ryssland är det tvärtom.

För mig är det en självklarhet att värna om dom svagaste grupperna i samhället och när jag läser i tidningarna om riskkapitalbolag som låter gamla människor lida bara föra att dom ska tjäna lite extra pengar så blir jag riktigt irriterad... Framförallt blir jag irriterad över att regeringen genom sina beslut ser till att fylla fickorna på dom som redan har så att det räcker och blir över med våra skattemedel...



Jag sitter och skriver på ett socialreportage från Ryssland och för att artikeln ska bli så rätt och riktigt som möjligt så har jag gjort en djup research. Det som slår mig är att den ryska regeringen gör precis tvärt om, dom satsar hårt på fattigdomsbekämpning och på att minska klassklyftorna i det ryska samhället, man skulle faktiskt kunna säga att dom till viss del har det gamla svenska folkhemmet som förebild!

Men det står det inget om i svenska tidningar och sannolikheten att jag får in reportaget i någon svensk tidning är minimal för det stämmer inte med utrikesministerns eller medias bild av Ryssland. Rysskräcken är djupt rotad i svensk media och bevakningen av Ryssland blir tyvärr där efter… Jag tror att det största felet som svensk media gör är att se på Ryssland med svenska ögon, när dom egentligen behöver läsa på och försöka se på Ryssland med ryska ögon.

Märk väl att jag inte tycker att allt som sker i Ryssland är rätt och riktigt. Men vi Svenskar borde verkligen se om vårt eget lilla glashus innan vi börjar att kasta sten i något annat. Sverige har tidigare varit en stormakt och utrikesministern agerar fortfarande som om vi vore det…

Jag jobbar helt ideellt med socialreportaget från Ryssland. Om jag skulle få det publicerat och i så fall få betalt för det kommer jag i så fall att deklarera det på mitt kassakort. Trots att vi lever i ett tjuvsamhälle är jag alltid mycket noga med att göra rätt för mig, även om skatten skulle gå till att finanisera verksamheten för ett ljusskyggt riskkapitalbolag i något skatteparadis...

All Images © Mikael Good 2011. All Rights Reserved.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Limonchiki - Amsterdam Klezmer Band

//Chasid 

Ett litet smakprov från ett kommande socialreportage

Idag bjuder jag på ett litet smakprov från ett socialreportage om ett äldre strävsamt par på den lettiska landsbygden sex-sju mil öster om huvudstaden Riga som jag håller på att sammanställa.


De andra husen i den lilla byn gapar tomma. De tidigare invånarna har antingen dött bort eller flyttat till Riga eller utomlands. Avfolkningen av landsbygden i Lettland går med racerfart... © Mikael Good, 2008

Texten är riktigt bra och bilderna håller hög klass. Jag mötte det äldre paret för nästan tre år sedan men jag har uppdaterat mina anteckningar med purfärska uppgifter, att göra en ordentlig källkoll är viktigt för mig så att texten blir rätt och riktig.

Även om jag fortfarande är mellan jobben så ligger jag inte på latsidan utan söker jobb för fullt och övrig tid ägnar jag åt att redigera bilder och skriva färdigt opublicerade reportage. När lettlands reportaget väl är färdigt och min redaktör har gått igenom det, kommer det även att översättas till engelska för eventuell publicering i USA och England :)


© Mikael Good, 2008

Jag tjänar som vanligt inga pengar på det arbetet som jag lägger ned utan min lön blir glädjen och tacksamheten från det äldre paret när de tack vare reportaget kommer att få den hjälp och det stöd som de så väl förtjänar. De har fått gå igenom mycket av krig, ockupation och annat elände i sina liv och de är väl värda att få det lite bättre på ålderns höst…

Suns håller vakt på verandan © Mikael Good, 2008

Nästa projekt blir att sammanställa ett ganska så omfattande socialreportage från Ryssland och även där håller text och bilder hög klass.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: John Lee Hooker - Hobo Blues

//Chasid

Vi kallar oss gärna för journalister men har vi egentligen rätt till det?

Det är många skribenter som vill kalla sig för journalister idag. Men det är inte ett yrke som man lär sig i en handvändning, att utbilda sig till journalist tar ganska så lång tid och det är en titel som man förtjänar efter fullbordade studier vid exempelvis journalisthögskolan.

Trots att det är en del som vill kalla mig för journalist så undviker jag själv att använda den titeln då jag inte har förtjänat den. Personligen väljer jag istället att titulera mig som skribent eller reporter när jag jobbar. Trots att jag har en gedigen utbildning som informatör/kommunikatör i bagaget och har arbetat en hel del på fältet som socialreporter och haft en del projektanställningar som journalist så vill jag ändå inte kalla mig för journalist då jag helt enkelt saknar rätt utbildning för det.

Dom flesta texterna som jag skriver i min blogg ser jag inte som journalistiska utan det är mina högst privata tankar och åsikter som jag presenterar för allmänheten. Därför har jag inte heller samma krav på källkoll för bloggtexterna som jag har för mina redaktionella texter. Därför kan det hända att det dyker upp sakfel i min blogg och att jag ibland brister i min källkoll för bloggtexterna. Men å andra sidan så är mitt bloggande ett mer eller mindre kravlöst sätt att skriva för mig.

När jag jobbar på fältet, har jag både hängslen och livrem i form av penna, anteckningsblock, fotoapparat och diktafon och det händer allt som oftast att jag begär in kompletterande uppgifter ifall något ändå skulle vara oklart. Det är viktigt att det inte är mina egna åsikter och värderingar som lyser igenom i texten utan att personen som jag intervjuar får komma till tals och ge sin egen bild av sin egen verklighet.


Det första reportaget som jag fick publicerat i en dagstidning hamnade på det för journalister så begärliga löpet. Men det gör mig inte automatiskt till en journalist.

När jag arbetar med en redaktionell text är det viktigt för mig att ha någon som går igenom och korrigerar mina texter innan tryck. Jag är mycket glad och tacksam över att jag har en mycket bra redaktör i min absoluta närhet. En redaktör som ger mig mycket goda råd och synpunkter på mina texter. Att jobba mot en redaktör är ganska så osvenskt då många svenska skribenter sitter fast i en själv är bästa dräng mentalitet. Men internationellt är det mycket vanligt att skribenter jobbar mot redaktörer och för mig är det den absolut bästa skolan som jag kan gå som skribent och det arbetsförfarandet har hjälpt till att vässa min penna betänkligt :) Min redaktör kommer säkerligen att läsa det här inlägget och då passar jag även på att rikta ett stort och varmt tack till henne för all hjälp och det stöd som jag har fått av henne genom åren!

Det finns dom som kallar sig för bildjournalister eller fotojournalister och det händer att jag använder mig av den titeln trots att det också krävs en relativt lång utbildning för att bli bildjournalist. Men slår man ihop summan av alla mina tidigare utbildningar och min arbetslivserfarenhet så räcker det precis till för att jag ska kunna göra mig förtjänt av den titeln. 


En annan plats i en tidning som är begärlig är mittuppslaget och även där hamnade mitt första reportage.

Men jag bryr mig inte så speciellt mycket om titlar, det är egentligen bara ett ord som inte beskriver personen bakom och jag har sedan länge tillbaka slutat med att bedömma människor efter vilken titel dom har. Det är viktigare för mig är att jag får göra det som jag känner för och brinner för. Hade jag velat jobba som journalist så hade jag haft den utbildningen och i så fall hade jag säkerligen ändå valt att kalla mig för skribent.

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Inside Looking Out - Grand Funk Railroad

//Chasid

The Toppen is nådd – Socialreportaget är dött länge leve socialreportaget!

Målsättningen med mitt bloggande är inte att toppa några listor och jag är glad och tacksam för varje läsare som jag har. Mina blogginlägg skriver jag när jag har tid och lust med det. Ni som frekvent följer min blogg vet att inläggen kan handla om allt mellan himmel och jord. 

Trots min återkommande återhållsamhet i bloggandet har jag ändå lyckats med bedriften att nå toppen på Fotosidan denna veckan. I dag är min blogg den mest lästa bloggen på Fotosidan. Nästa vecka har jag kanske bloggtorka igen och riktar istället in mitt skrivande på ett par kommande reportage eller så kör jag helt enkelt oneliners på Twitter. Men jag älskar att skriva och jag är tacksam för varje gång som mina texter blir publicerade så att en större publik får ta del av dom.

Socialreportaget är dött länge leve socialreportaget
Det blir bara svårare och svårare att få med reportage i olika tidningar och trycksaker och det är många som har utropat socialreportagets omedelbara död. För att bevisa motsatsen väljer jag att bjuda mina kära läsare på en så kallad sneak-peak på två av mina kommande socialreportage från Lettland som kommer att publiceras lite längre fram denna månad.

Jag har jobbat helt ideellt till förmån för familjerna som jag umgåtts med och skrivit om. Innan jag tog adjö lovade jag att jag skulle göra mitt bästa för dom och jag hoppas verkligen att dom kommer att få all den hjälp och det stöd som dom så väl behöver för att kunna överleva. Att hålla ett löfte oavsett om det är muntligt eller skriftligt är en hederskodex för mig och jag är tacksam för att deras story nu har kommit i tryck..











Jag är fortfarande mellan jobben och lägger min tid på att söka jobb, vässa mina pyramaider genom att  vidareutbilda mig inom de områdena som måste förstärkas och förbättras. Som småbarnsförälder får jag också mycket nyttig ledarskapsträning. Behöver du anlita en engagerad och mycket produktiv socialreporter eller varför inte en informatör/kommunikatör så är det bara att höra av sig.

Kom ihåg att när du har nått botten så finns det bara en väg kvar och den går uppåt :)

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: The Botten Is Nådd – Timbuktu

//Chasid