Utan mina blågula glasögon

När jag skriver försöker jag att böja mina texter rätt. Jag försöker att betrakta omvärlden utan mina blågula glasögon som klär allt jag ser och upplever i blåa och gula nyanser. Istället försöker jag att se världen i samma färger som dem jag möter.

Personligen är jag främst intresserad av att berätta om människor som kanske inte har gjort så mycket väsen av sig. Även om jag har intervjuat ett par så kallade kändisar genom åren, tror jag ändå att de mest spännande berättelserna finns att hitta bland vanligt folk. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med ett helt till synes vanligt lettiskt par i 70-årsåldern. När jag fick ta del av deras livshistoria var det nästan som att jag baxnade.

Jag har berättelsen i min dator, den är lång, ja till och med längre än vanligt och bilderna är starka och personliga. Men ändå har jag valt att inte publicera repet trots att det mycket väl skulle kunna vara mitt starkaste reportage hittills. Att få repet publicerat i sin helhet är nog lönlöst då det skulle ta upp för mycket spaltutrymme och därmed ta plats från de livgivande annonserna.

Det blir nog som så att reportaget dyker upp i min blogg framgent. Eventuellt kommer ett urval av de repen som jag publicerat i min blogg, i tidningar och magasin att tryckas upp i bokform. Någon ren fotobok kommer jag inte att göra. Om jag gör en bok så ska text och bild få samspela annars är jag inte intresserad av att göra bok.

För er som inte orkar vänta på en bok har jag sammanställt en länklista som innehåller de flesta reportagen som jag har publicerat i min blogg genom åren. Även om listan är ganska så lång kan jag lugna er med att jag har ungefär lika mycket material liggande som inte är publicerat ännu. Som skribent är jag extremt produktiv.

Bokmärk gärna det här blogginlägget och återkom till det då jag kommer att uppdatera länklistan med jämna mellanrum.

• • Meetings in the middle of China
• • Regina är arbetslös och utförsäkrad
• • Den ekonomiska krisens stora förlorare
• • Jag bor som en drottning i mitt palats
• • Lettland går en svår vinter till mötes
• • Sprid lite ljus i mörkret!
• • Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
• • En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
• • Sanna hjältar
• • Ängeln i Riga
• • Greetings from Latvia
• • Det har varit en kall hård vinter i Lettland (sid 1, 4-11)
• • Lettland går en svår vinter till mötes (sid 38-43)
• • En trygg famn för Lisa
• • There was a girl named Lisa
• • Drömmen som gick i tusen bitar
• • Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas
• • Saving Grace - How to make a good investment
• • De glömda barnen i Ryssland
• • Bei mir bist Du schejn
• • Grace is a thought that can change the world
• • Exklusiva dokumentärfoton från mitten av mittens rike
• • JAYER - Dödens hus
• • A Oasis Of Grace In The Darkness
• • Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
• • The Miracle Baby From St. Petersburg
  • Miracles take place around the Christmas Angel Tree
  • Änglabesök på ryska fängelser och straffkolonier
  • Jag vill bo tillsammans med min mamma

Reportage om människor i Kina, Lettland och Ryssland

När jag var grabb såg jag fram emot att läsa söndagstidningen. I del två fanns det alltid med ett spännande reportage från något av världens hörn. Jag läste det med största intresse och i mina drömmar drogs jag sedan med på resor runt om i världen med min penna och kamera i högsta hugg.

I vuxen ålder har jag getts möjlighet att leva ut min reporterdröm och kanske har någon ung grabb eller tjej fängslats av berättelserna och bilderna som jag själv har delat med mig av. Titt som tätt får jag frågan om det går att läsa mina gamla reportage någonstans. För ett par år sedan sammanställde jag en länklista. Den länklistan har nu blivit uppdaterad med en hel del nya länkar och du hittar den i slutet av det här inlägget.

Mina reportage har publicerats i nyhetsbrev, magasin och tidningar. En del av dem har även översatts till norska, finska och engelska. Ett av mina letlandsreportage är fortfarande ett av de reportagen som har gett mest läsarrespons i den tidningen där det publicerades. Anledningen till att jag har valt att publicera en del reportage i min blogg är för att de ska få lite större spridning och nå utanför målgruppen för tidningarna som jag fått materialet publicerat i. Även om länklistan är ganska så lång har jag fortfarande en del reportage på lager som jag kommer att portionera ut vid lämpligt tillfälle.

• Meetings in the middle of China
• Regina är arbetslös och utförsäkrad
• Den ekonomiska krisens stora förlorare
  
• Jag bor som en drottning i mitt palats
• Lettland går en svår vinter till mötes
• Sprid lite ljus i mörkret!
• Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
• En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
• Sanna hjältar
• Ängeln i Riga
  
• Greetings from Latvia
• Det har varit en kall hård vinter i Lettland (sid 1, 4-11)
• Lettland går en svår vinter till mötes (sid 38-43)
• En trygg famn för Lisa
• There was a girl named Lisa
• Drömmen som gick i tusen bitar
• Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas
• Söndagsreportaget De glömda barnen i Ryssland
• Saving Grace - How to make a good investment
• Bei mir bist du schejn

Behärskar du den svåra konsten att vänta?

Vi jäktar fram i tillvaron i vår ständiga jakt efter genvägar som ska föra oss dit vi vill så snabbt som möjligt. Självhjälpsböcker som skrivits av livsstilscoacher har vuxit upp som svampar ur jorden och de lovar oss snabba och effektiva lösningar på hur man snabbt kommer till målet med allt från viktminskning till sin mentala hälsa. Tidningars livsstilsbilagor svämmar över av tips på olika genvägar som kan föra oss framåt i livet och ju närmare sommaren vi kommer desto fler blir löpen om hur vi snabbt ska fixa våra strandkroppar. Man skulle nästan kunna tro att slippa vänta har blivit en mänsklig rättighet i den rikare delen av världen.

Tålamod har blivit en bristvara i ett samhälle där hjulen bara snurrar allt snabbare och snabbare. Som motvikt till alla genvägarna borde någon egentligen skriva en bok om den svåra konsten att vänta. Jag tror att det är viktigt att vi moderna människor återerövrar den kunskapen som våra förfäder en gång hade. Många skrattade säkert lätt åt historien om afrikanen som satte sig ned och väntade in sin själ efter en hektisk dag. Men det kanske är som så att afrikanen gör precis det rätta? Vi kanske också skulle behöva göra som honom och sätta oss ned och vänta in vår själ istället för att fortsätta i vårt allt för höga och för själen skadliga tempo.

"Om människan inte har någon kontakt med sin själ, blir livet tomt. Egot strävar då efter att fylla tomrummet, men det tar till fel metoder. Det är bara själen som kan skänka livskänsla, djup fullbordan och mening åt livet."
- Citat av Tommy Hellsten ur boken Du är mer än du anar - Libris förlag

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Ännu en dag närmare ett nytt arbete

De senaste två åren har jag fått mycket positiv respons för mina bilder och texter. Journalister och dokumentärfotografer som jag själv beundrar och ser upp till har gett mig ryggdunkar och berömt mitt arbete och önskat mig lycka till i mitt jobbsökande.

 

Det är alltid kul att få positiv respons på sitt arbete från kunniga personer, det gör så att jag vet att det jag gör når fram till mottagaren. Utan att vilja förhäva mig själv skulle jag vilja säga att jag är inne i en kreativ toppform som jag hoppas håller i sig ett bra tag framöver. Tyvärr kan man inte leva på beröm och uppskattning, det behövs även en del pengar för att hålla maskineriet igång. Förhoppningsvis kommer min arbetssituation snart att förändras. Jag är i vart fall betydligt närmare ett nytt arbete idag än vad jag var igår :)



Bilderna i inlägget är tagna i Jönköping och Huskvarna med en Leica M8.2 och ett Jupiter-12 2,8/3,5cm. Jupiteroptiken är ganska sladdrig och glapp när det är varmt men så snart som temperaturen sjunker under 5 minusgrader förändras objektivet och blir stabilt och lättfokuserat. Det verkar som om Ryska objektiv trivs bäst i kyla. Jag blir mer och mer imponerad över hur bra M8:an funkar för svartvitt foto. För min del kommer det nog inte att bli aktuellt med någon Leica MM. 



"We've invented most of the stuff that we need and now we're just messing about."
- Karl Pilkington

Klicka på länken om du är intresserad av att titta på riktigt bra dokumentärfoto av den ryske frilansfotografen Sergey Maximishin: www.maximishin.com

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se