Inifrån en internatskola i Leningradskaya oblast, Ryssland

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.

På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good

Julreportaget - En trygg famn för Lisa

Att få vara med och förändra en utsatt medmänniskas liv är den största gåvan som jag kan få. Jag är tacksam för alla de tillfällen som jag har fått vara med och betjäna medmänniskor som lever i fattigdom och utsatthet med de gåvor som Gud har gett mig och för alla de gångerna som jag har fått förmånen att få vara med och skapa en positiv förändring i deras liv. En av dem är den ryska småbarnsmamman Lisa som jag mötte i en nedgången lägenhet ett par mil söder om St. Petersburg i mars 2011.

Enligt traditionen hade jag tänkt skriva ihop ett julreportage. Men tyvärr har inte tiden räckt till i år och därför väljer jag att reprisera 2012 års julreportage - "En trygg famn för Lisa" som ingår i reportageserien de glömda barnen i Ryssland. Reportaget om Lisa har tidigare publicerats i magasinet Junia. Det har översatts till finska och engelska och jag tävlade med bilderna i Leica Oskar Barnack Award 2013.

Du kan läsa den rörande berättelse om Lisa och hennes kamp för att återfå vårdnaden för sin son här: http://chasid68.blogspot.se/2012/12/en-trygg-famn-for-lisa.html

Jag vill även passa på att önska dig en riktigt god Messiasafton och ett gott nytt år!

Text och foto: Mikael Good

Genombrottet kom i bloggen

För tre år sedan publicerade jag vad som skulle komma att bli mitt genombrott som skribent. Det var ett reportage som ingick i reportageserien de glömda barnen i Ryssland. Jag försökte få in reportaget som har rubriken "Jayer - Dödens hus" i några olika tidningar. Överlag var responsen positiv men tidning efter tidning tackade ändå nej på grund av utrymmesbrist. Till sist valde jag att publicera reportaget i min blogg. Reportaget fick stor spridning bland mediafolk och jag fick en del glada tillrop från andra journalister.

Tyvärr finns det oftast inte plats för längre socialreportage i dagstidningar. Den största anledningen är vikande upplaga och piska att sälja mer annonsutrymme för tidningens överlevnad. Det gör att mastiga bild- och socialreportage ofta får stryka på foten till förmån för mer sport och lättsamma artiklar. Att jag inte fick reportaget publicerat gjorde att jag inte tjänade några pengar på det, men det fungerade ändå som en dörröppnare för mig.

De senaste åren har en hel del av mina debattartiklar, bild- och textreportage blivit publicerade och ett av mina bildspel har till och med varit med på rysk TV. I dag nickar en del kollegor igenkännande när de hör mitt namn. Nu är det inte ära och berömmelse som driver mig i mitt arbete utan en verklig vilja att förändra. Jag hoppas att mina bilder och texter ska få vara med och verka för förändring för utsatta medmänniskor.

Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html

Text och foto: Mikael Good

Leica är ett säkert kort för att boosta besöksstatistiken

En gyllene regel för att få många läsare på Fotosidan är att skriva om Leica och gärna använda varumärket i rubriken till blogginlägget. Oavsett vad man än tycker om Leica har företaget en utsökt förmåga att röra upp debatter och ibland hettar känslorna till.



Jag bryr mig inte så mycket om varumärken, jag använder kameror som jag trivs med och jag skriver om det jag känner för utan att bry mig speciellt mycket om att jag får många läsare eller inte. Missförstå mig rätt jag tycker det är kul att just du läser min blogg och det är kul att jag kan bibehålla intresset för min blogg hos mina läsare efter alla dessa år som bloggare.



Men det är inte artiklar om Leica eller andra kameror som har lockat mest läsare till min blogg. Artiklarna som har haft flest läsare är mina socialreportage från Lettland och Ryssland. Även mina reportage om romernas och rudarernas situation har nått en stor skara läsare. För mig är bloggen ett forum där jag kan bjuda mina läsare på merläsning och visa fler bilder än i tryckt media. Det har även hänt att jag har lagt upp genomarbetade reportage som av olika anledningar inte har kommit med i någon tidning direkt i min blogg.



Jag är tacksam för att jag har fått möjligheten att träffa många starka människor runt om i världen och göra reportage om dem. Alla möten med kämpande människor som jag har haft genom åren har gett mig ett större perspektiv på tillvaron och gjort mig mer förnöjsam med det som jag har.



Som ni säkert känner till har jag fått en hel del artiklar och bilder publicerade de senaste tio åren och mina bilder från Rumänien har nått en mångmiljonpublik. Men trots framgången vårdar jag min blogg ömt. Oavsett om jag har en eller flera miljoner läsare kommer jag att fortsätta att skriva artiklar och ladda upp bilder i bloggen så länge som jag tycker att det är kul. Jag är medveten om att jag kanske inte är så bra på att svara på kommentarer. Men jag är självklart mycket tacksam för alla kommentarer och glada tillrop som jag får från mina läsare!



I albumet Greetings from Pauleasca kan ni se fler bilder från Rumänien: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582/



Text och foto: Mikael Good

Julreportaget - Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.



Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass och brunn på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bört några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.
- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.



Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.
- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.



Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.



När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
 Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:
– Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först. Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
– Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: Mikael Good