Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Clint Eastwood och fotograferande skådepelare (EDIT)

Jag håller på och jobbar på ett rep om en lettisk kvinna och hennes fosterdotter. Kvinnans man som dog för fem år sedan såg ut som en exakt kopia av Clint Eastwood. Men man behöver inte vara Clint Eastwood för att vara en hjälte. Både kvinnan och hennes framlidne make är några av alla de vardagshjältarna som man nästan aldrig får höra talas om. Ni kommer att kunna läsa reportaget och ta del av bilderna i nästa nummer av medlemstidningen Hjärtat som kommer i februari. 

På tal om Clint Eastwood snackas det om fotograferande skådespelare och de flesta anser att de ska hålla sig till skådespeleriet och låta andra ta hand om fotograferandet. Trots att det finns gott om exempel på dem som har lyckats bra i bägge miljöerna. Ett exempel är Jeff Bridges som förutom att han är en firad skådespelare även håller en mycket hög fotografisk klass. I över 20 års tid har han fotat sin kollegor och sin arbetsmiljö med sin Widelux F8 kamera.

(Edit) På grund av allt för många off topic frågor valde jag att stryka den sista formuleringen i min artikel här på Fotosidan och radera kommentarerna. Precis som i forumen på Fotosidan förbehåller jag mig rätten att radera kommentarer som inte håller sig till ämnet och som inte följer en god samtalston. slutformuleringen finns dock kvar i min andra blogg på blogger om någon skulle vilja läsa den: clint-eastwood-och-fotograferande (Edit)

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Det går inte att tysta frihetens röst

Det finns många sätt att blogga på. En del väljer att föra dagbok över sitt liv. En del gör sin blogg till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns givetvis fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag!

I många länder öster om Sverige förs en många gånger desperat kamp för demokrati och frihet genom bloggarna, de drivs av människor som drömmer om en värld utan statens censur där alla medborgare har rätt att uttrycka sin åsikt. Media i de länderna styrs allt som oftast av de som har ekonomisk eller politisk makt och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer i landet. Det är inte allt för ovanligt att bloggare i de länderna har ertappat maktens män och kvinnor med handen djupt nedstucken i syltburken, efter att de har avslöjats har de många gånger fått lämna sina poster i vanheder, medan andra sitter kvar och försöker låtsas som om inget har hänt. Men bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och i en del fall med ond bråd död. Men så snart maktens män har lyckats att tysta en bloggare träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Restaurangen Kirsons Maja stängdes i veckan

För en dryg månad sedan åt jag en fantastiskt god mousaka tillsammans med några arbetskamrater på den nybyggda restaurangen Kirsons Maja i Riga. Jag skulle gärna rekommendera ett besök på restaurangen men tyvärr har den stängt då en liten men ack så viktig detalj saknades.

Om jag hade vetat om att restaurangen Kirsons Maja som förövrigt ser ut som en gammal trevlig rysk stationsbyggnad, varken hade slutbesiktigats eller godkänts att tas i bruk hade jag nog hoppat över mitt besök. Mitt i den ekonomiska krisen 2009 röstade det lettiska parlamentet igenom ett förslag att avskaffa den statliga byggkontrollen för att spara pengar. Istället överläts kontrollen på privata aktörer. I ett land där korruption är vardagsmat och i stort sett allmänt accepterad var ett sådant beslut fullständigt oförståeligt och förödande. Nästa gång jag åker till Riga kommer jag att undvika att gå in i byggnader som inte har slutbesiktigats eller godkänts oavsett hur god mat de än serverar. 

På en presskonferens tidigare i veckan meddelade ägaren till Kirsons Maja att han valt att stänga restaurangen på obestämd tid. Byggnaden ska nu genomgå en grundlig slutinspektion och först när den är klar och eventuella fel och brister har åtgärdats kommer restaurangen att åter tas i bruk. Förhoppningsvis är restaurangen både godkänd och öppen nästa gång jag åker till Riga. Miljön var trevlig och maten var som sagt god och mycket prisvärd. 

Fler byggnader i Lettland som också saknar de rätta papperna kommer att få stänga för allmänheten till dess att de slutbesiktigats och godkänts. Men av den byggskandal som nu rullas upp i lettiska och en del utländska media står det inte att läsa så mycket av i svenska tidningar. Förutom SVT:s och SR:s rapportering är svenska media tyvärr skrämmande dåliga på att rapportera om efterspelet till katastrofen i Riga och det utbredda byggfusket i Lettland. För er som vill har merläsning i ämnet hänvisar jag till två lettiska bloggare:

Den förste bloggaren heter Juris Kaža och han är en lettisk/amerikansk frilansjournalist som är bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Free Speech Emergency in Latvia

Den andre bloggaren heter Andris och han är född och uppvuxen i Sverige men är sedan 2008 bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Livet i Riga 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved