Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good

Ett ljus har tänts för vägarna och stigarnas folk

Ända sedan de utvandrade från Rajastan i norra Indien på 900- eller 1000-talet har romernas historia varit fylld av fattigdom, utanförskap och diskriminering. Men även om deras historia är dyster läsning har situationen sakta börjat ändras till det bättre för vägarna och stigarnas folk.





Men detta utanförskap har börjat att brytas. I dag pågår något som vi kristna kallar för väckelse och som bäst kan beskrivas som ett andligt uppvaknande bland Europas 12–15 miljoner romer. Väckelsen startade i mitten av 1950-talet i Frankrike och har sedan dess  spridit sig över Europa. Drygt 2,5 miljoner romer har berörts av väckelsen och tillhör nu olika karismatiska församlingar, såsom pingströrelsen där 1 miljon av 5 miljoner pingstvänner är romer. Men fortfarande tillhör det stora flertalet traditionella kyrkor. Ett mindre antal av Europas romer är muslimer eller tillhör Mormonkyrkan, Jehovas vittnen eller någon annan religion.

En orsak att många romer har sökt sig till pingströrelsen är att det är en relativt ny rörelse som inte har diskriminerat eller förtryckt romer på det sätt som traditionella kyrkor och även en del frikyrkor gjort genom historien. En del kyrkor har till och med vägrat romer att gå med och har bokstavligen stängt sina portar för dem.

Till Serbien kom de första romerna år 1348. I landet finns över 150000 romer och de räknas som en nationell minoritet. Även om diskriminering förekommer är de serbiska romernas livssituation betydligt bättre än vad den är för romer i andra länder i närområdet.

Andelen analfabeter är låg, och de flesta gifter sig efter att de fyllt 20 år och gått färdigt skolan. Arbetslösheten är låg bland serbiska romer men lönerna är låga och går precis att leva på. Det är inte ovanligt att romer från Serbien åker till Tyskland där de gästarbetar, de mesta pengarna som de tjänar investerar de i sitt hemland, och många köper tomter och bygger hus för pengarna.

Jag har arbetat för romernas rättigheter i många år, och jag är positivt överraskad över utvecklingen i Serbien. Tidigare har jag bland annat berättat om den djupa fattigdom och det stora utanförskap som råder bland romer i Bulgarien och Rumänien. Men under mina resor till Serbien har ett ljus av hopp tänts i mörkret. Det ljuset ger mig hopp om att samma anda kommer att spridas över resten av Balkan och Rumänien och leda till att en minoritet som har förtryckts i sekler ska få sin rättmätiga upprättelse och få komma in i den Europeiska stugvärmen där de hör hemma precis som du och jag.




Bilderna i inlägget tog jag under ett väckelsemöte i södra Serbien. De stora flertalet som är med på bilderna är serbiska romer. Jag kunde kommunicera med dem på en blandning av tyska och ryska. På mötet träffade jag en romsk man som talade perfekt svenska. Han berättade att han hade jobbat i gruvan i Kiruna i många år. Under den tiden byggde han ett hus i Serbien och  sparade på sig en rejäl slant som gjorde att kunde gå i tidig pension.









Text och foto: Mikael Good

Jag längtar tillbaka till Serbien

Denna höst skulle jag enligt planerna besökt Serbien för andra gången i år. Men tyvärr har även denna resa ställts in på grund av covid-19.



De senaste åren har jag varit i Serbien tre gånger. Jag har fått många romska vänner i landet. Tillsammans har vi fått vara med om sådant som är svårt att förklara. Sådant som man måste se med egna ögon för att kunna förstå.




Det som sker är mycket spännande och jag har redan fått tre reportage från Serbien publicerade. I viss mån har jag själv varit involverad i det som sker, men framförallt har jag funnits på plats och dokumenterat. Det är något som jag vill fortsätta att göra därför grämer det mig att covid-19 hindrar mig.




Jag håller kontakt med mina vänner via Facebook, men att träffa varandra i verkligheten eller på Facebook är väsensskilt. Nu har jag siktet inne på att åka till Serbien i vår och fortsätta dokumentera det andliga uppvaknandet bland vägen och stigarnas folk i de södra delarna av landet. 



Text och foto: Mikael Good

En smidig reportagekamera från Fujifilm

När jag är ute på reportageresor vill jag inte bära runt på för mycket utrustning, jag föredrar att ha med mig smidiga kameror och objektiv som levererar bra bildkvalitet och som tål lite påfrestningar.



Min kravspecifikation är hög. Kamerorna ska vara tätade mot damm och väta, gå att använda på 6400 ASA, och det ska finnas ett bra vädertätat inte allt för stort superzoom som gör att jag slipper byta objektiv allt för ofta. Skakreducering i kamerahuset är önskvärd och riktiga rattar och reglage står högt på önskelistan. De får inte heller vara allt för dyra, att försäkra kamerautrustning kostar pengar och ju lägre värdet är desto billigare blir försäkringen.



De senaste åren har jag använt kameror från Fujifilm och Sony på reportageresor till Balkan och södra Asien, men de har fallerat på en punkt eller annan. Högst upp på önskelistan för en reportagekamera stod Fujifilm X-H1. Men jag tyckte att den kostade för mycket för att vara en ”andra” kamera till min Sony A9, så jag fick nöja mig med en Sony A6500 istället.  A6500 levererade både film och stilbilder av allra högsta klass. Men handhavandet var tyvärr inte det bästa, och jag retade mig hela tiden på att den bara hade en inmatningsratt. Till sist vägde bristerna över och jag sålde kameran. 



Härom veckan fick jag möjlighet att köpa en Fujifilm X-H1 till ett riktigt bra pris. Efter ytterligare ett par veckors väntan fick jag tag på ett Fujifilm 18-135. I dag är Fujifilm X-H1 ett riktigt begagnatkap. När den kom ut på marknaden 2018 kostade den 19 000 kronor. Idag har den sjunkit rejält i pris och går att hitta från 5000-7000 begagnad eller från 9000 kronor ny. 



Två reportageresor har redan blivit inställda på grund av corona-pandemin och det ser tyvärr inte ut som om det blir några resor till Balkan eller södra Asien i höst. Förhoppningsvis kommer jag att kunna resa dit nästa vår. Klimatet i södra Asien stället höga krav på kameror och objektiv men jag vet att X-H1:an och 18-135:an klarar höga temperaturer och damm med bravur.



Fram till att världen öppnar upp sig igen, får jag resa iväg i tanken. Ett bra sätt att göra det på är att gå igenom gamla bilder, och en sådan här dag då regnet öser ned är perfekt för både bildredigering och resor i tanken. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2 och ett 18-135 under en reportageresa till södra Serbien i september 2018.






Text och foto: Mikael Good

Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good