Tiggaren Yavor har äntligen fått arbete!

Många av de EU migranter som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning.



Yavor och Yordanka Marinov är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?
- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor.
- På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, fyller Yordanka i med.
När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete.



De lämnade pojkarna som är 5 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där de bestämde sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping och där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.

Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor.
- Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig.
Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last. 

Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.

Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att få ett jobb. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid.

Reportern Johan Sievers på Östgöta Corren träffade nyligen Yavor och Yordanka och han har skrivit en artikel med rubriken "Nu slipper Yavor att tigga på gatan": http://www.corren.se/nyheter/linkoping/nu-slipper-yavor-att-tigga-pa-gatan-6975166.aspx

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://www.hearttoheart91.blogspot.se/2014/05/vad-ska-vi-gora-med-alla-tiggare.html

Text och foto: Mikael Good 

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261

Julklappsinsamling till fattiga barn i Estland

Mina barn och jag har bestämt oss för att vi ska skänka julklappar till barnen på den ryska skolan i Haapsalu i Estland. Det är fin pedagogik för barnen att fysiskt få vara med att skänka något. Det känns mycket mer personligt och konkret än att "bara" ge en penningåva. Även om penningåvor också är välkomna vet jag att en julklapp som är packad med kärlek och omtanke värmer ett hjärta mer än vad pengar gör.

Klicka på den följande länken om du också vill vara med och sprida julglädje bland fattiga barn i Estland: vill-du-vara-med-och-sprida-julgladje

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.



Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.
– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.
På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.



Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. 
Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.
Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.
Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.
Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.



Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!

Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.
Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.
Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.



Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.



En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i berättelsen, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.". 
Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.



Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.