Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

En Hipsters liv – Att vara unik i en värld av identiska original

Vi lever i en tid där autenticitet är den största lyxen och där sökandet efter den verkar ha blivit en ny religion. Det är en värld där en avokadomacka säger mer om din själ än vad du någonsin skulle våga erkänna. En värld där ett vinylskivomslag, lite lagom slitet, hänger på din vägg som en helig relik och där kaffebönorna, vars namn du knappt kan uttala, rostas på ett mikrobryggeri fyra kvarter bort. Det är här, i den post-industriella urbaniteten, vi hittar vår moderna profet: hipstern.

Hipstern är en paradoxens mästare. Han, eller hon (det är viktigt att inte könskoda), är på ständig jakt efter unika upplevelser, sådana som ingen annan upplevt – tills alla gör det. Den oansenliga lilla kvarterskrogen med loppisfynd till stolar blir snart ett Mecka för alla som "verkligen förstår mat", tills den får en plats på Instagram, och därmed förlorar all sin "äkta" charm. Det som en gång var exklusivt och underground blir, inom loppet av några veckor, mainstream och därmed förbrukat. Cirkeln sluts och jakten på nästa dolda pärla inleds.

Men vad är egentligen hipsterns liv? Det är ett ständigt klättrande uppför ett berg av identiteter, där varje topp du når bara avslöjar en ny nivå av ytlighet. Du är orginell, tills någon annan gör precis samma sak. Du dricker ekologisk, kallpressad juice och läser böcker du aldrig riktigt förstår, men citera dem kan du! Åtminstone på en statusuppdatering på sociala medier.

Det är också en värld där man konstant måste uppdatera sin garderob, men utan att det får verka så. Allt ska se ut som om du inte har försökt. Vintagejackan, vars pris hade räckt för att föda en svensk familj i en månad, ska bäras med nonchalant sliten elegans. Skägget, eller avsaknaden av det, är ett konstverk i sig. En slags överdriven medvetenhet i att inte vara medveten. Och glöm för all del inte glasögonen – helst utan styrka, för inget säger "intellektuell" lika bra som att se ut som en suddig filosof.

En viktig accessoar att ha hängande runt halsen är en analog Leica, gärna en M6, eller en digital kamera i Fujifilms X100-serie. Den fungerar som ett smycke som signalerar att du verkligen omfamnar hipsterkulturen. Precis som med alla andra attribut, är det inte bara kameran i sig som räknas, utan det sätt på vilket du bär den, som ett statement om din unika stil och din plats i det kulturella landskapet. Men dina bilder tar du med din smartphone, så att det är lätt att dela dem.

Livsstilen bygger på en grundläggande tes: vara unik. Men i sin jakt på denna originalitet ser man snart att den äkthet som söks egentligen är lika konstruerad som snabbmatsrestaurangens plastiga inredning. Att tillhöra denna subkultur kräver mycket arbete. Att inte se ut som alla andra innebär att noggrant följa ett inofficiellt manifest om hur man just inte ska göra det. Paradoxen är komplett.

Det finns dock en charm i det hela, en slags vänlig självmedvetenhet i hipsterns livsstil. En tyst överenskommelse om att vi alla deltar i ett skådespel, men att skådespelet kanske är själva poängen. Kanske är det just denna kamp för att alltid vara ett steg före, att alltid vara den som upptäcker den nästa stora trenden, som skapar ett slags kulturellt drama vi alla njuter av att följa.

Så, vad kan vi lära oss av denna livsstil? Kanske att äkthet är en illusion, att det är den oändliga jakten på den som skapar rörelsen framåt. Och kanske, bara kanske, att det enda sättet att verkligen vara unik är att sluta försöka. Men tills dess, drick ditt kallbryggda kaffe, sätt på en obskyr vinyl och citera Nietzsche i ett hörn på den där dolda cocktailbaren som ingen annan känner till, än.

Det här är en lätt satirisk krönika som är influerad av Amsterdam Klezmer Band’s låt The Hipster’s Life. Mannen och kvinnan på bilden har inget med innehållet i artikeln att göra.

Text och foto: Mikael Good

Genombrottet kom i bloggen

För tre år sedan publicerade jag vad som skulle komma att bli mitt genombrott som skribent. Det var ett reportage som ingick i reportageserien de glömda barnen i Ryssland. Jag försökte få in reportaget som har rubriken "Jayer - Dödens hus" i några olika tidningar. Överlag var responsen positiv men tidning efter tidning tackade ändå nej på grund av utrymmesbrist. Till sist valde jag att publicera reportaget i min blogg. Reportaget fick stor spridning bland mediafolk och jag fick en del glada tillrop från andra journalister.

Tyvärr finns det oftast inte plats för längre socialreportage i dagstidningar. Den största anledningen är vikande upplaga och piska att sälja mer annonsutrymme för tidningens överlevnad. Det gör att mastiga bild- och socialreportage ofta får stryka på foten till förmån för mer sport och lättsamma artiklar. Att jag inte fick reportaget publicerat gjorde att jag inte tjänade några pengar på det, men det fungerade ändå som en dörröppnare för mig.

De senaste åren har en hel del av mina debattartiklar, bild- och textreportage blivit publicerade och ett av mina bildspel har till och med varit med på rysk TV. I dag nickar en del kollegor igenkännande när de hör mitt namn. Nu är det inte ära och berömmelse som driver mig i mitt arbete utan en verklig vilja att förändra. Jag hoppas att mina bilder och texter ska få vara med och verka för förändring för utsatta medmänniskor.

Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html

Text och foto: Mikael Good

Tattarkravallerna i Jönköping 1948

Fredagen den 8 augusti invigdes ett minnesmärke över tattarkravallernas offer i Jönköping 1948 som konstnären Mario Rojas har gjort. På invigningsceremonin på Hovrättstorget i Jönköping talade politiker och företrädare för resandefolket om en av de värsta rasistiska händelserna i Sveriges moderna historia. 



Tattarkravallerna var ett brutalt försök till etnisk rensning som skedde bara 3 år efter att den fulla vidden av nazisternas fruktansvärda krigsbrott mot judar och romer blivit kända. Kravallerna byggde på stora missuppfattningar som ledde till starka motsättningar mellan svenskar och resande. Som genom ett under behövde ingen sätta livet till i kravallerna. Det skulle dröja 66 år innan resandefolket fick upprättelse för de brott som riktades mot dem i samband med de våldsamma raskravallerna i Jönköping 1948, allt medan polis och media tyst såg på eller hejade på pöbeln.

Jag hoppas verkligen att vi aldrig mer kommer att behöva resa liknade minnesmärken i Sverige. Men samma skoningslösa hat som riktades mot resandefolket i Jönköping sommaren 1948 har idag börjat att riktas mot fattiga romer och rudari från Bulgarien och Rumänien som har kommit hit med en desperat förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att kunna försörja sina hungrande barn. Sedan i våras har antalet hatbrott mot tiggande romer ökat markant runt om i landet.

Jag jobbar på en debattartikel om "tattarkravallerna" och om det högerextrema hat som i dag bubblar upp mot romer och rudari i Sverige och Skandinavien. Det är viktigare än någonsin att vi som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter lägger alla våra egna fördomar åt sidan och skyndar till de utsatta romernas försvar och gemensamt kväver den högerextrema gnistan innan den utvecklas till en stor okontrollerbar skogsbrand och raskravaller liknande dem i Jönköping 1948 åter bryter ut runt om  i Sverige. 



Text och foto: Mikael Good

Lettlands ekonomiska kris är inte över för alla

Den lettiska regeringen påstår att den ekonomiska krisen i landet är över, som för att befästa det påståendet ersattes den lettiska valutan Lat av Euro vid årsskiftet. Efter år av ekonomiskt stålbad har Lettland i dag den starkaste tillväxten i EU och landet beskrivs som den snabbast stigande stjärnan i öst. De glädjande nyheterna kablas ut i de nationella nyheterna till människor i både slott och koja. Men är egentligen den ekonomiska krisen över för alla letter?

Trots alla positiva rapporter så lever många människor i Lettland fortfarande i djup fattigdom och misär. Den modiga lettiska tonårstjejen Evita som jag träffade i Lettland i höstas har gett ansikte till familjerna som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen i Lettland genom sin medverkan i dokumentären Latvijas faili i den lettiska TV-kanalen LNT. Dokumentären handlar om hur den ekonomiska krisen i landet påverkar barn. Man får följa Evita och hennes tre småsystrar och deras mamma Vivita och pappa Modris och ta del av deras drömmar och förhoppningar om framtiden. Dokumentären är på lettiska men ni får ändå ett utmärkt tillfälle att själva följa med hem till en utsatt familj i vårt östra grannland Lettland som bara ligger 15 mil från Gotland. Du kan se dokumentären om Evita och hennes familj längs ned i denna artikeln.



Familjen bor i ett hus på 17 kvadratmeter som Modris byggde med spillvirke runt ett lastbilsflak sedan deras gamla hus blev utdömt på grund av rasrisk för ett par år sedan. De har en utomhustoalett bakom huset och vattnet får de hämta i brunnen. Tidigare blev Evita mobbad av några pojkar på grund av familjens fattigdom och de öste glåpord och nedsättande kommentarer över henne. Dokumentärfilmen och den uppmärksamheten som den rönte i Lettland förde det goda med sig att de flesta av Evitas klasskamrater fick sympati med henne och började att ryta till mot hennes mobbare. Även resten av familjen har fått det lite bättre tack vare den mediala uppmärksamheten och det är många som har hjälpt dem med mat och kläder. Familjen får även familjestöd genom hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping som har arbetat i landet sedan 1991.



Här följer ett kort referat av dokumentärfilmen av Peteris Ininbergs som hjälpte till med tolkningen när vi besökte familjen i oktober 2013:

Jag var i Tukums hösten 2013 och besökte familjen i filmen tillsammans med medarbetare från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni och svenska Hjärta till Hjärta. Förutom att Misija Pakapieni driver hem för kvinnor i nöd ger man även direkt hjälp till familjer. Det framgår också i LNT:s film. Man blir väldigt berörd hur människor kan ha det så här illa ställt men ändå att vuxna såväl som barn kan behålla sin värdighet.



Efter en inledning om situationen i Lettland konstaterar filmen att det finns ett mycket stort antal barnfamiljer i landet som lever i enorm fattigdom och har det mycket svårt. Vi får följa Evitas familj, hemma och i skolan. De bor i en gammal, dragig och trång husvagn som “isolerasts” med brädor. De har mycket tankar och kommentarer om sitt liv men kan inte göra så mycket åt för att förändra sin situation. Mamma Vivita jobbar på nätterna som nattvakt och pappa Modris tar så många småjobb som han orkar. Han är sjukpensionär sedan några år tillbaka på grund av sitt hjärtfel. Modris har ett stort hjärta för sina döttrar och det är så fint att följa hans morgonrutiner med döttrarna när de ska iväg till skolan. Man får följa Evita i skolan där hon härdar ut men ofta är mobbad och kallad för öknamn som i bästa fall kan översättas med “du ditt fattighjon” och hon har desperata tankar om att fick de bara ytterligare ett rum till i vagnen där de bor så kanske skulle hon slippa mobbingen. Det finns andra i hennes klass som också är fattiga men de står tysta och ser på när hon mobbas.



Modris tänker mycket på hur man skulle få det bättre i en större husvagn men han orkar inte göra något åt situationen på grund av sitt hjärtfel. På sin fritid jobbar Evita en hel del extra på en gård i närheten och tar hand om djuren. Vivita säger i en kommentar att hon känner sig skyldig över att ha så många barn men inte kunna ge dem allt som de behöver. Personal från den lettiska hjälporganisationen Misija Pakapieni intervjuas också i filmen och de berättar om de hundratals familjer som deras organisation är med och stödjer tillsamman med bland annat Hjärta till Hjärta. Modris säger att de som lever bra kan inte föreställa sig hur det är att leva så här enkelt. Mot slutet av filmen tittar familjen tillsammans på TV i sitt lilla hus de lyssnar på den lettiska presidentens tal på Lettlands självständighetsdag den 18:e november då han förklarar “hur kloka vi i Lettland ska vara och hur detta land är heligt”.

Dievs sveti Latviju sjunger man... Gud välsigne Lettland.



Klicka på den följande länken så kommer du till dokumentärfilmen Latvijas Faili som handlar om Evita och hennes familj: http://www.tvplay.lv/parraides/latvijas-faili/339261