Går det att tävla i foto?

Frågan om det går att tävla i konst och musik har stötts och blötts genom historien. En del säger si andra säger så, men aldrig mötas de två.



Personligen har jag svårt för tävlingar i konst såsom; musik, foto, måleri, poesi und so weiter. Konst handlar om en subjektiv upplevelse, och därför är det mycket svårt ja rent ut sagt omöjligt att rent tekniskt avgöra vad som är bra eller dåligt. Konst ställer riktigt höga krav på betraktaren för att han eller hon ska kunna göra en hyfsat korrekt bedömning av verket. Men å andra sidan går det att rent tekniskt att bedöma ett verk utifrån färdiga premisser, men det förfaringssättet stänger även effektivt dörren för den subjektiva upplevelsen.



Inom sportvärlden om man bortser från bedömningssporter är det det alltid den som följt regelboken och som är snabbast över mållinjen som segrar. Inte den som springer snyggast eller mest kreativt eller som springer på ett konstnärligt tilltalande sätt. Målet för en idrottsman är att segra, att bli bäst och få en guldmedalj runt halsen, samt sist och inte minst en rejäl prissumma för sina insatser. Tiden då toppidrottsmän la ned 40 timmar i veckan bara för att det var kul och för att få diplom och pokaler att sätta i prishyllan är sedan länge förbi.



Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig vad drivkraften i att tävla i foto är när du bara får stjärnor, plaketter, pokaler, omnämnande och diplom i pris? Även om jag personligen inte anser att man kan tävla i fotografi har jag full förståelse för dem som ställer upp i tävlingar där det förutom äran även erbjuds rejäla vinster i form av kameror, objektiv och ibland pengar. Men vad är det sin driver dig till att tävla när du inte får något i utbyte?



Det har även hänt att jag själv har skickat in bilder till tävlingar som ger något tillbaka och utdelningen har faktiskt varit ganska så hyfsad genom åren. Men jag skulle aldrig få för mig att lägga ned mycket tid på att skicka in bilder till de många olika stjärn- och diplomtävlingarna i fotografi som finns. Att i bästa fall få med en eller ett par tekniskt perfekta bilder på en utställning eller i en katalog och få några diplom, pokaler eller stjärnor lockar inte mig.




Men å andra sidan är inte foto någon tävling för mig. För mig är syftet att vara med och förändra världen och att skapa möten mellan människor genom mina bilder. Jag tror att många av de fördomarna som vi människor har mot varandra kommer att brytas ned när vi möts och lär känna varandra. Foto är bara ett verktyg bland många andra för mig att skapa dessa möten. Framförallt brinner jag för att dokumentera människor och miljöer i både text och bild. Bilderna i inlägget har jag tagit under reportageresor i Kina, Lettland, Ryssland och Serbien.



Text och foto: Mikael Good

Huskvarnabon som har hela världen som arbetsfält

Jag tillhör en priviligierad skara reportrar som har fått åka land och rike runt och träffa människor och göra reportage. Utöver mitt ordinarie arbete har jag varit ute på flera reportageresor runt om i världen, och mina bilder och texter från resorna har publicerats i tidningar inte bara i Sverige utan även i andra länder.



Det är spännande att upptäcka nya människor och miljöer men det är lika viktigt för mig att dokumentera och berätta om min hemstad Huskvarna. Tanken är att det materialet en dag ska resultera i en bok eller flera samt en utställning. Men först ska jag sammanställa en trilogi med fotoböcker med bilder från Balkan. Planen är att den första ska ges ut i år, och att de två andra delarna ska ges ut nästa år.




Husqvarna är ett mycket starkt varumärke, och vart jag än har rest i världen så känner folk till Huskvarna och de flesta vet att det inte bara är ett varumärke utan även en stad. När jag var i Kina frågade jag en skolklass om de kände till några svenska städer? Som svar fick jag:
– IKEA, Volvo, Perstorp och Husqvarna! En elev frågade om Husqvarna är Sveriges huvudstad, jag kunde inte annat än att svara ja på frågan! :)





Även om det finns en del som känner till mitt arbete runt om i världen är jag tämligen okänd i min hemstad. Men å andra sidan är inte min strävan att bli känd. Även om jag har stått i rampljuset ett antal gånger trivs jag i ärlighetens namn bäst utanför det. Jag vill helst lyfta fram människorna som jag berättar om i mina bilder och texter och göra deras livssituation känd och på så sätt skapa möten mellan människor.



När jag är ute på reportageresor är jag tydlig med vad jag gör och söker aktivt kontakt med människor och umgås fram mina bilder. Alla personer som finns med på bild i artikeln har gett sitt medgivande till en publicering. Bilderna har jag tagit i Bulgarien, Indien, Kina, Lettland, Rumänien, Ryssland och Serbien. En del av dem som finns med på bilderna har jag även regelbunden kontakt med via sociala media, och så snart pandemin har klingat av ska jag resa till Balkan och sedan till Indien och träffa några av dem.






Text och foto: Mikael Good

En lettisk mor och hennes son

Under en tioårsperiod åkte jag på många reportageresor till Lettland. Under den tiden lärde jag mig känna landet och dess människor ganska bra. För åtta år sedan träffade jag denna lettiska mamma, hennes son och deras hund i familjens hus som ligger i den södra delen av landet i närheten av den litauiska gränsen. Nu är det några år sedan jag senast var i Lettland men jag önskar att jag snart får möjlighet att åka dit igen.

Text och foto: Mikael Good

Låt inte verktygen skymma sikten för bilderna

Det är lätt att skriva om prylar och teknik. Ämnet engagerar och intresserar många fotografer. Egentligen är det inte så konstigt i och med att vi fotografer är beroende av våra verktyg. Men låt aldrig verktygen och tekniken skymma sikten för bilderna som du skapar.




En gitarrist har ofta ett antal olika gitarrer att välja på för humör och för att vaska fram olika detaljer. På samma sätt har jag ett antal kameror och objektiv att välja på efter tycke, smak och utifrån de olika motivområdena som jag dokumenterar. Men jag tänker inte skriva om vad jag använder och varför. Det är faktiskt ganska ointressant, det viktiga är vad jag har att säga med mina bilder och vad de förmedlar till betraktaren.




Bilderna i inlägget har jag tagit i Indien. Ett land som jag har besökt ett par gånger, och mer än gärna återvänder till när coronapandemin har släppt sitt grepp om världen. Indien är ett paradis för dokumentärfotografer och man behöver inte gå många meter innan man stöter på något intressant. Många av bilderna i inlägget är tidlösa men om man tittar lite närmare på dem hittar man detaljer som skvallrar om att de är relativt nytagna.







Text och foto: Mikael Good

Jag vill bryta ner fördomar med mina reportage

Som du säker vet brinner jag för att berätta om människor och miljöer både utomlands och i Sverige. Oftast är målet och mening med mina reportage att skapa möten mellan människor med syfte att bryta ned fördomar.

Jag kanske är naiv men jag tror att när människor möts kommer fördomarna att brytas. För mig handlar fotografi i första hand inte om att vara en tekniskt skicklig fotograf, utan att kunna förmedla känslor och skapa en dialog mellan människor. Oftast har mina reportage handlat om fattiga och utsatta människor och om olika minoritetsgrupper runt om i världen. En grupp som jag har skrivit många artiklar och och gjort många reportage om är Europas största minoritetsgrupp romerna.

Genom åren har några av de bildreportage som jag lagt upp här på min blogg på Fotosidan haft tiotusentals inklick. Jag har även fått en hel del bildreportage publicerade och intresset från läsarna har varit stort. Ibland har reportagen lett till förändring för enskilda människor och även för hela samhällen. I och med det stora intresset sporras jag att fortsätta i samma hjulspår och fortsätter sätta samman reportage från både när och fjärran.

Just nu håller jag på med ett bildreportage om en serbisk by där romer och serber bor sida vid sida, och om en rysk internatskola som ligger vid en viktig historisk plats. Att göra ett bildreportage tar sin lilla tid och jag jobbar lite då och då med dem på min fritid. Att lägga upp flera inlägg per dag är inte riktigt min stil och jag vill gärna bjuda mina läsare på lite mervärde, och samtidigt skriva om det som jag känner för utan allt för många redaktionella ramar.



Bilderna i inlägget är tagna i den romska och turkiska stadsdelen i den bulgariska staden Pazardzjik. Turister rekommenderas att inte åka dit på grund av att brottsligheten är väldigt hög i stadsdelen. Polisen är tungt beväpnad och åker endast i undantagsfall in i de gängkontrollerade områdena.

Text och foto: Mikael Good