Inifrån en internatskola i Leningradskaya oblast, Ryssland

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.

På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

De glömda barnen i Ryssland

Min redaktör har precis gått igenom och gett synpunkter på texten till nästa del av artikelserien de glömda barnen i Ryssland. Det nya reportaget kommer att publiceras i min blogg i mitten av veckan. I morgon kommer jag att göra ett bildspel med 20-30 bilder som kommer att följa texten.

Den första delen i serien om de glömda barnen i Ryssland kan du läsa här: sondagsreportaget-de-glomda-barnen-i.html

Text och foto: © Mikael Good

Tre delar av reportageserien har blivit fyra

Jag håller som bäst på att arbeta med nästa del av min reportageserie om de glömda barnen i Ryssland. Anledningen till att arbetet har dragit ut lite på tiden beror på att jag går en utbildning i administration och för att jag har haft en del extraknäck som redigerare.

Min ursprungstanke var att reportageserien skulle bestå av tre delar. Men materialet som jag har samlat in är såpass omfattande att jag har valt att dela upp reportaget i två delar och därför kommer tre reportage att bli fyra. Förhoppningsvis hinner jag att sammanställa del två under påskhelgen.

Här kan du läsa det första reportaget i serien om De glömda barnen i Ryssland

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Ett effektivt vapen för förändring

Många av artiklarna och reportagen som jag delar med mig av i min blogg borde egentligen ha publicerats. Men det råder tyvärr frilans-stop på flera svenska tidningar och det i kombination med att arvodena har sänkts gör det svårt att få ordentligt betalt för sitt arbete.

Tidigare hade jag en del kanaler för att få mitt material publicerat. De dörrarna har tyvärr stängts av olika anledningar. Men tro inte att jag hänger läpp för det. Jag är faktiskt mycket glad och tacksam över att jag har fått så många av mina reportage publicerade genom åren. Jag är glad över all den positiva responsen som jag har fått från mina läsare. Och framförallt är jag glad för att jag har fått se att mina texter och bilder faktiskt har bidragit till att människor har fått det bättre.

Även om en dörr har stängts för mig så finns det många andra dörrar att öppna och under våren kommer jag att fortsätta att sammanställa mitt bild- och textmaterial om föräldralösa barn- och ungdomar i Ryssland och publicera det i min blogg. Anledningen till att jag gör det är att jag tycker att ämnet är viktigt och förhoppningsvis kan mina artiklar och reportage vara med och skapa en debatt som kanske kan bli till gagn för de föräldralösa barnen i Ryssland. Även om jag inte får något betalt kan kanske mitt arbete tjäna ett högre syfte.

I länder där det inte finns någon pressfrihet eller där den är kraftigt inskränkt är det inte ovanligt att den fria och öppna debatten förs av bloggare som publicerar sina inlägg med risk för repressalier från privata och statliga intressen. Det finns färska exempel på hur bloggare har avslöjat fifflande politiker och korrumperade myndighetspersoner och tvingat dem att avgå från sina poster. En blogg är definitivt inget att förakta och rätt använd kan den vara ett effektivt vapen för förändring.

Här kan du läsa det första reportage av minst tre som handlar om de föräldralösa barnen och ungdomarnas situation i Ryssland: De glömda barnen i Ryssland

Om är intresserad av att publicera någon av mina artiklar eller reportage i en tidning eller ett magasin så får du gärna kontakta mig: http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved