Bilderna från Lettland väcker minnen

För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.

Text och foto: Mikael Good

Nyårskrönika - Hatet kan släckas med kärlek

Om mitt liv mättes i framgång skulle 2015 räknas som ett mycket framgångsrikt år. 2015 var året då jag tog steget ut i debatten och mina artiklar och bilder publicerades för en stor publik. Men jag mäter inte livet i framgång. För mig är framgång att människor i min närhet trivs och mår bra och att människor som lever i fattigdom och misär får den hjälp som de behöver för att må bättre och kunna leva någorlunda värdigt.

Jag är tacksam för att jag med mina gåvor har fått vara med och bidra till att utsatta och fattiga medmänniskor runt om i världen har fått det något lite bättre. Fler av mina bilder och texter än någonsin tidigare har publicerats i tidningar och magasin. Men syftet med publiceringarna har aldrig varit att lyfta mig själv utan människorna på bilderna och i texterna. Det var deras story som jag ville lyfta fram med mål att skapa debatt och förhoppningsvis förändring.

2015 var ett fantastiskt år och jag har fått vara med om många härliga utmaningar trots att jag plågats av en elakartad infektion och lidit svårt av astma under större delen av året. Infektionen har släppt och astman har förlorat sitt strypgrepp och jag blickar framåt mot ett nytt år. I ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att uppleva ett år som 2015 igen, det året var unikt.

Men det är med blandade känslor som jag blickar fram mot det nya året. Hatet och våldet har spridit sig som en löpeld över Sverige och världen. Den lilla gnistan som pyrde i Sverige i början av förra året fattade eld med mängder av brandattentat mot flyktingförläggningar och boenden för utsatta EU-medborgare som följd. I Asien, Afrika, Europa och Mellanöstern rycker storkriget allt närmare. Men än är det inte försent att stoppa hatet, det kan fortfarande släckas med kärlek.

Låt oss inte glömma bort att älska och respektera varandra även om vi inte alltid har samma åsikter och tankar. Kärlek river ned murar av fördomar mellan människor och skapar respekt och förståelse.

Med önskan om ett gott nytt 2016

Text och foto: Mikael Good

Genombrottet kom i bloggen

För tre år sedan publicerade jag vad som skulle komma att bli mitt genombrott som skribent. Det var ett reportage som ingick i reportageserien de glömda barnen i Ryssland. Jag försökte få in reportaget som har rubriken "Jayer - Dödens hus" i några olika tidningar. Överlag var responsen positiv men tidning efter tidning tackade ändå nej på grund av utrymmesbrist. Till sist valde jag att publicera reportaget i min blogg. Reportaget fick stor spridning bland mediafolk och jag fick en del glada tillrop från andra journalister.

Tyvärr finns det oftast inte plats för längre socialreportage i dagstidningar. Den största anledningen är vikande upplaga och piska att sälja mer annonsutrymme för tidningens överlevnad. Det gör att mastiga bild- och socialreportage ofta får stryka på foten till förmån för mer sport och lättsamma artiklar. Att jag inte fick reportaget publicerat gjorde att jag inte tjänade några pengar på det, men det fungerade ändå som en dörröppnare för mig.

De senaste åren har en hel del av mina debattartiklar, bild- och textreportage blivit publicerade och ett av mina bildspel har till och med varit med på rysk TV. I dag nickar en del kollegor igenkännande när de hör mitt namn. Nu är det inte ära och berömmelse som driver mig i mitt arbete utan en verklig vilja att förändra. Jag hoppas att mina bilder och texter ska få vara med och verka för förändring för utsatta medmänniskor.

Här kan du läsa reportaget "Jayer - Dödens hus": http://chasid68.blogspot.se/2013/05/jayer-dodens-hus.html

Text och foto: Mikael Good

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.