Dokumentärfotografi – Ett fönster till verkligheten

I en tid där snabba och ytliga intryck dominerar, framstår dokumentärfotografin som ett oföränderligt verktyg för att skildra verkligheten. Den är inte bara en konstform, utan ett socialt och etiskt åtagande. Genom kamerans lins får vi insyn i dolda världar, fyllda av berättelser som lämnar outplånliga intryck och tvingar oss att omvärdera vår syn på omvärlden.

Dokumentärfotografin strävar efter att inte bara fånga det vackra, utan framför allt det sanna. Den avslöjar och utforskar det mänskliga tillståndet i alla dess nyanser. Det handlar om att visa världen precis som den är, med dess kontraster och komplexitet, utan försköning eller manipulation. Denna konstform påminner oss om vår kapacitet att både skapa och förstå på djupet.

Genom historien har fotografer som Robert Frank, Josef Koudelka och Sebastião Salgado förnyat vår bild av världen. I mitten av 1900-talet fångade Robert Frank med sin kamera en djupgående och komplex bild av det amerikanska samhället, särskilt i hans ikoniska verk The Americans. Franks bilder, både gripande och provocerande, utmanade den idealiserade bilden av USA och skildrade en verklighet fylld av kontraster och sociala spänningar. Hans arbete fungerade som ett rop på förändring och bidrog till en ny förståelse av det moderna livet.

Sebastião Salgado, en av vår tids mest inflytelserika fotografer, skildrar mänskligt lidande med en stil som förenar konstnärlighet med humanism. Hans verk, såsom Workers och Exodus, ger oss en oförskönad inblick i mänsklighetens stolthet och smärta, och lyfter fram röster som annars skulle förbli ohörda.

En annan central figur är Josef Koudelka, känd för sin förmåga att fånga flyktiga ögonblick med skarp intensitet. Hans bilder från invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är en kraftfull skildring av mänskligt motstånd. Koudelkas dokumentation av romer i Östeuropa i boken Gypsies erbjuder en känslosam och komplex inblick i en förbisedd värld.

Dokumentärfotografi är inte bara en samling bilder, det är en ansvarstagande handling. Fotografen står mellan att vara en passiv observatör och en aktiv deltagare, och måste balansera teknisk skicklighet med etisk medvetenhet. Varje bild är ett val, en möjlighet att förmedla verkligheten utan att kompromissa med sanningen.

I en värld där vi snabbt glömmer, ger dokumentärfotografin oss ett tillfälle att stanna upp och reflektera. Varje bild bär på en berättelse, och genom dessa får vi inte bara inblick i andras liv, utan även en möjlighet att omvärdera vår egen plats i världen.

Med rötterna djupt förankrade i social rättvisa och medmänsklighet, påminner dokumentärfotografin oss om att även de mest förbisedda berättelserna förtjänar att bli hörda. Den lär oss att världen, i all sin komplexitet och skönhet, kan förändras genom bilder som tas med respekt och integritet.

Bilden på Tina tog jag i ett läger för rumänska romer i Huskvarna, 2014. Nu står den här, ensam och lösryckt ur sitt sammanhang, men den var en gång del av en utställning och en musikvideo, den har även publicerats i magasinet Dazed. Då, liksom nu, bar den på en berättelse, en skärva av något större, en verklighet jag försökte fånga i ett ögonblicks stillhet.

Text och foto: Mikael Good

När det slutade regna i London

Efter en månads mer eller mindre ymnigt regnande längtade Londonborna efter uppehåll. Som tur var passade ett högtryck från sydväst att svepa in över de brittiska öarna de första dagarna i april, regnet gav med sig och förbyttes först i mulet väder och sedan i sol.



Det är inte bara regnet som plågat våra brittiska grannar. El- och matpriser har rakat i höjden de senaste åren, detta tillsammans med oro i världen och nationell politisk turbulens har skapat en skakig ekonomisk situation inte bara för de mest utsatta grupperna men även för medelklassen som klarat sig ganska väl vid tidigare kriser.



De områdena som min familj och jag rörde mig i centrala London och den välmående förorten St Albans där vi bodde var inte direkt präglade av krisen. Där är det främst människor inom olika serviceyrken som har det tufft med ekonomin, men de flesta av dem bor inte där de jobbar, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att ett relativt enkelt parhus på 80 kvm i St Albans kostar motsvarande sju miljoner kronor, har du en lön på 10-15 tusen pund per år förblir det en ouppnåelig dröm.



I rena medelklassområden och utsatta förortsområden är den ekonomiska krisen mer påtaglig. Där kämpar människorna för att få pengarna att räcka och många behöver en extra matkasse eller flera från hjälporganisationer för att kunna klara sig. Även som turist kändes de höga priserna av. Hotellpriserna är ungefär som i Sverige. Men det är minst dubbelt så dyrt att äta på restaurang, och transporterna är betydligt dyrare även med familjerabatt.



Att flyga till London har blivit mycket dyrare efter pandemin. Men det går att spara en slant på att ta tåget till London. Det är relativt billigt men det tar nästan ett dygn att åka så det gäller att ha gott om tid. Tar man tåget anländer man till St Pancras station mitt i London och därifrån är det lätt att ta sig dit man vill i London eller resten av Storbritannien.



Jag trodde att London skulle präglas av rojalistisk yra med tanke på att Kung Charles ska krönas till kung i Westminister Abbey den 6 maj. Men den rojalistiska yran lyste med sin frånvaro, och det fanns inte ett endaste litet tecken att finna på den förestående kröningen, inte ens på Buckingham Palace...



Även om jag primärt inte var i London för att fotografera utan för att umgås med familjen och titta på sevärdheter blev de ändå en hel del bilder särkilt när resten av gänget shoppade. Egentligen får man inte fotografera i tunnelbanan, men det visste jag inte om, jag tog inte några fler bilder efter att jag fått en vänlig tillsägelse av både en polis och en vakt, men å andra sidan had jeg redan tagit de bilderna som jag behövde! 







Text och foto: Mikael Good

Dokumentärbilder utan bäst före datum

De flesta fotograferna delar säkert samma dilemma. Vi har alltid med oss en kamera och vi tar alldeles för många bilder och många av dem blir liggande i arkiven då vi inte hinner med att göra något vettigt med dem.

Nu tillhör jag förvisso de som tycker att det kan vara bra att en del bilder får ligga och mogna över tid. Det första intrycket är tyvärr inte så kritiskt som när man skärskådar bilderna ett par år senare. Det går givetvis inte att göra så med pressbilder som behöver levereras till kund så fort som möjligt, i det fallet vore det ett kommersiellt självmål att hålla på bilderna. Men det är ett utmärkt förfarande för dokumentärbilder utan bäst före datum, som mår bra av att utsättas för tidens tand innan de publiceras.

I början av juni 2017 var jag nere i Jönköping för att göra ett ärende vid lunchtid. Då hörde jag trummor, trumpeter och stojande, och det väckte min nyfikenhet. Jag plockade fram kameran och var beredd när drygt 100 glada maskeradklädda gymnasielever marscherade fram på Östra torget med siktet inställt på Erik Dahlbergsgymnasiet någon kilometer bort. Jag hade hört talas om maskeradtåget tidigare, men inte haft möjlighet att dokumentera det.

I juni strax innan examen arrangerar avgångsklasserna från Per Brahegymnasiet ett maskeradtåg som går från deras skola på väster genom centrala Jönköping till Erik Dahlbergsgymnasiet på den östra sidan av staden. Det är en tradition med anor, men man vet inte hur det kommer att se ut i framtiden, kanske kommer traditionen att ebba ut? Om den skulle göra det finns den dokumenterad för framtiden.

Egentligen är det Huskvarna som jag har riktat in mig på i mitt dokumentära långtidsprojekt. Men jag har även en hel del bilder från Jönköping i mitt arkiv. Gemensamt för de äldre bilderna är att de rönt ett stort intresse när jag delat dem i olika "Du vet om att du är från" grupper på Facebook. Vad gäller nya bilder som innehåller människor blir det ofta GDPR-tjafs i grupperna, men bilder som jag lagt upp i grupperna som över tid blivit historiska dokument har ingen skrikit "GDPR" åt.



Tyvärr hade jag en eländig kamera vid fotograferingstillfället. Kameran led av bakfokus med objektiv med skruvmotor vilket gjorde att några av de bästa bilderna blev felfokuserade. Ilskan över det är en anledning till att bilderna blev liggande. Läxan jag lärde mig var att inte kompromissa med utrustningen, tekniken får aldrig stå i vägen för bilden och bra grejer kostar lite mer men i det långa loppet lönar det sig.

Text och foto: Mikael Good

Tältmötenas och bildreportagens tid är inte över

Ibland händer det att något av mina bildreportage hittar in i en dagstidning. I torsdags var mitt bildreportage från Noas Arks pågående tältmöteskampanj i Knektaparken i Jönköping med i tidningen Världen idag.

På 60-, 70- och 80-talet var det vanligt med tältmöten där det bjöds på sång, musik och stark förkunnelse eller predikan som det även kallas. Tältmöten har dokumenterats av både kända och okända fotografer. Om jag inte missminner mig gjorde Lennart Nilsson och Sune Jonsson med flera fotografer bildreportage från tältmöteskampanjer som hamnade i olika dags- och bildtidningar i slutet av 1950- och början av 1960-talet.

I måndags var jag på plats för att dokumentera mötet i Knektaparken där den före detta kåkfararen och Kartellen medlemmen Betsegaw “Betz” Assefa (översta bilder) berättade om hur han bestämde sig för att lämna droger, kriminalitet och alkohol bakom sig och följa Jesus. Betz som blivit skjuten två gånger och knivhuggen fem, berättade bland annat att han under förra veckan räknat till att han förlorat 41 av sina nära vänner.

Bilderna från mötet blev såpass bra att redaktören tyckte att materialet skulle gå över tre sidor istället för en. Tältmöteskampanjen anordnas av den ekumeniska missionsorganisationen Noas Ark. Jag kommer att fortsätta dokumentera tältkampanjen som pågår i lite mer än en vecka till. Du kan läsa mer om mötet i Knektaparken och ta del av fler bilder här.

Text och foto: Mikael Good

Det har varit en intensiv men rolig rocksommar

Ingen sommar utan musik brukar jag säga, men i år har jag nästan överdoserat på musik, och bitvis har det varit varmt, intensivt men samtidigt väldigt roligt. Jag har träffat många gamla vänner, och fått en del nya bekantskaper. Men framförallt har jag fått höra mycket bra musik och tagit mängder av bilder.

Många band och artister av olika storlek och dignitet har rört sig framför kameran, och jag har upptäckt nya band och ny musik att lyssna på. Att gå igenom och redigera alla tusentals bilder är ett gediget arbete, men för min del är det lite av terapi att gå igenom och redigera bilder när höstmörkret sänker sig över landet, och så är det ett bra sätt att återuppleva sommaren på.

Det är framförallt musiken som lockar mig till att fotografera och recensera konserter. För mig finns det bara en plats att se en konsert från och det är längst fram, och då är det en fördel att vara rockfotograf! Står det ett riktigt bra band eller en artist på scenen som bjuder på sig själv är det lätt att få ”feeling” vilket avspeglar sig i bilderna. Jag har svårt att förstå rockfotografer som inte har något musikintresse, och som bara trängs i diket för att få lite speciella bilder att lägga i sin portfolio eller tävla med. Det är lika märkligt som en naturfotograf utan naturintresse (om det nu finns någon sådan).

De få slantarna som jag drar in går till utrustning och kanske en och annan resa. Men vill man bli rik ska man göra något annat, timlönen är direkt usel! Idag är det inte ovanligt att artister och arrangörer kräver fri tillgång till fotografernas bilder om de vill ha en ackreditering, vilket har lett till att många jobbar gratis, och på så vis undermineras arbetsmarknaden för dem som försöker leva på sitt jobb eller har det som ett extraknäck. 

Det händer att jag jobbar ideellt, men då handlar det om artister som jag har lärt känna, och som jag vet har en obefintlig budget. Många mindre och mellanstora band har det tufft ekonomiskt, få av dem kan leva på musiken, och pengarna som de drar in räcker i bästa fall till instrument och replokal. Men band och arrangörer som har gott om pengar skulle gott kunna betala för sig!

När jag fotar konserter är verktygen viktiga, kamerorna måste klara minst 12600 ASA. I år har jag primärt arbetat med en Sony A9 med ett Tamron 28-75/2.8 och ett Tamron 70-180/2.8 samt en Leica M10 med ett 35/2. Med sin stora ljusstarka mätsökare är Leica M som gjord för att fota konserter i dåligt ljus. På filmtiden var det inte allt för ovanligt att jag träffade på M-fotografer på konserter, men nu är det många år sedan jag senast träffade någon med Leica i diket.

Text och foto: Mikael Good