Jag vill ha en digital Olympus XA

Under de drygt 40 år som jag har hållit på med foto har jag alltid haft en fickvänlig kompaktkamera som har kunnat följa med i princip överallt. Men den har jag dokumenterat mitt liv och min omgivning, och jag har tagit bilder som jag inte annars hade kunnat ta och som nu är unika tidsdokument från tiden strax innan kameramobilerna kom och dränkte oss i självcentrerade bilder.



Jag tror att det är viktigt att ha fokus och mål med sitt fotograferande så att man inte planlöst irrar runt i tillvaron och fyller sina ljusmaskiner med bilder som aldrig kommer till användning. I sådana fall kan det vara bra att släppa sina teknikmonster och ge sig ut med kameror som är strippade på allt för många förvirrande inställningsmöjligheter, kameror som inte är ivägen för bilden och som tvingar användaren att koncentrera sig på det väsentliga – bilden.



Olympus XA var en sådan kamera för mig. Trots det lilla formatet gick det att ta riktigt bra bilder med XA:n. Det som särskilde den mot andra minikompakter var att XA hade en kopplad mätsökare, vilket gjorde det smidigt att ställa skärpan rätt. Jag har inte visat så många av mina bilder från slutet av 1980- till mitten av 1990-talet, trots att de i många fall är unika. Och togs under en tid då få dokumenterade. Den främsta anledningen till att jag inte visat dem, är att jag måste scanna in och retuschera bilderna, och det är bland det tråkigaste jag vet.

Idag fotograferar alla. Kameror är med i princip överallt, men många bilder är självcentrerade, ytliga och ser oftast likadana ut. Det är få som dokumenterar det som händer och därför riskerar 2000-talet att bli bildfattigt trots att det tas och publiceras fler bilder nu än någon annan gång i världshistorien. Det skulle behövas fler som simmar mot strömmen och dokumenterar det som händer bortom alla selfies och gruppbilder, men för att nå dit tror jag att vi måste lägga undan mobiltelefonerna och använda små smidig kameror som är lätta att ta med sig och som inbjuder till dokumentation. 

Det finns fortfarande några fickvänliga kameror att välja på. Ricohs GR-serie är bra, även om de gärna fick vara något mindre. Jag skulle vilja ha mer utpräglade verktyg, helst skulle jag vilja ha en digital kamera a la Olympus XA som är användbar upp till 6400 ASA, som är vädertätad, som har digital sökare, ett kompakt 35mm objektiv och bildstabilisering. För min del spelar det inte så stor roll om kameran har småbilds- eller APS-C format, det senare duger gott och väl. Framförallt vill jag ha en liten, smidig och fickvänlig kamera som jag alltid kan ha med mig.



Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II i utkanten av GB Road i New Delhi, Indien. Om jag hade haft med mig en stor systemkamera hade jag aldrig fått med mig de här bilderna. Jag sköt inte från höften utan var öppen och ärlig med att jag fotograferade. Den lilla diskreta kameran fick människorna att slappna av och de såg mig inte som ett hot utan som en glad och trevlig turist på kvällspromenad med sin hustru.



Text och foto: Mikael Good

Covid-19: De flesta följer de allmänna råden

Det är ont om bilar på parkeringen på Datorgatan i Huskvarna och jag är helt själv på redaktionen som brukar vara full av liv och rörelse. De flesta av mina arbetskamrater följer de allmnäna råden och sitter hemma och jobbar. I och med att jag hade covid-19 i våras valde jag ändå att gå till jobbet där jag har lite bättre förutsättningar att göra mitt arbete än vad jag har hemma. Även hos de flesta grannarna såsom Region Jönköpings län IT-centrum har personalen valt att arbeta hemma. I vanliga fall möter jag alltid någon i trapphuset eller vid hissen men nu är det nästintill tomt i byggnaden.



Jag förstår att folk är oroliga, och det ska man vara, covid-19 är inget att leka med. De allra flesta som smittas får lättare eller inga symptom, men man kan aldrig vara riktigt säker på hur man själv drabbas. Och för den som har underliggande sjukdomar kan det vara vist att sätta sig i karantän. Även om jag inte blev speciellt sjuk, lider jag fortfarande av sviter från covid-19. Framförallt är det andningen som är tyngre än normalt, och vissa dagar tryter orken helt när jag anstränger mig. Folk i min närhet som har varit allvarligt sjuka vittnar om svårare symptom, och några av dem har varit sjukskrivna i månader på grund av följdsjukdomar som de fått i efterdyningarna av covid-19. 



Här kan du ta del av Folkhälsomyndighetens lokala allmäna råd för Covid-19: https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/lokala-allmanna-rad/



Text och foto: Mikael Good

Varför fotograferar du och vad vill du berätta?

"Låt mig med en gång fastställa att kamera och förstoringsapparat är ARBETSVERKTYG, verktyg för att göra bilder, alltså MEDEL, inte MÅL." . "Bild skapas i huvudet på fotografen... Det är ofta en fråga om snabba beslut. Dessa beslut är en logisk följd av upplevda ERFARENHETER, egna KUNSKAPER och INSIKTER." 

Det tänkvärda citatet kommer från Christer Strömholm. Men orden är i allra högsta grad aktuella då kameror, objektiv och redigeringsprogram i många fall har skymt sikten för bildskapandet istället för att vara de arbetsverktyg som de är tänkta att vara. Förutom att tekniken kan skymma sikten, för den även med sig att bilderna blir för perfekta, när perfektion blir målet med bildskapandet har den en förmåga att kväva kreativiteten.

Dagligen utsätts jag för en veritabel störtflod av bilder som inte säger mig något eller som kittlar mitt intellekt. Det är allt för sällan som jag stöter på bilder som jag stannar upp inför. Bilderna är tekniskt perfekta, men bortom det första intrycket är ofta platta och intetsägande.

Det är egentligen inte så konstigt att det har blivit så, vi lever i de snabba klickens tid, och då det lätt att falla för frestelsen att göra tekniskt perfekta bilder som får betraktarna att trycka på gilla-knappen. Att många väljer den vägen är inte så konstigt. Gilla-markeringar och positiva kommentarer ökar det sociala välbefinnandet och är beroendeframkallande i och med att hjärnans belöningssystem utsöndrar hormoner som får oss att må bra. Nackdelen är att vi kan bli deprimerade om inte bilderna får så många kommentarer och gilla-markeringar som förväntat.

Jag tror att de flesta av oss (inklusive mig själv) skulle må bra av att ta ett eller ett par steg tillbaka och börja fundera på varför vi fotograferar och vad vi vill berätta med våra bilder. Och precis som Christer Strömholm är inne på börja väva in våra egna erfarenheter, kunskaper och insikter i bilderna, och börja göra de bilderna som vi egentligen vill utan att bry oss om vi får många gilla-markeringar eller inte.

Text och foto: Mikael Good