New Delhi har klassificerats som en röd zon

Trots att få fall av Corona rapporterats i Indien beordrade dess regering en total stängning av landet den 25 mars. Detta begränsade rörelsefriheten för Indiens 1,3 miljarder invånare. Tanken var att stängningen skulle hävts den 3 maj. Men enligt ett regeringsbeslut den 1 maj förlängs den nu till mitten av maj. 



New Delhi är världens folkrikaste stad och i vanliga fall myllrar den av liv. Överallt finns det människor, och många har flyttat till staden från närliggande regioner för att kunna försörja sig.  I staden finns det i normala fall mängder av gatuförsäljare, som säljer kläder, skor, mat, blommor, med mera. Många av dem kommer från andra regioner i landet, och de får betalt i procent av vad de sålt under dagen. Många grovarbetare jobbar som daglönare och de köar dagligen efter jobberbjudanden på byggen eller vägarbeten som ska ge dem ett par hundra rupies i lön.



Andra yrkeskategorier såsom vakter, hotell- och restaurangpersonal, Tuc Tuc- och taxichaufförer har ingen fast inkomst utan är beroende av dricks för att kunna överleva. Här och där kan man även se tiggare som försörjer sig genom att be förbipasserande om allmosor. Hundratals miljoner människor försörjer sig på det viset i New Delhi och i andra större och medelstora städer i landet. Men i och med restriktionerna i samband med coronapandemin har de flesta av dem blivit arbetslösa och förlorat sin inkomst.



På grund av detta har migrationen varit enorm då  enorma skaror med människor har begett sig till sina hemorter där det är lättare för dem att överleva. Oftast har de fått gå till fots då bussar och tåg ställts in. Det är inte ovanligt att de har tagits illa emot då de kommit tillbaka till sina hemorter. Mycket på grund av smittorisken, deras grannar är rädda för att bli smittade av corona, och denna rädsla har på olika vis gått ut över hemvändarna. 



Nedstängningen av landet har haft effekt. Bara 37 000 bekräftade smittofall och runt 1200 dödsfall har rapporterats från Indien. De omfattande restriktionerna som infördes den 25 mars skulle egentligen ha hävts den 3 maj. Men landets premiärminister Narendra Modi meddelande den 1 maj att restriktionerna förlängs till mitten av maj i områden med stor smittspridning. Beroende på hur smittspridningen och risken för den ser ut kommer landet att delas upp i tre zoner – röd, orange och grön. I de gröna zonerna kommer restriktionerna att lättas, och där kommer livet i stort sett kunna återgå till det normala från och med den 3 maj.

Alla New Delhis 14 distrikt har klassificerats som en röd zon. Det innebär att resande inte är tillåtet. Alla förskolor, skolor och universitet ska hållas stängda, likaså restauranger och biografer. Men kyrkor, tempel och moskéer får hålla öppet för ett begränsat antal människor. Det är också tillåtet att besöka sjukhus, apotek och livsmedelsbutiker.



Jag vet inte hur det har gått för människorna på bilderna, många av dem levde på det som de tjänade varje dag. Idag har de flesta av dem ingen möjlighet till försörjning, en del har säkert begett sig hem till sina hemorter, medan andra stannat kvar i hopp om att allt snart ska återgå till det normala.



Bilderna i inlägget har tagits med en Ricoh GR II och en Sony A6500 med ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good

Drömmen om att fota analogt med digitalkameror

Det är inte ovanligt att äldre fotografer drömmer sig tillbaka till den analoga tiden då foto var ett hantverk, men det digitala är bekvämt, och det är inte så många som vill återgå till film. Därför när en del drömmar om att kunna sätta digitala bakstycken på sina analoga kameror och fota som förr fast utan film.

Digitala bakstycken har funnits en lång tid under den digitala historien, en av de första som såldes komersiellt var Kodak DCS 100 som monterades på en Nikon F3. Då och då dyker det upp rapporter om finurliga bakstycken, eller digitala filmrullar som ska förvandla gamla härliga analoga kameror till digitalkameror. Ofta faller de på att de är allt för dyra, för stora eller har för små sensorer för att det ska vara lönt att köpa ett bakstycke.

Det finns även detaljerade ritningar på hur man bygger om gamla kameror och monterar en sensor från en digitalkamera i dem. Bland annat har Frankencamera tagit fram en ritning på hur man konverterar en gammal Leica M3 till en digitalkamera. I detta fallet använder man sig av en Sony APS-C eller sensor i fullformat. Personligen skulle jag nog satt in en sensor från en Sony A7s, den sensorn gifter sig riktigt bra med mätsökaroptik och är fullt användbar upp till 25 600 ASA!





Men hur gör vi som har tummen mitt i handen vad gäller avancerad finmekanik och elektronik, men ändå ha en digitalkamera med mycket analog känsla? Svaret är enkelt - köp en begagnad Leica M! De är byggda som analoga kameror men har digitala fördelar. Begagnat kostar de från 8000 kronor och uppåt. Leica M8 och M9 är fortfarande bra köp, Leica M240 är ett ännu bättre köp och har du råd med en M10 så är din lycka gjord. Jag köpte min M 240 billigt för att den hade ett par defekter, de var dock inte värre än att de enkelt gick att åtgärda.

Leica M240 har analog känsla, men det går även att sätta en digital sökare i tillbehörsskon, och även filma om man så vill. Oftast kör jag med hyperfokal, men vid finlir på största bländaröppning är det en fördel att kunna hala upp den digitala sökaren ur fickan och montera den på kameran.

För mig som gillar det analoga förfarandet och föredrar att se världen genom en mätsökare är M240 en bra kompromiss mellan gammalt och nytt. Jag kan forsätta fånga ljuset på samma vis som jag gjort i nästan 40 år men slipper gå in i mörkrummet och framkalla filmen för att sedan scanna in den. Idag kan jag lägga mig på sofflocket med laptoppen i knät och framkalla dagens bildskörd i Photoshop!

Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240 och ett Summicron-M 35/2 ASPH, och ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Den som kan se vilken bild som är tagen med vilket objektiv vinner en resa till Krokom.

Text och foto: Mikael Good