"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.

De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.

Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men efterfrågan på riskvastar har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.

I onsdags tog jag lite extra tid på mig med Simion. Jag plockade upp min dator satte mig ned jämte honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i tisdags för honom. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på den lilla flickan med den gula jackan för honom som är med på ett par av bilderna, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende, jag förstod på honom att hon måste vara hans barnbarn.

I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur

Text och foto: Mikael Good

Postat 2014-06-27 11:59 | Läst 15416 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Störst av allt är kärleken

I går publicerade jag ett reportage om Nicolai Tamas som kom till Sverige från byn Paulesca i Rumänien med förhoppning om att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georgiana Serbans sköldkörteloperation. Du kan läsa reportaget här: Kärleken drev Nicolai att bli tiggare

Tidigare i veckan fick jag en beställning på 6 bilder från demonstrationen i Jönköping 1 maj från en tidning. Hela provisionen för bildförsäljningen kommer att gå till Georgiana Serbans sköldkörteloperation.

Text och foto: Mikael Good

Postat 2014-06-26 10:52 | Läst 14100 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Tiggaren från byn som inte finns på kartan

Enligt sägen har alla människor en dubbelgångare. När jag träffade den rumänska tiggaren Nicolai Tamas för en dryg månad sedan slog det mig att han var såpass lik skådespelaren James Purefoy att han nästan skulle kunna vara hans dubbelgångare. Men där upphör likheterna. James har säkerligen råd med allt det han behöver medan Nicolai får kämpa hårt för sin och sina barns överlevnad.

Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin sjuka hustru Georgiana och deras 4 barn i byn Paulesca i Rumänien. Nicolai kan inte läsa, räkna eller skriva. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med tolken Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som en del av dem äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han kommer från byn Pauleasca i Rumänien och att han tillhör folkgruppen Rudari*. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var de bland de första som förlorade jobben.

När Nicolai blev arbetslös försökte han skaffa sin försörjning genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. När även de arbetstillfällena började tryta bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. En penningutlånare lånade ut pengar till dem mot hög ränta. Pengarna räckte till Hamburg men gruppen bestämde sig ändå för att åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett i ett gathörn och tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Att tigga ihop pengar gjorde ont i honom. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom hårt arbete. Nicolais hustru Georgiana har problem med sin sköldkörtel och han reste iväg med förhoppningen om att arbeta ihop tillräckligt med pengar så att han skulle kunna betala för den läkarvård och de medicinerna som hon behöver för att överleva.

Sedan härbärget stängde i mitten av april har Nicolai bott under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnat tillsammans med sina vänner. På vardagarna har han ätit lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och kommunen i Linköping. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig.

Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?

- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar och dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet leende.

När han hade arbetat i två dagar ville hans arbetsgivare att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai han vän Petre och tolken Rickard till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett samordningsnummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få "vita" jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men med hjälp av den mycket engagerade tolken Rickards kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer efter många timmars strid med skatteverket.

Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han så fram emot att kunna resa hem till Paulesca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner för sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats svårt av en översvämning. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och bygga upp huset. De mesta av pengarna som han hade tjänat ihop i Sverige gick åt till hemresan till Rumänien.

Nicolai och hans familjs situation är ännu desperatare än vad den var tidigare. Och det kommer att behövas mycket pengar för att de ska kunna komma på fötter igen. Nicolais livsituation är tyvärr inte unik och bara i hans hemby Pauleasca finns det fler familjer som har en liknande livssituation, inte heller de har något större hopp om framtiden... Tillsammans kan vi vara med och tända slocknade livsgnistor och förmedla hopp och framtidstro till människor som har förlorat de flesta av sina drömmar. Många av dessa trasiga människor sitter på våra gator och torg och tigger med en förhoppning om att deras barn ska få det lite bättre än de själva.

TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage om människorna i byn. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Du kan läsa reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good

*Folkgruppen Rudari bestod från början av Ottomanska scaracener och judiska Khazarer som tagits som krigsfångar och förslavats. De var arbetsamma och tåliga och fick därför utföra tungt kroppsarbete i gruvor. Ordet rudari är slaviska och betyder gruvarbetare. Khazarerna var ett nomadfolk från Centralasiens stäpper vars kejsardöme i norra Kaukasien besegrades av ryssarna på 970-talet. Khazarerna var inte etniska judar utan konverterade till judendomen på 800-talet. Genom århundradena blandades rudari ut med andra förslavade folkgrupper bland annat romer. Rudari har behållt en del sedvänjor som påminner om judarnas, detta har gjort att Israeliska forskare fått upp ögonen för folkgruppen. I Israel pågår en intensiv forskning för att hitta de försvunna stammarna vars kända historia upphörde i samband med att Assyrierna erövrade nordriket i Israel på 720-talet före Kristus och förde bort de tio stammarna. Om någon har mer kunskap i detta spännande ämne får ni gärna dela med er av den.

Postat 2014-06-25 10:08 | Läst 13445 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Satan's throne has been moved to Berlin

All that is left of the ancient city Pergamum are worn and looted ruins. The main sites of Pergamum are to the north and west of the modern city of Bergama in Turkey. Even if the town was known for it's beauty it was also one of the darkest and greediest cities in the Roman Empire. Because it was a political and economical center in the province Asia Minor the city had a unique status that differed it from other cities in the Roman Empire. Pergamum was one of the most influential cities in the Empire and a also the center for worship of the Roman Emperor who was believed to be part God and part human in ancient times.

There was also a temple for worship of the Wargodess Athena. But the most important altar for worship in the City was the Great Altar of Zeus which is also mentioned as the Throne of Satan in the Book of Revelation in the Bible: “To the angel of the church in Pergamum write: ‘I know your works, and where you dwell... where Satan’s throne is. And you hold fast to my name, and did not deny my faith even in the days in which Antipas was my faithful martyr, who was killed among you, where Satan dwells - Revelation 2:12

In 1878 the German engineer Carl Humann started to dismantle the Altar of Zeus from the since long abandoned city of Pergamum and took it to Berlin. The altar was stored until the building of a new museum in Berlin started in 1910. Due to war and economic depression in Germany the museum was not opened for visitors until 1930. The Great Altar of Zeus or the Throne of Satan that some people call it went on display in Berlin's Pergamon Museum in 1930 together with a reconstruction of the Ishtar Gate of ancient Babylon. The Ishtar Gate are also known as the gates of hell.

It might just be a awful coincidence but just three years after the grand opening of the museum Germany experienced a revival from hell when Adolf Hitler became the Chancellor of Germany and soon it's dictator and Führer. Adolf Hitler decided to commission the young architect Albert Speer to design the new parade grounds for his big party rallies in Nuremberg. Albert Speer took the inspiration from the Great Altar of Zeus in Berlin when he designed the colossal altar for his Führer. The altar became known as the Zeppelintribüne and it was here that Adolf Hitler received the adoration of the masses at the political rallies in Nuremberg like so many Roman Emperors had done before him. I am convinced that Adolf Hitler was deceived to think that he was both man and god when he stood on top of his altar in Nuremberg and received deafening salutations from hundreds of thousand devoted followers that would soon follow him into death.

The good old Canon EOS 20D are still a really good and capable camera as you can see in my pictures from Pergamum: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645293175751/

Text and Photo: Mikael Good

Postat 2014-06-23 09:08 | Läst 32758 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Psalmsångare stod upp mot nazismen genom att sätta sig ned

Under svenskarnas partis demonstration i Jönköping den 1 maj valde en grupp på 10 personer att i en akt av civil olydnad sätta sig ned i korsningen Brunnsgatan och Barnarpsgatan utmed demonstrationsvägen. Under parollen "Psalmsång mot rasism" sjöng de sedan psalmer och lovsånger i en fredlig andakt mot nazism, främlingsfientlighet och hat. Två av psalmsångarna åtalas nu vid Jönköpings tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsmakten för sin vägran att avlägsna sig från platsen på Polisens uppmaning.

På SVT Opinion kan du läsa Elias Ytterbrink (MP) som var en av dem som greps debattartikel om initiativet: "Det enda vi var i vägen för var nazismen": http://www.svt.se/opinion/det-enda-vi-var-i-vagen-for-var-nazismen

Text och foto: Mikael Good